Miaaa

Hej!
Jag har förstått på mina underbara vänner att jag inte mår bra. Själv kanske jag börjar inse samma sak trots att jag känner mig helt okej. Det är nämligen så att jag för över 1 år sedan började ändra om min kost samt livsstil i allmänhet. I mina ungdomsår idrottade jag mycket men under min studietid tog det slut och kilona kom snabbt på.
För ett år sedan började jag äta hälsosammare, mindre portioner samt röra på mig mera. Jag gick långa promenader varje dag i några månader och började vara ute och springa under våren och sommaren. På hösten hade jag gått ner en hel del (25 kg) vilket bara var bra tyckte jag eftersom min vikt hade ökat enhel del. Men mina vänner började påpeka att jag gått ner alldeles för snabbt och tränar alldeles för mycket.
Nu har det gått en tid sedan de började påpeka detta och jag undrar hur jag egentligen mår. Jag är endast 158 cm lång och väger just nu 52 kg. För ett halvt år sedan vägde jag 48 kg och jag måste ju erkänna att det både märks och känns att jag gått upp 4 kg.
Jag springer varannan dag i en halvtimme, går på gym 2 gånger i veckan samt promenerar 1 timme varannan dag. Dessutom dansar jag tävlingsdans och det tränar jag 3 gånger i veckan. Jag vet att jag kanske inte äter tillräckligt med tanke på hur mycket jag förbrukar.
Jag har dessutom studerat psykologi flera år där det ingått många kurser om ätstörningar och anorexi så jag vet och kan mycket om det och anser mig själv inte ha ätstörningar medan min bästa vän som är sjukskötare tror att jag nog kan ha en form av idrottsanorexi.
Så, nu är min fråga, vad tror ni?? Är jag blind för min egen vetskap? Hur mår jag egentligen? Är jag frisk eller sjuk?

Nanna van Berlekom

Hej Miaaa

Du tränar mycket och skriver själv att du nog inte får i dig tillräckligt med energi i förhållande till hur mycket du rör dig. Vad som inte riktigt framgår är hur dina tankar går kring dig själv, mat, träning. Vad händer om du missar ett pass? Har du strikta regler för hur du ska äta och får ångest om du avviker från dem? Det finns något som kallas ortorexi och det är förmodligen det din vän syftar på när han talar om idrottsanorexi.

En person som lider av ortorexi är besatt av kost och träning och är tvångsmässigt fixerad vid att vara hälsosam. Han/hon är väldigt noggrann med vad han/hon äter och detta kan slå över och bli ett tvång som tar över hela livet. Ortorektiker ägnar otroligt mycket tid till att tänka på mat, vad som ska ätas - när, var och hur. Ofta kan planering ske flera dagar i förväg och näringsämnena är viktigare än själva matupplevelsen.

Sjukdomen kan leda till att personen tar avstånd från sociala situationer och isolerar sig från vänner och familj, då dessa inte lever upp till kraven på vad maten ska innehålla.

Ortorektiker har ofta sin egen sanning om vad som är nyttigt, men funderar inte över helheten. Detta leder ofta till att kroppen får brist på viktiga ämnen. Kroppen reagerar med frusenhet, irritation, yrsel, sömnlöshet, håravfall och depression.

Många ortorektiker tränar också överdrivet mycket - ibland flera gånger om dagen. Ofta har personer med ortorexi problem av olika slag eller är deprimerade och då kan träningen bli en tillflyktsort.

Tecken på ortorexi:

man undviker konsekvent fett, blir mer eller mindre besatt av kost och träning, kalorier och vikt. Man får ångest eller känner sig otillfredställd om man inte lyckas äta som man planerat eller missar ett träningspass. Om man äter något onyttigt kompenseras det med överdriven träning. Många som är drabbade av denna sjukdom upplever att de måste äta "nyttigt" för att känna sig nöjda med sig själva. Problemet kan i början vara svårt att upptäcka, men lättare efterhand då det tar över och styr hela livet och hindrar andra.


Tillbringar du mer än tre timmar per dag med att tänka på din diet?- Planerar du dina måltider flera dagar i förväg?- Är näringsvärdet på din måltid viktigare än nöjet att äta den?- Har din livskvalité minskat medan kvalitén på din mat ökat?- Har du blivit striktare mot sig själv på senaste tiden?- Har din självaktning fått en kick av att äta hälsosamt?- Har du gett upp mat som du brukade njuta av, för att äta ’rätt’ mat?- Gör din diet det svårt att äta ute, så att du distanseras från familj och vänner?- Känner du skuld när du frångår din diet?- Känner du dig tillfreds med dig själv och i total kontroll när du äter hälsosamt?Har du svarat ja på mer än 4, 5 st av dessa frågar bör du skaffa dig ett mer avslappnat förhållade till mat

//NannaSvarar du ja på nästan alla eller alla då lider du av ortorexi

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Miaaa

Hej!
Nog är det så att jag planerar in när jag skall träna annars fungerar ju inte min vardag eftersom jag har jobb och andra intressen också. Jag vet att ätstörningar handlar mycket om hur man tänker och känner. Om jag missar ett pass en dag eller inte tränar alls en dag så känner jag att jag missat någonting viktigt. Jag brukar ofta (om det går) kompensera det följande dag med kanske ½ timme extra träning. Jag vet också att det är så man inte borde få tänka.

Jag har som sagt studerat psykologi några år och även där har det behandlats inom ätstörningar om ortorexi så den sjukdomen känner jag också till. Själv kanske jag mera skulle sätta in mig där eftersom jag tränar mycket och ser till att äta hälsosamt. Dock är det inte så att jag skulle få ångest av att äta en kakbit eller så. Men äter jag nåt mera ohälsosammare så kompenserar jag det också med mera träning nästa dag eller värre, med mindre mat följande dag. Detta tankesätt är också helt fel, det vet jag.

Så, med all min kunskap om ätstörningar så borde jag ju veta bättre skulle man tycka. Men ändå så är jag noga med att se efter att jag inte skulle hamna så långt "nere" så att jag skulle vara inne i en ätstörning eftersom jag vet om alla symtom. Men mina vänner ser det inte på samma sätt och det är därför jag själv börjar undra om jag kanske är blind för mig själv, min kunskap och vad jag gör.