Det ser ut som om du inte är medlem på Terapisnack ännu, för att registrera dig, klicka här...

Terapisnack

Välkommen till Terapisnack!

Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra.

Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något.

Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi!

För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm.

Så vad väntar du på, bli medlem direkt!

Nyheter

Aktuellt


Terapisnacks helg
8-9 nov
Våra kontor

 

Göteborg
Alingsås
Kungsbacka
Stenungsund
Halmstad
Stockholm
Falkenberg
Hässleholm
Linköping
Vill du annonsera här?

Kontakta oss på info@comunicera.se

Gå tillbaka   Terapisnack > Expertforum > Hetsätning - kroppsfixering - ortorexi
Registrera Bloggar FAQ Medlemslista Kalender Sök Dagens inlägg Markera forum som lästa Statistics

Hetsätning - kroppsfixering - ortorexi Här kan du ställa frågor om bulimi, anorexi, ortorexi, hetsätning, BDD.

Svara
 
LinkBack Ämnesverktyg Visningsalternativ
Gammal 2008-07-03, 23:30   #1 (permalink)
SandraTin
Junior Member
Nykomling
 
SandraTins avatar
 
Reg.datum: Jul 2008
Inlägg: 1
Standard Faller alltid tillbaka..

Jag har ätstörningar.. Allt började i 6an när jag inte längre ville äta för jag ville bli smal. Jag drog ner på massa måltider, jag åt aldrig frukost för jag var alltid ensam hemma på morgonen. På lunchen klagade jag på hur dålig skolmaten var så där åt jag ingenting heller. På middagen var jag ju tvungen att äta eftersom hela min familj var med men jag åt inte särskilt mycket ändå. Samtidigt som jag åt mindre så tränade jag mer. Tränade handboll då och jag gav alltid allt på varje träning och det hände flera gånger att jag efter träningen gick ut och sprang. Så inte fullt så överraskande så rasade jag i vikt och jag började att må bättre psykiskt för jag hade ju hela tiden känt mig tjock. Problemet var bara att jag tillslut inte såg mig själv, jag tittade mig in i spegeln men jag kunde inte längre se att jag var smal. Det var då jag började må dåligt fysiskt också.. Hade ofta ont i huvudet och dålig energi men trots det så gav jag alltid allt på mina träningar och jag presterade alltid mitt bästa i skolan. Det måste jag tillägga, jag har enormt höga krav på mig själv. Nu när jag ska börja 3an i gymnasiet så inser jag att det inte alltid blir som man vill men trots det så bryter jag fortfarande ihop när jag inte får ett mvg. I 9an vägde jag 44kg och alla pratade plötsligt om min vikt. Tjejer gick och snackade skit bakom ryggen på mig och sa att jag hade blivit så jävla smal och alla anklagade mig för att ha anorexia, fast det var något som jag aldrig erkände. Mina föräldrar började oroa sig och tjatade hela tiden på mig att jag skulle äta vilket ledde till att jag ville äta ännu mindre. Det är så himla jobbigt när folk påpekar ens matvanor för då vet man att dom lägger märke till det och det är ju det jag inte vill att dom ska göra. Men tillslut blev det lite bättre. Början på 1an i gymnasiet var tuff, mina nya klasskompisar kommenterade också min vikt men tillslut insåg jag att jag var tvungen att gå upp i vikt. Så jag började att äta normalt igen problemet är bara att jag inte längre kan äta offentligt, förutom med dom få personer som jag känner allra mest. Jag kan varken tugga eller svälja när jag vet att folk jag inte känner ser på. Det går bara inte! Jag mår dåligt så det leder till att jag inte äter, igen. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet inte hur jag någonsin kan bli av med den dåliga känslan efter en måltid. Varje gång jag mår dåligt p.g.a. skolan, hemmet eller vad det nu kan vara så går jag direkt in i mina gamla vanor att inte äta, hur ska jag någonsin komma ur det? Varje gång jag väger mig hoppas jag på att jag inte väger över 50kg för då känner jag mig tjock. Jag är ca 170cm lång, jag borde väga minst 10kg mer än vad jag gör men jag kan inte komma över 50-strecket. Antagligen för att jag inte vill.. Å dom gånger jag har vägt över 50 så har jag genast utelämnat ett flertal måltider för att gå under strecket igen.. Kan bara någon ge mig råd om vad jag ska göra med min "femtiokilosfobi"
SandraTin är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-03, 23:47   #2 (permalink)
lisafisa86
Junior Member
Nykomling
 
Reg.datum: Jul 2008
Inlägg: 1
Standard

Citat:
Ursprungligen postat av SandraTin Visa inlägg
Jag har ätstörningar.. Allt började i 6an när jag inte längre ville äta för jag ville bli smal. Jag drog ner på massa måltider, jag åt aldrig frukost för jag var alltid ensam hemma på morgonen. På lunchen klagade jag på hur dålig skolmaten var så där åt jag ingenting heller. På middagen var jag ju tvungen att äta eftersom hela min familj var med men jag åt inte särskilt mycket ändå. Samtidigt som jag åt mindre så tränade jag mer. Tränade handboll då och jag gav alltid allt på varje träning och det hände flera gånger att jag efter träningen gick ut och sprang. Så inte fullt så överraskande så rasade jag i vikt och jag började att må bättre psykiskt för jag hade ju hela tiden känt mig tjock. Problemet var bara att jag tillslut inte såg mig själv, jag tittade mig in i spegeln men jag kunde inte längre se att jag var smal. Det var då jag började må dåligt fysiskt också.. Hade ofta ont i huvudet och dålig energi men trots det så gav jag alltid allt på mina träningar och jag presterade alltid mitt bästa i skolan. Det måste jag tillägga, jag har enormt höga krav på mig själv. Nu när jag ska börja 3an i gymnasiet så inser jag att det inte alltid blir som man vill men trots det så bryter jag fortfarande ihop när jag inte får ett mvg. I 9an vägde jag 44kg och alla pratade plötsligt om min vikt. Tjejer gick och snackade skit bakom ryggen på mig och sa att jag hade blivit så jävla smal och alla anklagade mig för att ha anorexia, fast det var något som jag aldrig erkände. Mina föräldrar började oroa sig och tjatade hela tiden på mig att jag skulle äta vilket ledde till att jag ville äta ännu mindre. Det är så himla jobbigt när folk påpekar ens matvanor för då vet man att dom lägger märke till det och det är ju det jag inte vill att dom ska göra. Men tillslut blev det lite bättre. Början på 1an i gymnasiet var tuff, mina nya klasskompisar kommenterade också min vikt men tillslut insåg jag att jag var tvungen att gå upp i vikt. Så jag började att äta normalt igen problemet är bara att jag inte längre kan äta offentligt, förutom med dom få personer som jag känner allra mest. Jag kan varken tugga eller svälja när jag vet att folk jag inte känner ser på. Det går bara inte! Jag mår dåligt så det leder till att jag inte äter, igen. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet inte hur jag någonsin kan bli av med den dåliga känslan efter en måltid. Varje gång jag mår dåligt p.g.a. skolan, hemmet eller vad det nu kan vara så går jag direkt in i mina gamla vanor att inte äta, hur ska jag någonsin komma ur det? Varje gång jag väger mig hoppas jag på att jag inte väger över 50kg för då känner jag mig tjock. Jag är ca 170cm lång, jag borde väga minst 10kg mer än vad jag gör men jag kan inte komma över 50-strecket. Antagligen för att jag inte vill.. Å dom gånger jag har vägt över 50 så har jag genast utelämnat ett flertal måltider för att gå under strecket igen.. Kan bara någon ge mig råd om vad jag ska göra med min "femtiokilosfobi"
Hej tjejen! Hur går det med dig? Hur mkt vet din familj? Känner du att du kan få stöd av dem om du önskar det? Ja själv har nu, efter cca 5 års tid erkännt att jag har en ätstörning. bulimi. allt började med att ja kände missnöje med min kropp. jag började banta, träna hårt. jag är 172 å vägde som minst 56.. som du ser var de ganska så mkt i vikt i jämförelse med dig! Det sjuka var att ju mindre jag vägde så blev ja ändå aldrig nöjd. efter att ha pressat min kropp så här i flera olika perioder har den nu sagt i från. jag har istället börjat hetsäta. sedan i januari har jag gått upp 15 kg. jag väger alltså över 70 kg nu. det är ngt som jag mår fruktansvärt dåligt över. jag hatar mig själv och skämms för att visa mig ute. Men det dumma i allt det här är att innerst inne så vet jag att de spelar inte så stor roll vad den där jävla vågen säger, det är bilden av sig själv man måste försöka ändra på. Jag tycker du skall söka hjälp. det har jag gjort oh jag säger så här, jag har inget att förlora längre. Så mitt råd till dig är, sök hjälp. jag menar, kan de bli så mkt sämre. Jag menar bara väl för dig och tänker på dig. de är ett helvete de här med ngt så dumt som mat... kramar Lisa
lisafisa86 är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-03, 23:56   #3 (permalink)
alfons
Senior Member
Diamantmedlem
 
Reg.datum: May 2008
Inlägg: 366
Krediter: 1 264
Standard

SandraTin!

Har du någon proffesionell hjälp för dina problem? Pratar du med någon om dem? Du har en låg vikt till din längd och samtidigt inser du ju det själv, även om du inte lyckas ta dig ur det-än. Men det är ju möjligt. Sedan ligger ju inte problemet i vikten. jag känner igen mig så i det du beskriver med att vara missnöjd med allt annat än toppbetyg, att saker som man mår dåligt över direkt läggs på kroppen och maten.
alfons är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-08, 23:14   #4 (permalink)
Thina
Senior Member
Guldmedlem
 
Reg.datum: Jul 2008
Inlägg: 124
Standard

SandraTin jag undrar om du har proffesionel hjälp?
Det är svårt att fixa detta på egen hand.
Jag är i samma sits som dig. Inte över 50 strecket. Men jag har haft grav anorexia och var då nere på en livsfarlig vikt. Har nu gått upp en hel del. Men faller alltid tillbax till gamla beteende när jag börjar närma mig 50 strecket.
Kämpa på vännen.
Thina är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-09, 11:29   #5 (permalink)
Nanna van Berlekom
Expert
Diamantmedlem
 
Nanna van Berlekoms avatar
 
Reg.datum: Sep 2007
Inlägg: 283
Krediter: 1 029
Standard

Hej SandraTin

jag skulle också rekommendera proffessionell hjälp. du behöver jobba med självbilden och de höga krav du ställer på dig själv, som hänger ihop med ätstörningen. Kognitiv terapi skulle vara bra!
Ta hand om dig

//Nanna
__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se
Nanna van Berlekom är inte uppkopplad   Svara med citat
Svara


Ämnesverktyg
Visningsalternativ

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

vB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av
Trackbacks are
Pingbacks are
Refbacks are



Alla tider är GMT +2. Klockan är nu 03:12.


Programvara från: vBulletin® Version 3.6.8
Copyright ©2000 - 2008, Jelsoft Enterprises Ltd.
LinkBacks Enabled by vBSEO 3.0.0
Svensk översättning av: Anders Pettersson
Lediga lägenheter
vBCredits v1.3 ©2007 by Darkwaltz4
Sökmotoroptimeringav SEOdesign

Locations of visitors to this page