ancemiki

Hej på er!
Jag har verkligen förstått nu hur deprimerad jag är, har ingen lust till något alls och sover bort hela mitt liv. Försöker göra allt för att klara av mitt krävande jobb med oregelbundna tider. Jag kan må rätt ok på jobbet men så fort jag är ledig så hetsäter jag och ligger inne. Det har gått så långt att jag har gått up 13 kg på 3 månadar, mitt självförtroende, enerigi och kondition är i botten nu. Jag har alltid varit nöjd med mig själv utåt och aldrig varit tjock, dock haft bulimi i 3 år som nu övergått till att jag inte spyr längre. Jag är så rädd att jag har tappat kontrollen och dövar mina djupa känslor, ensamhet, ångest, rastlöshet etc med mat. Jag kan verkigen inte sluta äta, kan vara duktig hela dagen men det slutar med en bullpåse eller typ 4 baguetter en chipspåse och godis på det.

Jag försöker och vill sluta men mina inre djupa känslor och ensamhet tar över. Jag är så deprimerad och har ingen lust med något när jag ser ut som jag gör och allt är en ond cirkel. Hatar min spegelbild och går inte knappt utanför dörren och har isolerat mig i några månader, har typ inga vänner kvar. Allt för jag inte har det minsta lust till något och ser livet som meningslöst, tråkigt och längtar tills den dagen jag dör. Jag är rädd för att jag har kommit så långt ner i botten att jag inte kan få hjälp.

Mvh /Ancemiki

alfons

Det är klart du inte ska behöva ha det så här! Jag ser dina ord som ett rop på hjälp. Mitt råd är att imorgon lyfter du luren och ringer till din närmaste vårdcentral och ber att få en läkartid. Förklara precis hur du mår och hur du tänker och känner och hur din tillvaro ser ut. Det låter absolut inte som att du ska jobba iaf inte heltid just nu. Kanske behöver du medicin och absolut någon att prata med. Man kan inte komma så långt ner i botten att man inte kan få hjälp. mår man dåligt kan man få hjälp!

ancemiki

Har redan varit så mkt sjuk från jobbet även sjukskriven i 2 veckor där jag bad doktorn skriva stressymtom eftersom jag vägrar berätta sanningen för min arbetsgivare. Jag är så rädd att få sparken från mitt jobb som kräver friska människor psyiskt och fysiskt. Jag skulle nog behöva sjukskrivas men samtidigt skulle jag ju bara fortsätta ligga i sängen och äta och sova hela dagarna, det gjorde jag förra gången. Jag tror inte någon medicin hjälper mig att sluta hetsäta, tycka om min spegelbild och ta bort tomheten och ensamheten. Ska träffa en psykolog om en lite mer än en månad men tycker det är alldeles för lång tid dit. Har försökt med kbt samtalsterapi och terapi genom vården men inget biter på mig.

Tack för ditt tips i alla fall ska tänka på det, fast jag trivs på jobbet.

Mvh /Ancemiki

OnceBlood

jag tror det inte skulle kunna skada att testa medicin, du verkar lite tveksam, men gör ett försök och hoppas på det bästa! även om det inte botar så kan det lindra eller få dig att inte sjunka så djupt lika snabbt och det gör chanserna större när du väl får läkarhjälp.

Jag hoppas du gör det rätta innan det går för långt!
Lycka till!

amoss

- Vad konstigt att du inte vet varför du mår dåligt..... javisst tänker jag och rycker på axlarna.

Oftast så brukar jag längta till fredagar så att man kan gå ut o ta några bärs..hitta på något som får en att tänka på annat, men egentligen så vet jag ju att jag bara kommer må sämre efteråt...ändå gör jag det, ja ja man får väl skylla sig själv antar jag.... Jag varken jobbar eller pluggar för tillfället, efter en lång tid på sjukhus. Blev utskriven för 1 år sedan och har mest mått dåligt efter det. Varför vet jag inte.. känner mig oftast obekväm, att jag inte vill prata med någon, vill helst bara vara bedövad...så som det var när jag låg på sjukhus. För några månader sedan mådde jag lite bättre så jag vet ju att det går, men när man mår väldigt dåligt så är det svårt att tänka att det ska bli bättre... Men jag vet från egna erfarenheter att : Det går alltid göra skillnad.. även när man mår som sämst. Har ätit antideppresiv medicin sen ett tag tillbaka, första 2 månaderna så kändes ingen effekt, men idag när jag tänker efter hur jag mådde innan och jämför det med idag så antar jag att det har haft en viss effekt. Jag mår inte bra men mycket mycket bättre iaf... Och det går alltid göra skillnad, även när man mår som sämst...


Hoppas på det bästa... mvh /d

Nanna van Berlekom

Acnemiki!

Så här ska du definitivt inte behöva ha det!
Varför är det viktigare att din chef inte får reda på hur du verkligen mår, än att på allvar ta tag i situationen och göra vad som krävs? Vad kan du förlora på det och vad kan du vinna? Som det är nu är det ju ohållbart.

Jag förstår att det kan kännas hopplöst när man testat flera terapeuter/psykologer innan, men jag är helt övertygad om att du inte är ett hopplöst fall som inget biter på. Både terapiform och kemi är viktigt + att du själv vill och äger ditt eget problem. Terapeuten hjälper dig att bistå med verktyg och att reda ut och belysa olika saker för dig, men det är i slutändan du som måste göra jobbet. Du har allas stöd här!

Var bor du?

Kram Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Fisken

Jag förstår (nog tror jag det) Har du kontaktat någon psykolog? Jag är också sådan, att när jag är ledig äter jag jätte mycket (eller ingeting alls) Allt eller inget. Men för att du ska må bra och att du inte klara detta själv. rådogör jag du ska ta kontakt med psyk eller läkare.
Lycka till.
Sköt om dig. kram

__________________
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det är nog mitt sätt att tänka som allt blir fel.
(ADD/Asperger är min tanke?)
Jag har skapat min hjärna till att det är något fel på mig.
fel fel fel är mina tankar. Och så blir det också i huvudet och även i en handling av rädsla av att andra människor tror det är fel på mig.

Kanske är det bara en inbillning?
Eller är det sant att det är så jag känner?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -