en_udda

Jag har alltid varit smal, är inte en sån person som går upp i vikt så lätt. Har alltid ätit precis vad jag vill utan att tänka på vikten. Har snarare velat gå upp lite i vikt, men är ganska nöjd överlag. Väger 50 kg och är ca 165 lång. Har inte mått så bra ett tag, av olika anledningar. Har alltid gillat att äta, men sedan några veckor tillbaka mår jag nästan illa vid tanken på mat. Jag äter ju såklart, men absolut inte samma mänger som förut. Får i mig otroligt lite mat, jag känner liksom inte hunger-känslan mer. Jag skulle kunna gå i flera dagar utan att äta, men det gör jag inte. Så jag undrar om man kan ha anorexi, fast man vill gå upp i vikt? Typ undermedvetet eller nåt.. för jag är rädd för att gå ner mer i vikt! Det är det sista jag vill göra. Och då känner jag mig istället lite stressad när jag vet att jag måste äta och försöker tvinga i mig mat, men ändå så har jag en må-illa känsla. Det är värre vissa dagar och ibland nästan ingenting.

Malin

Hej
Vissa tillstånd kan göra att man äter betydligt mindre än vad som behövs och alla kan någon gång ibland tappa aptiten, men om det inte går över bör du absolut söka läkare och få det utrett.
Hur gammal är du?
Har du pratat med någon om dina besvär?

Hälsningar
Malin

Mariiqa W

Hej,

Det finns fler kriterier för anorexi än att inte äta och att vara smal.

Enligt rådande psykiatriskt diagnossystem (DSM) definieras anorexi enligt nedan:

A. Vägrar hålla kroppsvikten på eller över nedre normalgränsen för sin ålder och längd (t ex viktnedgång som leder till att kroppsvikten konstant är mindre än 85% av den förväntade, ökar inte i vikt trots att kroppen fortfarande växer, vilket leder till att kroppsvikten är mindre än 85% av den förväntade).

B. Personen har en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, trots att han eller hon är underviktig.

C. Störd kroppsupplevelse avseende vikt eller form, självkänslan överdrivet påverkad av kroppsvikt eller form , eller förnekar allvaret i den låga kroppsvikten.

D. Amenorré hos menstruerande kvinnor, d v s minst tre på varandra följande Menstruationer uteblir. (En kvinnas menstruation anses ha upphört om hon endast menstruerar till följd av hormonbehandling, t e x östrogen.)

Av det du skriver så kan jag inte se några tecken på anorexi, så jag tycker inte att du i dagsläget behöver oroa dig för något sånt. Om du börjar må bättre igen så är jag säker på att du kan börja äta normalt igen. Så mitt råd till dig är att försöka fokusera på att lösa de problemen som gör att du inte mår bra i första hand, och sen naturligtvis fortsätta kämpa med att få i dig mat så att du orkar.

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
Mariiqa är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst. Hon betalar delar av sin utbildning med sina krediter.

-----

du lever i en önskedröm
och visst kan det vara skönt ibland
jag ser dig där, i barnets värld
men det är dags att vakna upp

whodunit

Har haft liknande problem med mat när jag blir stressad. Glömmer bort att äta helt. Har alltid vägt lite i förhållande till min längd. Illamåendet kan också bero på att man äter fel kost, eller att man har ngt fel i magen. Tex ngn bakterie eller laktos- eller glutenallergi. Det kan också bero på att man helt enkelt inte tål viss typ av mat. För mig funkar mjöl- och mjölkmat inte alls, utan jag äter typ en slags stenålderskost. Illamåendet har försvunnit och jag äter mycket. Gott, nyttigt och bra för magen

MrsBlonde

Hej Mariiqa!
Har lite funderingar över min egna viktsituation.
Jag har en p-stav, vilket naturligt kan ta bort menstruationen. Därför vet jag inte hur min menstration påverkas av min undervikt.
Jag har en rädsla för att överskrida 55 kg vilket ger mig ett bmi på 19,25. Men är livrädd för att bli överviktig.
Vet inte riktigt vart jag är.
// Anna

__________________

Dopa minen:)

Jag har alltid kämpat för att gå upp i vikt. Jag får ångest när jag väger för lite, men kan ibland göra föga åt det. Är man inte hungrig så är man inte hungrig. Att äta när man ständigt är lite illamående känns som att försöka fylla på ett glas som redan är fullt - det ryms helt enkelt inte mer. Aptitrubbningen kan bero på olika saker. För dig har magen troligen kommit liksom ur rytmen på sistone. Det kan vara som ett slags katarr som kan ha uppstått spontant eller genom ångest/sress (kan ju vara den fysiska hälsan också). Det jobbiga är när andra tror att man har anorexia nervosa, fast man inte har det. Ätstörning kan man väl i och för sig kalla det ifall man tar det som ett vida begrepp.

Om du får ordning på magen, kan jag rekomendera den ultimata viktökningskosten som är den enda som fått mig att öka ordentligt i vikt. Flera Wienerbröd om dagen under en tid. Då bör man dock baka själv så det blir på smör. De man köper i affären är gjorda på margarin, vilket blir förödande för blodkärlen. Grejen med wienerbröd är att de innehåller både mkt kolhydrater och fett. Enbart fett kan man i princip inte öka i vikt av. Det behövs socker för att insulinet ska starta fettinlagringen. Då lägger man på sig både fettet i maten och kolhydraterna omvandlas till fett. Pga den stora mängden socker är detta dock inte hälsosamt i längden.

Mariiqa W

Hej Anna,
Jag är ju ingen läkare som kan diagnostisera vad du har, men jag tycker att bara din rädsla för att gå över ett BMI på 19,25 låter osund. Har du sökt hjälp för det? Att vara underviktig, speciellt om man inte äter som man ska, sliter väldigt på kroppen så att man kan få ex. benskörhet som äldre. Ett BMI över 20 är ju inte övervikt egentligen, och genom terapi kan man bearbeta sin vikträdsla så att man kan ha en sund vikt som är bra för kroppen.

Jag vet inte riktigt om du känner att du fått svar på din fråga av det här, men om du inte har det så får du hemskt gärna skriva igen.

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
Mariiqa är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst. Hon betalar delar av sin utbildning med sina krediter.

-----

du lever i en önskedröm
och visst kan det vara skönt ibland
jag ser dig där, i barnets värld
men det är dags att vakna upp