Lyckosträverskan

Hittade till forumet av en helt annan anledning, men har inte ens vågat öppna de här trådarna för att kika... Jag har aldrig vågat vidröra ämnet. Ätstörning! Jag kan omöjligt ha en Ätstörning! Och ändå är det helt uppenbart för mig att så är fallet. De konstanta tankarna tär mig när de mal i huvudet från det att jag vaknar tills jag lägger mig på kvällen.

Hela det senaste året har jag inte pallat att se mig själv på bild. Jag tycker jag är otroligt motbjudande och långt ifrån den kropp jag skulle vilja bo i.
Det finns inte en dag då jag inte funderar över när och hur jag ska komma igång "på riktigt" för att bli så smal och vacker som jag verkligen vill och "borde" vara.

Vikt: 63 kg (väger mig extremt sällan eftersom jag känner mig som en kluns och blir stressad av blotta tanken på att få det bevisat)
Längd: 172 cm
Midjemått: 76-78 cm (80 cm är tecken på skadlig fetma??)

När jag var liten var jag en tjockis och har avskytt min kropp sedan högstadiet. Ändå har jag aldrig "klarat" att svälta mig. Tvärtom äter jag emellanåt (läs: alldeles för ofta) som en bulimiker som inte kräks. Jag äter extremt nyttigt när folk ser på och får lätt panik varje gång det är dags att gå på besök hos någon. Jag äter allt som bjuds dock, för att inte väcka uppmärksamhet, men mår skit efteråt. Istället för att låta bli att äta då så värker jag inte sällan i mig ännu mer för att dämpa ångesten ensam hemma i lägenheten. Varje gång det pratas om något som ska hända längre fram i tiden (resa, bröllopsfest, nyårsfest, återträff med gamla klasskompisar...) så är min första tanke "då ska jag vara smal". Varje gång jag kliver i skorna för att motvilligt ta mig till tillställningen känner jag mig som en fet förlorare. "Det gick inte - nu heller. Jag är lika motbjudande fortfarande"

För ungefär fyra år sen hände dock nåt märkligt. Jag var i en totalkaos efter en relation som sprack på sämsta tänkbara sätt och rasade ner i vikt. För första gången i mitt liv tappade jag matlusten. Vågen rasade till 57 kg, magen blev PLATT (för första gången någonsin), killar som aldrig andats åt mitt håll tidigare fick upp ögonen för mig och jag var för första gången stolt över hur jag såg ut. Jag såg ut så som jag alltid känt att jag borde göra. Jag var nöjd. Jag överåt inte och tränade faktiskt mindre än tidigare.

Kilona kom dock ikapp och sedan dess har jag konstant - KONSTANT - försökt tänka ut sätt att hitta tillbaka. Har misslyckats med alla möjliga dieter och träningsplaner, nu på gång att misslyckas med en Allévo-diet jag inte ens hunnit påbörja.

Det är så otroligt dränernade... och samtidigt ett så patetiskt problem. Jag fattar inte hur något som inte är ett problem kan äta all min energi och få mig att undvika att träffa vänner!

MentalPanic

Men du är väl inte direkt överviktig?. Sedan när man känner sig själv stolt så utstrålar man ju på annat sätt och ger ut signaler till sin omgivning på helt andra sätt. Tyck om dig själv och va snäll mot ditt egna jag du kan trots allt inte ta ut skilsmässa från din egna kropp och utseende

Kram Lotta

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Mariiqa W

Hej,

Jag skulle säga att du har en ätstörning, eftersom din relation till mat hindrar dig från att leva ett bra liv. Du säger att du är som en bulimiker som inte spyr, jag skulle gissa att du har BED (Binge Eating Disorder, eller hetsätningsstörning som det heter på svenska).

Varför är det så viktigt för dig att vara smal? På vilket sätt skulle ditt liv förändras om du skulle bli smal bara sådär hux flux?

Som utomstående kan jag säga att din "tjockhet" bara sitter i huvudet, din vikt är bra till din längd. Som ätstörd själv kan jag säga att jag vet vad du går igenom. Men smalheten kommer inte genom minskad vikt, själv har jag gått ner säkert 150 kilo i huvudet och några kilon på vågen när jag slutade banta ooch började äta normalt.

Om jag får gissa, så kan jag tänka mig att du säger till dig själv "usch, vad fet och äcklig jag är" eller något liknande när du står framför spegeln. Det gjorde jag förr och så gör i princip alla jag känner med ätstörningar. Och då är det ju inte så himla konstigt att man känner sig fet och äcklig! Det är ju som en inre mobbning hela tiden. När jag började leta fina grejer på mig själv, så gick jag ner de där 150 kilona i huvudet. Det kändes jättekonstigt i början, att säga snälla saker till sig själv, men efter ett tag går det ganska bra.

Mitt råd till dig är att slänga alla bantningsgrejer och böra jobba inifrån istället. Skit i vikten och ät så att du mår bra, när man väl mår bra så brukar matvanorna ordna sig så att man hamnar på en vikt som passar ens längd och kroppstyp ganska så automatiskt.

Ätstörningar gör en aldrig lycklig, jag led av mina i tio år innan de började bli bättre och det är tio helt bortkastade år! Man blir inte smal i sina egna ögon och man förlorar till slut allt annat man bryr sig om i livet.

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

Lyckosträverskan

Hmm... Jag ljög faktiskt lite i rubriken till meddelandet. Jag har berättat det här en gång tidigare. Till en tjej jag gick i samtalsstöd hos efter att jag gått igenom en lång period av jobbiga cellgiftsbehandlingar på sjukhus och därför också behövt göra en abort av ett önskat barn. I sammanhanget var de här "ät-tankarna" totalt banala och hon svarade också att jag inte är överviktig och ska vara noga med att äta regelbundet. Det är självfallet. Kanske därför de får mig att känna mig så totalt idiotisk.

Jag är inte sjukligt mager och inte överviktig. Ändå absorberas jag av de här tankarna, ffa när jag har mkt tid ensam. Jag kan väldigt mkt om nutritionslära och inser själv att regelbundna ordentliga måltider är långt bättre för oss än självsvält. Trösterikt i sammanhanget är att jag inte "lyckas" med bantning heller och inte klarar att hoppa över allt för mga måltider. Ändå maler tankarna konstant... och det är DET som dränerar energi.

Mariiqa, din gissning om tankarna vid spegeln stämmer. Jag har slängt grejerna många gånger. Jag har börjat om 1000 gånger med utgångspunkten att jag bara ska "gilla mig själv som jag är" istället. Har hittills inte lyckats tyvärr...
Tack för era svar.

Lyckosträverskan

Mariiqa,

jag har grubblat lite på en till fråga du ställde. "Hur skulle ditt liv förändras om du blev smal bara sådär hux flux?"
Well... Det tragiska är att jag tror att jag skulle sluta att dra mig för att träffa vänner, gå på fester/middagar/bjudningar/fika, jag skulle få mer energi över, jag skulle gå ut o dansa oftare... Allt detta undviker jag i mån möjligt idag.
Suck. Jag önskar jag var 14 och hade en pubertal kris, men jag är egentligen "alldeles för gammal" för att resonera så här. Ffa när jag vet hur skört mitt liv är och att det mycket väl kan ta slut snabbare än beräknat.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Lyckosträverskan

Hej Trollsa,

och tack för ditt engagemang. Nej, min sambo är inte alls så ytlig att han bara vill ha mig om jag är smal. Han älskar mig och har stått bredvid mig både när jag tappat hår och kräkts ned hallmattan av medicinernas bieffekter. Nej, jag dömer aldrig andra efter deras vikt och utseende. Faktiskt inte överhuvudtaget! Nej, jag skulle aldrig döma ut ett barn med övervikt - vare sig mitt eget eller andras.

Ja, jag vet att det här är ett otroligt löjligt och banalt problem. Lite därför har jag heller aldrig berättat om det! Jag kan det mesta om hur vi ska äta för att må bra, jag förstår rent intellektuellt att de som står mig nära inte dömer mig efter mitt utseende, jag inser att mina tankar är idiotiska. Det är kanske just därför jag är så extremt irriterad på att de tar så mycket energi! Förutom att jag vill äta väl för att hålla en låg vikt så vill jag också äta nyttigt av hälsoskäl, pga cancersjukdomen. Allt som hänt senaste tiden ger dock ibland ångest, vilken jag dövar gnm att äta, vilket jag sedan mår dåligt av... Ond cirkel.

Jag kan i denna stund lova er att jag ska strunta i hur jag ser ut och vad jag äter. Jag kommer också att bete mig så då vi ses och låtsas som att allt är frid och fröjd. Vad som fortsätter att mala i min hjärna, vad som fortsätter dränera min energi kommer jag dock hålla för mig själv... såsom alltid annars...

Trollsa

"Förutom att jag vill äta väl för att hålla en låg vikt så vill jag också äta nyttigt av hälsoskäl, pga cancersjukdomen. Allt som hänt senaste tiden ger dock ibland ångest, vilken jag dövar gnm att äta, vilket jag sedan mår dåligt av... Ond cirkel.

Jag kan i denna stund lova er att jag ska strunta i hur jag ser ut och vad jag äter. Jag kommer också att bete mig så då vi ses och låtsas som att allt är frid och fröjd. Vad som fortsätter att mala i min hjärna, vad som fortsätter dränera min energi kommer jag dock hålla för mig själv... såsom alltid annars..."

Nej, bli inte upprörd! Det är inget litet banalt problem, jag tror inte alls det! Du är modig som vågade berätta! Men jag ville ställa lite frågor bara för att få veta om du är helt inne i det här med vikten eller om det är ett problem som finns för dig, men som ändå inte egentligen hindrar dig i hela vardagliga livet. Inte tror jag att du skulle låta bli att älska ditt barn, jag tror jag skrev det med. Grejen är bara att en sån här sak tror jag att man behöva professionell hjälp med. För jag tror att du har en sned uppfattning om din egen kropp. Jag tror inte du ser dig som andra ser dig. Sen ska du inte alls låta bli att skriva om saker som dränerar din energi, det är precis det vi andra gör här! Jag ber om ursäkt om mitt svar kan uppfattas sem elakt eller som om jag tycker att ditt problem är för litet. Så menade jag inte alls. Det jag har lärt mig på vägen är att för att hjälpa, mig själv och andra så bör man ställa frågor. För om jag inte vet hur den andra ser på saken kan mitt svar bli helt galet. Och nu blev det det. Förlåt!

Kram,
Trollsa

Edit: Jag borde givetvis att det var de där frågorna som slog mig, nu fick jag det att låta som om jag tror att du... Förlåt!

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Lyckosträverskan

Nej, gumman! Jag blev inte alls arg.
Det där sista menade jag bara som... tja... OM jag hade känt er i verkliga livet så hade jag förmodligen betett mig så. Jag hade lovat att strunta i viktfixeringen och betett mig som att jag gjorde det så länge jag har folk runt ikring mig. För att slippa diskussionen liksom. Sen hade tankarna ändå fortsatt mala, i oförändrad frekvens.

Hur mycket jag är inne i det här går nog lite i vågor. Av någon totalt absurd anledning så har det blivit värre sen jag avslutade cancerbehandlingarna - trots att jag på alla plan förväntat mig motsatsen (hurra för att kunna äta utan att må illa!!). Jag har ett problem med att stilla ångest genom att äta - och det får mig att må ännu sämre i längden.

Du är en klippa Trollsa! Tur vi har dig på forumet.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)