Ursprungligen postat av Hope

Ditt senaste svar skakade om rejält. Så småningom kom jag på några saker som jag inte riktigt tänkt på förut..

1. Vem är det eg. som sagt att jag inte får äta, oavsett orsak? Det är ju bara jag!! Och om jag har bestämt det, då kan jag ju lika gärna bestämma mig för att äta det som är bra för mig.

2. Förra gången jag hade ätstörningar, så försvann det faktiskt inte bara av sig själv. Det försvann när jag bröt mot passivitet och gjorde något åt min livssituation, hur jobbigt det än var i början.

Denna gång vet jag inte hur eller vad jag ska göra för att komma tillrätta med de smärtsamma tankarna och känslorna som jag velat tyna bort ifrån. Men det blir knappast bättre av att vänta tills jag förstört min kropp. Om jag ändå förr eller senare måste ta itu med det jobbiga är det lika bra att börja nu.

Tog bort vågen igår, och slutade räkna kalorier. Åt första mackan på länge, bara för att bryta på en gång. Jobbigt att sitta still efteråt, men jag kastade mig över dagboken istället.. Det är inte lätt - men jag är fruktansvärt envis när jag väl bestämt mig för något på riktigt. Det är nog därför som jag kunnat vara så disciplinerad och ätit så lite också. Nu får jag vända på det hela och använda viljan på ett konstruktivt sätt istället.