F82

Min (ex?) flickvän fick i början av maj, när vi precis förlovat oss och hon snart skulle fylla 30 ett återfall. Hon säger att återfallet delvis beror på mig, att jag inte funnits där för henne känslomässigt. Hon påstår nu att hon stängt undan alla sin känslor och att hon inte vet något vad hon vill längre. Hon mäter sig ständigt runt mage och lår och har ett stort obehag för att bli vidrörd. Hon får panik om man försöker krama om henne. Ska tillägga att hon tidigare i livet varit inlagd längre tider för sina ätstörningar och på sås sätt förlorat mycket av sin ungdom.

Vad av detta är normalt och kan man göra något för att hon ska kunna väcka sina känslor och bli sig själv igen?

Vad kan jag göra för att hjälpa? Hon säger att hon redan har de verktyg hon behöver för att ta sig ur själv men jag märker ju att det blir värre och värre. Har försökt förmå henne att söka hjälp och jag har sagt att jag hjälper henne men då blir hon arg. Vad göra?

Lyckosträverskan

Vad du än gör och råds att göra så ta inte på dig skuld! Det är inte ditt fel att hon har ätstörningar!!! Vad bra av dig att uppmuntra henne att söka hjälp. Jag är övertygad om att det är det bästa du kan göra för henne.

F82

Hej och tack för ditt svar!

Hon menar dock att min oförmåga att lyssna till hennes känslor tärt på henne och att det är därför hon fått återfallet. Hon har känt sig otillräcklig. Därför tar jag nog en hel del skuld. Det man får höra varje dag blir till sist till en sanning.

alfons

Känner du att det stämmer att det är så? Känner du att du inte lyssnat nog till hennes känslor? Oavsett vad, är det inte en orsak till ätstörningar. Hennes tidigare problem var ju inte ditt "fel", det är ju ofta en svag och skör självkänsla i grunden som har att göra med problemen, sedan kan olika faktorer vara utlösande. Det är ändå individen själv som måste arbeta med sig själv, även om det är tillsammans med sina närstående. Fortsätt peppa henne att söka hjälp igen, erbjud dig att hjälpa henne med den första kontakten. Blir ju svårt i ett förhållande om man inte får vidröra sin partner. Hon måste ju älska dig väldigt mkt då hon förlovar sig med dig, försök att påminna dig om det.

Nanna van Berlekom

Jag vill börja med att säga att din flickvän är vuxen och hon ansvarar själv för sina handlingar. Att din flickvän har ätstörningar är inte ditt fel och det är inte heller du som ska eller kan lösa det åt henne. Detta är något som hon måste göra själv - det första steget är att hon måste själv äga sitt eget problem. Men några tips när det gäller hur du kan bemöta henne kommer här nedan:
När du pratar med henne – se till att separera henne från hennes destruktiva beteende. Visa att du bryr dig om henne och att du finns där när det behövs. Lyssna på henne men visa också intresse genom att fråga så förstår hon att du bryr dig om henne – var inte dömande. Fokusera inte på maten eller hennes vikt – utan försök närma dig hennes känslor; vilka känslor och underliggande faktorer det är som ligger bakom beteendet. När du lyckats skapa en dialog och hon känner tillit till dig, kan du längre fram gå vidare med att hjälpa henne att hitta en bra terapeut eller psykolog.

Lycka till nu!

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

F82

Hej och tack för era svar!

Hon kommer strax över för att prata. Ska försöka hålla mig till de riktlinjer jag fick. Angående om jag kännt att jag inte lyssnat tillräckligt på henne så kan jag säga både ja och nej. Hon har ofta velat prata precis när vi ska sova eller jag kommit hem från jobbet och då har jag inte varit mottaglig. Så är det också så att hon alltid börjar sina diskussioner så hårt, "t.ex., du måste vara dum i huvudet som...". Det gör att jag har lagt på bromsarna direkt. Försökte åter igen säga åt henne igår att för vårt bådas bästa bör hon söka hjälp hos en psykolog liksom jag har gjort så att vi kanske kan ha fyrpartssamtal småningom. Hon svarade "samma mönster igen men denna gång gör jag tvärtom, jag lyder inte dig". Alltså känns det som att vi är på ruta ett igen. Samtidigt sa hon också när jag sa att jag inte vet om jag orkar kämpa mer att jag måste tänka på mig själv att hon vill fortsätta kämpa. Det kommer så många dubbla budskap och hur går man vidare och utvecklas utan att båda förmår göra en insats?

Nanna van Berlekom

Hej igen,

Du är bara 50% i er relation, precis som hon är 50. För att det ska fungera måste båda vilja det och BÅDA MÅSTE ÄGA PROBLEMET. Hur vill ni att er relation ska se ut? Din flickvän har sin ätstörningsproblematik som hon behöver jobba med, men utöver det låter det som om det finns en del direkt mellan er - ni behöver jobba på kommunikationen och att bli tydliga med vilka behov ni har. Att kalla som partner "dum i huvudet" är inte ok!! hur bemöter du en sån kränkning?

Du verkar vilja ta tag i detta och går av vad jag förstår hos en egen psykolog - tycker du att du får bra hjälp där?

Ett tips är att du laddar hem jonas Gådes bok "servicemanual till ett bättre liv" - den är gratis och finns på comuniceras hemsida att ladda hem. Läs första kapitlet och tänk igenom din relation med hjälp av "livstrategierna" som presenteras där.

//Nanna van Berlekom

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

F82

Hej och tack igen!

Jag har alltid lagt en tydlig gräns med vad jag tycker är ok och blivit väldigt ledsen på henne när hon sagt sånt som att jag är dum i huvudet.
Jag har tydligt visat att jag inte accepterar det men det är ju också som jag skrev därför bromsarna slagits på och jag vägrat lyssna på vad hon känner. Problemen har ofta dessutom varit att hon är arg och bitter på någon i min familj (känner att detta handlar mindre om ätstörningar nu) och kallat dem för hemska saker vilket också gjort att jag blivit defensiv.
Det i sin tur har lett till att hon tror att jag prioriterat dem före henne vilket hon då tycker har varit att vi inte varit känslomässigt nära.

Hon sa att hon måste vänta med att söka hjälp så länge det är semestrar ännu. Att hon måste hitta en psykolog som stannar. Hon har problem för förtroende och att öppna upp sig säger hon. Tror dock inte att det kommer att bli bättre mellan oss så länge hon inte gör något åt sina inre demoner och sin sjukdom.

För mig har psykologbesöken hjälp väldigt mycket. Började i fredags med kognitiv terapi och eftersom jag är ganska praktiskt lagd så tyckte jag det gav mera. Det är nog de besöken som håller mig flytande just nu. Tycker det fungerar utmärkt tillsammans med de Cipralex 15mg tabletter jag tar.

Måste ännu fråga att med ätstörningar är det normalt att man kan binda in sina känslor som hon gjort? Hon kan dricka alkohol nu och då (med djup ångest dagen efter) och då få fram en massa känslor som bor inne i henne, det verkar märkligt tycker jag? Det har också hänt att vi hamnat i säng med varandra fast hon säger att hennes lust är död (hon har tagit initiativ) och då känner hon sig skum och billig dagen efter. Normalt får man inte vidröra henne utan att hon ryggar tillbaka. Är detta normalt beteende i rådande situation?