Blueye

Jag drar också den parallellen, att du på flera områden i livet inte "fått" prata om det som varit svårt och gjort ont. Min uppfattning är att jobbiga saker i livet behöver få ventileras och pratas om. Att lägga locket på resulterar bara i att det "pyser över" på något annat ställe om du förstår liknelsen... I ditt fall har det gått ut över ditt förhållande till maten...

Du har varit och är så duktig och stark, och bara genom att skriva här så har du faktiskt vågat lyfta på locket och berätta för någon - för oss!

Jag känner mig lite kluven inför hur jag skall ställa mig till att du ska berätta för din läkare eller inte... Å ena sidan tror jag att du skulle ha mycket att vinna på att berätta. Du skulle säkert kunna få en bättre grundad mening angående sköldkörteln till exempel. Å andra sidan känns det fel att du skulle behöva tvinga dig själv att berätta något du absolut inte vill. Det skulle vara ett övergrepp på dig själv att göra det!

Finns det något mellanting tror du? Skulle du kunna tänka dig att berätta senare, vid nästa provtagning till exempel? Kanske känns det lättare när du fått lite mer distans till det hela? (Fast jag blir lite orolig, skulle helst se att du fick stöd och hjälp från någon professionell nu när du behöver det, inte bara "rapportera när stormen har lagt sig"...

Hur du än väljer att göra så har du mitt fulla stöd!
Jag tror på dig - mer och mer för varje dag, varje timme som går! Du är kanonduktig!!

Kram från Nanna!

Tjillevippen

Hej hej Malin och Nanna! Jag blir så glad när jag läser era meddelanden. Ni får mig att vilja kämpa mer. Det har nu gått en vecka sen jag hetsåt och kräktes sist och det har gåt över all förväntan. Jag har dock inte kännt at jag blivit piggare med mer mat. Kanske är sköldkörteln som är boven i dramat.
Jag tror faktiskt att det här med min mormor har stor del i mina ätstörningar. Ska fråga mamma var hon är begraven. Kommer inte ihåg det nämligen. Så kan jag åka dit och lägga en blomma vid minneslunden. Tänk, min mamma vet hur nära vi var men har aldrig föreslagit att vi skulle åka dit. Min pappa har nog också alkoholproblem. Jag är inte säker på vad som är normalt för hur kan man veta hur andra föräldrar beter sig? Men jag har bland annat hittat honom på golvet i vardagsrummet en natt. Vaknade av en duns och då låg han där och hade trillat. Berättade det för min mamma men hon bara skattade. Det har dock blivit bättre nu och det är jag glad för.

Känns bra att lyfta på locket som ni säger. Synd bara att jag inte har någon att prata med detta om. Är väldigt insluten i mig själv. Har försökt prata med mamma men det går inte. Har sagt att jag inte mår bra och inte tycker om mig själv men hon tog det tyvärr inte på allvar fasst jag började gråta och allt.

Jag är väldigt tyst och blyg och även fass jag har saker jag vill säga vågar jag inte för jag är rädd att andra ska tycka det jag säger är dumt. Om någon närmar sig mig tar jag avstånd. Är så rädd för att bli sårad. Mitt självförtroende är kört i botten.

Är lite rädd just nu för mina föräldrar ska åka bort nästa vecka och min hjärna börjar planer ain en svältvecka men jag vill innerst inne inte det! Jag är dessutom jätterädd för att vara själv hemma för det finns en fönstertittare hos mig. Jag känner mig ständigt uttittad, rädd och förföljd. Kan inte ens känna mig trygg i mitt eget hem. Mina föräldrar tar inte min rädsla för fönstertittaren på allvar heller. Känns så hopplöst just nu!

Stadig

Starkt kämpat .

Kanske du kunde be en kompis eller släkting att komma och bo hos dig under tiden dina föräldrar är bortresta?

Antingen genom att helt enkelt säga att det skulle kännas bättre om någon var hos dig, eller genom att säga att det vore väldigt roligt och kul att ha någon hemma hos dig (någon att prata med, tv/video-kväll(+ lite lagom med godis), tv/dator-spel, att träna/sporta med, eller något annat man kan göra tillsammans/gemensamt).

Om inte någon kan stanna hela/större delen av veckan, så kanske du kan "boka in" folk (låter lustigt, hehe), så du några dagar/kvällar kan få besök av kompis och/eller släktingar. Sen så skulle du kunna hälsa på dessa med, någon/några av dagarna.


Att vara lite tyst och blyg behöver inte alls vara något negativt, men som med det mesta, så är "överdrifter" oftast inte så bra...
Kanske du har någon kompis (eller någon som står dig nära och du känner dig trygg med) som du kan lätta trycket och berätta en del för(behöver ju inte berätta allt om allt, utan bara börja någonstan).

Kanske tex prata om att du känner dig nere och ledsen över detta med mormor och att det inte har släppt ännu? Kanske är det som behövs, att börja i liten skala, kan nog flyta på och bli lättare efter ett tag att berätta mera.
Ja, det ÄR nog nyttigt, att faktiskt börja prata med någon, om något...

Tjillevippen

Hej hej Stadig
Tack för dina tips! Ska försöka få ihop det med att bjuda in lite vänner:P Har fixat helgen så det är bara vardagarna kvar. Ska försöka åka till gymmet på kvällarna och sen kanske se på tv tillsammans med kompisar istället för ensam. Har inte så många kompisar hemma dock, många är ute och reser eller har flyttat nu efter gymnasiet. Några släktingar har jag tyvärr inte kvar. Mormor, farmor och farfar är döda och min morfar vet jag inte vem han är. Sen har jag ingen annan som jag står nära, tyvärr. Kusinerna bor långt bort och är mycket äldre än mig.

Jag vet att jag behöver prata med någon men jag har ingen att prata med tyvärr. Min bästa vän, som känns som en syster för mig, kanj ag inte prata om bulimi med för jag vet att hon har haft det och tycker det är jättejobbigt att prata om. Tror inte hon är helt frisk än, men jag var ett stöd för henne när hon var sjuk. Jag berättade dock aldrig (utom på fyllan) att jag också var sjuk. Vi pratade inte om hennes bulimi utan hon visste bara att jag fanns där som ett stöd annars var allt som vanligt. Ville inte att hon skulle tycka det var jobbigt att träffa mig och dra sig undan. Ska försöka ta mod till mig och prata med någon.

Nu har det gått en vecka sen jag skrev första inlägget. Känns som en månad sen. Tiden har gått så långsamt! Jag hetsäter inte längre, men jag äter alldeles för dåligt. Mycket mat och mycket godis och glass. Är det någon som har ett förslag på en bra matdag utan massa godis? Min pappa lagar alltid bra mat på kvällen, men det är under dagen jag behöver hjälp.

Stadig

En jättebra start, och du och dina tankar verkar vara en hel del mer positiva, härligt .

Att bära "alla"/många bördor själv, är oftast för tungt för de flesta, i längden. Så går det hitta någon att prata med så kan det snabbt göra det en hel del lättare för dig i många situationer.

Inte lätt, men du skulle kunna börja med att ta kontakt här kanske, med någon expert(om det inte finns någon du kan, vill och förmår dig gå till där du bor)? Du behöver inte ens berätta så mycket direkt, utan istället visa dom denna din sida/ditt inlägg du påbörjat.

Ah, onsdag kallas ju ofta för "LillLördag" och är mitt i veckan, så du skulle du, kanske tillsammans med någon fixa en god, smaklig och nyttig måltid tillsammans? Så kan ni duka upp med några tända ljus, lugn bakgrundsmusik kanske, osv.

CCC

Du är inte ensam, om det kan vara till någon tröst. Jag har också bulimi, men har sökt hjälp. Fast det tar så lång tid innan man får det. Det är svårt på egen hand. Har haft problem i flera år, av och till. Men kände att nu får det banne mig vara nog.. Har en kompis som jag kan prata litegrann med, men det är även svårt med henne. Det känns så skamligt och skämmigt att berätta vad det är man egentligen håller på med. Jag har svårt att stå för vad det är jag gör, kan liksom på något sätt inte förlika mig med att det är en del av mig. Att det faktiskt är jag som gör det jag gör mot min kropp. Man får försöka ta en dag i taget. Få fatt på det som är positivt och det som går bra. Att man kanske åt frukost eller att det kanske åtminstone gick en dag som man inte hetsåt något och sen kräktes upp det. Fast det går mycket upp och ner.

Ville bara att du ska veta att du inte är ensam... Fastän det kan kännas som det ibland

Mariiqa W

Hej,

Du är verkligen jätteduktig!! Jag är så imponerad av din kämparglöd! Det där med att äta mycket glass och godis tror jag är något som kommer att försvinna om du fortsätter att äta ordentligt. För mig tog det ett par månader innan det värsta godissuget släppte, men det gjorde det tillsist. Jag tror att kroppen behöver komma i balans igen och att den då skriker efter all mat den kan få. Men när det är i balans, så går matvanorna nästan av sig självt tillbaka till lagom. Så jag tycker inte att du ska oroa dig över att du äter för mycket annat, utan låt kroppen få sin tid till att komma i balans.

Och återigen, du är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ stark som gör det här!

Kram

__________________
Mariiqa är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst. Hon betalar delar av sin utbildning med sina krediter.

-----

du lever i en önskedröm
och visst kan det vara skönt ibland
jag ser dig där, i barnets värld
men det är dags att vakna upp

Tjillevippen

Hej hej alla
Härligt att jag har fått så bra respons här! Ni hjälper mig verkligen att kämpa vidare. Imorgon är det hela två veckor sen jag spydde Är så stolt över mig själv. Är hemma själv nu och har bara ätit en morot och druckit cola zero på hela dagen. Klockan är 18.30 och jag är inte hungrig. Har dock bestämt att jag ska äta middag som jag har färdiglagad i frysen. Det är ju bra, men tänk om jag börjar hetsäta. Händer det ska jag iaf inte spy! Det är en saksom är säker. Ska aldrig mer stoppa tandborsten i halsen! aldrig! Stackars min kropp och mina tänder säger jag bara. Är så rädd att dom ska trilla av!
CCC, skriv gärna här om hur det går för dig! Vi kan peppa varandra mot ett liv fritt från bulimin!
Någon som har något tips för hur man kan stoppa sin hetsätningsattack om den kommer?

Mariiqa W

Jag tycker att du ska vara jättestolt över att du inte spytt på två veckor, men en morot och cola light på en hel dag tycker jag inte att du ska vara stolt över. Det är mycket större risk att trilla ner i hetsätning om man inte äter ordentligt under dagarna. Din kropp behöver maten!

__________________
Mariiqa är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst. Hon betalar delar av sin utbildning med sina krediter.

-----

du lever i en önskedröm
och visst kan det vara skönt ibland
jag ser dig där, i barnets värld
men det är dags att vakna upp

Tjillevippen

Jag är inte stolt över det alls. Jag får ångest när jag äter och när jag inte äter. Jag vet allt om vad man ska äta och vad man inte ska äta, men ändå fixar jag det inte. Blev ingen middag igår Första dagen i mitt liv jag någonsin typ inte ätit på en hel dag. Hoppas det blir den sista! Idag blev det så klart kaos av det hela. När jag kom hem 13.30 bestämde jag mig för att äta en bra lunch och så gjorde jag det och var nöjd, men sen trillade jag dit. Så det blev 100 g choklad, 3 dl kräm och 2 mackor. Inte så mycket egentligen, men min mage klarade så klart inte av det så jag spydde. Är så arg på mig själv. Innerst inne tänkte jag att jag har ju inte kräkt på 2 veckor så nu kan jag unna mig det. FAN det som gick så bra. Hatar att vara ensam hemma! Känner mig så hopplös!