Hope

Jag har varit deprimerad sedan några månader tillbaka. Jag tror att depressionen har liksom triggat igång en ätstörning. (Maten smakar bra, men jag vill inte ha) Hade någon mildare variant av bulimi i övre tonåren men det gick över av sig själv efter något år. Denna gång har jag varit vråldisciplinerad eftersom jag inte vill ångra att jag ätit för mycket. Står inte ut med tanken ens.. Har gått ner 10kg nu sedan mitten av januari. Är fortfarande normalviktig (5kg från undervikt) men orken börjar tryta. Häromdagen gick jag på promenad själv, när benen plötsligt strejkade så min man fick komma och hämta mig med bilen. Det är ju urdumt att inte äta mer än 400 kcal/dag, men jag har nog tappat både kontrollen och förståndet. Och ju argare jag blir på mig själv för att jag är så dum som inte äter, desto mer triggad blir jag att inte äta. (ungefär som att tröstäta för att man tröstäter, fast tvärtom).

Har pratat med min läkare om det, men hon vill avvakta och se om medicinen som jag ska börja äta imorgon hjälper - vilket kommer ta några veckor att se. Vet inte om jag ska chansa på att det blir så, och bara vänta ut tiden eller söka hjälp nånstans- innan det går för långt.. Kuratorn på vårdcentralen verkar också ta det med ro, så jag kanske får lita på det då. Eller???

Mariiqa W

Jag tror att om du vill kunna bli frisk från din depression, så måste du äta mer än 400 kcal per dag.

Orsaken till att dina behandlare vill vänta är antagligen för att det är extremt svårt att få bra hjälp mot ätstörningar och att den hjälp som finns går till de som är värst drabbade. Och eftersom du redan har en samtalskontakt, så är ju den hjälpen som är kvar mer drastisk.

Det bästa är ju om du kan börja äta på egen hand. Du måste ju inte vänta på att dina behandlare ska agera, det finns mycket att göra på egen hand.

__________________
*

Hope

Är väl inte kritisk direkt till läkaren/kuratorn, utan mer fundersam. Jag tror egentligen själv och hoppas att ätstörningen enbart är kopplad till depressionen. Då finns det större chans att det blir bättre snart i och med medicinering. Men omgivningen hispar upp mig. Pratar om långsamt självmord, "hotar" med ätstörningsklinik, och allt möjligt (i all välmening förstås)..

En gång bestämde jag mig för att äta lite mer: fisk och potatis.. Smakade bra, åt lagom mycket, helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig, eftersom jag på förhand bestämt mig för att äta detta. Fortfarande disciplinerad, alltså. Men efteråt blev jag orolig i hela kroppen och måste gå en långpromenad för att förbruka det jag ätit. Det var då som benen strejkade till slut.. Så det funkar liksom inte heller att göra så.. Det är som att känslorna tar över förståndet på nåt sätt i sådana lägen.

Mariiqa W

Med tanke på att du redan lidit av ätstörningar en period och med de tankar och resonemang som du har, så tycker jag att du ska vara väldigt vaksam på dig själv. Att bli orolig i kroppen av att ha ätit ordentligt tycker jag inte låter som en aptitlöshet som beror på en depression. Däremot att du kanske hanterar dina känslor genom maten, och då tror jag inte att mediciner hjälper i längden.

Jag tror att du har svårt att få vidare hjälp i dagsläget, om jag ska vara helt ärlig. Mitt tips är att du börjar äta på egen hand, tvingar dig själv om du så måste, och sen tar ut oroligheten på andra saker än fysisk aktivitet. Ett bra sätt som jag använt mig av är att skriva om hur jag mår.

Släng ut vågen också, just nu kommer den antagligen göra dig mer skada än nytta. Att börja äta efter en svältperiod gör att man går upp i vikt igen, och det kan utlösa en massa ångest och oro. Men du behöver energin för att bekämpa depressionen, om man svälter så blir den bara värre.

__________________
*

Hope

Usch, vad plågsamt det där lät - hade varit enklast om medicin fixar allt. Vips så mår man bra utan ansträngning.. åtminstone försöker jag intala mig själv det och hoppats på medhåll från annat håll (i ärlighetens namn).

Tar till mig ditt råd, men tar lite tid att vänja sig vid tanken.. Just nu har jag faktiskt ångest bara jag tänker på att äta mer..Varm, yr, darrar.. men kanske det måste börja där... sluta fly från de jobbiga känslorna

Tack för tipset om att skriva av sig.. Brukar skriva dagbok på min dator, så jag har lätt för det..

Kommer kanske inte börja äta mer idag, men ska försöka vänja mig vid tanken på det åtminstone..

Nanna van Berlekom

Hej Hope!

Det låter verkligen som ett beteende att vara vaksam på. 400 ckal om dagen är alldeles för lite - förutom att din kropp behöver mer energi så behöver hjärnan energi för att orka arbeta och tänka. Visst kan deppression och nedstämdhet leda till att man tappar aptiten, men jag tycker ditt resonemang och dina tankar kring dig själv och ditt förhållningssätt är oroväckande. Jag tror inte heller att en medicin tar bort dessa destruktiva tankar, utan för att komma på rätt väg krävs det att du får hjälp att verkligen bryta dina tankemönster, inte bara flyr från känslorna. Mariiqa ger bra råd ovanför, om inte detta hjälper tycker jag att du ska söka upp en terapeut som arbetar kognitivt. Ta hand om dig själv.

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Mariiqa W

Medicin fixar sällan psykiska problem, det kan hjälpa till och ge en kraft och ork för att ta tag i problemen, men det löser inga problem i sig.

Tänk också på att ju längre du låter det gå, ju svårare blir det att bryta mönstret. Och ju längre det går, ju mindre ork får man till att bryta det. Så jag hoppas att du inte tänker vänta på "det rätta tillfället" att sluta svälta, utan att du tar tag i det och vänder det här beteendet, så att du kan få det friska livet som du förtjänar att ha.

__________________
*

Hope

Precis vad jag tänkt senaste veckan. Börjar bli desperat för det blir svårare ju längre tiden går. Och även om problemet började pga depression, så kanske jag fastnar i beteendet. Har försökt på alla vis komma till rätta med det på egen hand. Var så desperat så jag till slut bad min make om hjälp. Men det som händer är bara att jag blir allt duktigare på att förhandla, ljuga, hitta alla möjliga ursäkter och kryphål. Pratade med kuratorn idag om allt det här, trots att jag skäms och att det måste låta knäppt i hans öron. Men han tar det fortfarande med ro och frågar mest mig hur jag ska komma tillrätta med det här...Och hans lugn tar jag som en väldigt bra (=dålig) ursäkt till att avvakta lite till.

Tänkte slänga ut vågen, men vad hjälper det? Kommer säkert använda måttbandet istället, och slänger jag det tittar jag väl mig i spegeln, osv. Äter visserligen mer nu, runt 600-700 kcal, men samtidigt rör jag mig mer också.. Häromdagen åt jag rätt bra till lunch, men stod verkligen inte ut med de tankar och känslor som kom efteråt.. Det är inte så att jag känner mig tjock när jag ätit, utan mer att jag inte orkar med mig själv.

Ett annat dilemma är att jag är livrädd att jag ska tappa kontrollen och börjar hetsäta. Så då tar jag det säkra före det osäkra och låter hellre bli att äta om jag blir osäker. För jag skulle bara inte orka med att ha den ångesten uppe på den jag redan har.

Jag vet ju att du har jobbigt rätt i att jag inte ska skjuta upp att bryta beteendet, men ändå fixar jag det inte..

Mariiqa W

Du fixar det visst, om du väl bestämmer dig för det. Varför låta kuratorn bestämma över ditt liv? Varför överhuvudtaget förlita dig på att någon annan ska ta tag i det här, i slutändan så är det DU som måste göra hela jobbet.

Jag tycker mig se ett samband mellan båda citaten, och jag undrar om det är för mig eller dig själv som du ljuger och hittar på undanflykter för när du skriver att du inte fixar det. Plocka fram en massa jäklar anamma, för det är inte lätt, men det går. Och det är du som kommer att lida mest genom att skjuta på det här beslutet. Själv har jag redan tagit mitt och dragit mig igenom pinan, så vilken väg du än väljer så kommer det ju inte att påverka mitt liv. Med det vill jag säga att du inte behöver ursäkta dig för mig, fundera istället på om det är värt att föra dig själv bakom ljuset i fortsättningen också. Det är ditt liv och ditt beslut, vill du inte göra något åt det så kan jag ge dig råd i evigheter och du kommer ändå att hitta orsaker och undanflykter till att det "inte går" att genomföra.

__________________
*

Hope

Ditt senaste svar skakade om rejält. Så småningom kom jag på några saker som jag inte riktigt tänkt på förut..

1. Vem är det eg. som sagt att jag inte får äta, oavsett orsak? Det är ju bara jag!! Och om jag har bestämt det, då kan jag ju lika gärna bestämma mig för att äta det som är bra för mig.

2. Förra gången jag hade ätstörningar, så försvann det faktiskt inte bara av sig själv. Det försvann när jag bröt mot passivitet och gjorde något åt min livssituation, hur jobbigt det än var i början.

Denna gång vet jag inte hur eller vad jag ska göra för att komma tillrätta med de smärtsamma tankarna och känslorna som jag velat tyna bort ifrån. Men det blir knappast bättre av att vänta tills jag förstört min kropp. Om jag ändå förr eller senare måste ta itu med det jobbiga är det lika bra att börja nu.

Tog bort vågen igår, och slutade räkna kalorier. Åt första mackan på länge, bara för att bryta på en gång. Jobbigt att sitta still efteråt, men jag kastade mig över dagboken istället.. Det är inte lätt - men jag är fruktansvärt envis när jag väl bestämt mig för något på riktigt. Det är nog därför som jag kunnat vara så disciplinerad och ätit så lite också. Nu får jag vända på det hela och använda viljan på ett konstruktivt sätt istället.