prismatic

I 14 år har jag haft anorexia. Jag är idag 27 år gammal.
Mitt BMI ligger på 14,2 och jag går regelbundet hos en sjuksköterska för att hålla koll på blodvärden osv. Jag träffar även en bildterapeut två gånger i veckan.
Efter så här lång tid har jag svårt att se att jag någonsin kommer bli fri från anorexin. Min sjuksköterska skulle helst vilja köra mig till en slutenvårdsavdelning men jag säger nej. Jag vet nämligen att det kan handla om år där. Och jag har en son hemma som är beroende av mig. Hans pappa är död. Kompisar till mig som varit i slutenvården har gått upp 20 kilon under året de varit där, men deras tankar lever fortfarande i en anorektikers värld. Därför är jag mycket skeptisk.
Helt ärligt så hoppas jag varje dag att jag ska få en sjukdom som folk inte kan klandra mig för. Tex att min njure ska lägga av eller någonting. Anorexin betraktar min släkt som något jag själv får skylla mig för. Jag skäms. Jag är ingen liten tonåring längre och beter mig så här...
Jag har testat 9 olika antidepressiva tabletter utan resultat. Jag har fått ECT-behandlingar två gånger. Första gången blev jag jätteglad efter behandlingarna. Jag skuttade tillbaka till jobb och allting var superkul...i en månad sen var jag nere i skiten igen. Vid sista ECT-tillfället avbröt jag behandlingarna eftersom de inte kunde söva mig på ett bra sätt. Jag låg vid medvetande, kunde inte andas eftersom de gett muskelavslappnande medel, kunde inte röra mig...trodde jag skulle kvävas och kunde inte visa dem att jag var vaken. Bara väntade på elchockerna... Så här fick jag det även första gången men då lyckades jag röra på mitt lillfinger och de sövde ner mig direkt. Men på grund av att jag inte lyckades röra ngt finger här så trodde de inte mig när jag sa att jag inte blivit sövd rätt. Istället gav de mig en lugnande tablett två timmar innan varje morgon. Detta gjorde såklart ingen nytta och jag vågade till slut inte få fler behandlingar. Min sambo vill inget hellre än att jag ska få nya behandlingar, men jag vågar inte. Jag får hjärtklappning när jag tänker på känslan av att ligga där på britsen igen.
Så vad gör man i min situation?
Lämnar man sin familj/sitt barn?
Lyder man sin sambo?
Hoppas man på en fysisk sjukdom?
Hoppar man framför tåget??

Snälla hjälp någon...

Trollsa

prismatic

Jo de klarar sig säkert utan mig, det betvivlar jag inte. Men saken är den att de inte kommer jättebra överens och eftersom sambon inte är biologisk pappa så känns det fel att han ska ta hand om min son. Sen tänker jag så här:
Låt oss säga att det tar ett år på ett behandlingshem. Jag kommer hem och har gått upp 20 kilon!!! Men mina tankar e som förut och jag går ner mig igen. Då har jag förlorat ett helt år med min son i onödan. Även om det finns permission osv så finns det inget behandlingshem i närheten där jag bor så med andra ord skulle det bli svårt att ta sig hem mellan varven.

Jag vet att jag låter pessimistisk till vård, men det kan bero på att jag varit "frisk" mellan varven under dessa 14 år som jag varit "sjuk". Och varje gång har jag gått ner mig igen. Jag har vägt normalt några ggr under dessa år och jag vet av erfarenhet att mina tankar var lika hemska då som nu. Blir man verkligen helt frisk från sina tankar? Någonsin? Eller det e först när man e pensionär som man säger "skit samma, det dallrar oavsett vad jag äter"?

Zandra___83

Jag vet inte vad du ska göra, men jag önskar jag fick chansen att åka på behandlingshem. Men det verkar jag ej få fast jag ej fått i mej mycket de närmaste tre veckorna och min kurator sitter typ bara och tittar på. Jag vill i väg (även om jag komer att sakna mina djur till max och ena djuret är gammalt och kan dö när som helst) så önskar jag verkligen att jag kunde få åka. Men men. Så jag tycker att du ska åka nu när du fått erbjudandet.

Mariiqa W

Här har du en som blivit i stort sett frisk från sina tankar. Förr tänkte jag dem dygnet runt, nu blir det någon gång i veckan kanske, i ett par minuter. Min vändpunkt var att jag inte ville slösa bort livet längre på ett ätstört beteende, jag ville hellre vara "tjock och glad" än mager och olycklig. Och idag kan jag knappt ens förstå hur jag kunde välja att vara helt borta av näringsbrist och inte orka något, när man kan ha kul med familj och vänner, umgås och vara pigg och glad.

Jag tror att det handlar om att bestämma sig, sen börjar man kämpa mot sitt mål. Lycka till!

__________________
*

Nanna van Berlekom

Hej prismatic!

Jag ska svara på ditt inlägg så snart jag hinner!

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Nanna van Berlekom

Hej!

Jag förstår att det kan kännas hopplöst och att du frågar dig om du någonsin kommer att bli fri från anorexin då du har varit sjuk så pass länge - hela ditt vuxna liv. Det har blivit som en del av din identitet och det kan kännas väldigt skrämmande att våga släppa på kontrollen och hitta vem du är bakom detta beteende. För att bli frisk måste du själv vilja det. Det låter lite som om en del av dig vill, men att det finns en annan del som hindrar dig att våga. Jag förstår att det blir svårt i din situation med ett litet barn som är beroende av dig. Jag har jobbat med en tjej som precis som du varit sjuk väldigt länge och hade en liten son. Hon fick tillslut läggas in då hon inte kunde stå själv utan var tvungen att åka rullstol. Det var självklart väldigt jobbigt och svårt för henne att göra detta, men en nödvändighet för att längre fram kunna ta hand om sitt barn - hon låg inte inne speciellt många månader, men kom mycket långt och kan nu ta hand om sin son och har tagit ett stort steg i rätt riktning. Vad jag vill säga är att det kanske kan vara värt den tiden du är borta, om du kan lyckas lösa det på något sätt med din sambo/anhörigas hjälp. Sen tänkte jag också tipsa dig om kognitiv terapi - där får du hjälp att arbeta med de dysfunktioella tankestrukturer som håller problemet på plats. Comunicera finns i stockholm, göteborg, hässleholm, alingsås och halmstad. Ge inte upp, det finns hjälp att få! Om du bor i göteborg tar jag gärna emot dig för terapi.

Lycka till och ta hand om dig

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

prismatic

Tack för era svar. Jag bor långt ifrån Göteborg tyvärr. Jag går på ett ätstörningsteam här där jag bor. Träffar sjuksköterska och bildterapeut. (Läkare vid behov) Önskar att jag kunde klara av att bli frisk på egen hand, men mina tankar börjar ge upp. Var dag är en ångestladdad dag. Utan oxascand/sobril hade jag inte haft något blod kvar i kroppen. Det har börjat bli en lösning att skära sig. JAg vet... det e ingen lösning....i det långa loppet. Kanske borde jag lägga in mig. Men jag tror att om jag hade lagt in mig så hade jag bara blivit ännu mer ledsen och då ser jag inget annat alternativ än att kyssa jorden good bye.
Det enda som får ut mig om dagarna är min hund.
Innan levde jag på godis, nu är jag inte ens sugen på det. Jag bara babblar känns det som. Förlåt. Behöver nog bara skriva av mig lite...

Mariiqa W

Har du läst "Mattillåtet" av Gisela van der Ster? Den boken hjälpte mig väldigt mycket i mina trassliga mattankar.
Jag har varit inlagd. Om du bor i Värmlandstrakten så är det inget jag rekommenderar, det gör en bara sämre. Vissa ställen, ex. Örebro har ju terapeuter osv på avdelningen, det är bättre.

__________________
*

prismatic

Ja den boken har jag. HAr läst det mesta men kan inte förmå mig att följa stegen de vill att man ska börja med. Men jag läser den mellan varven. Har så svårt att koncentrera mig på att läsa. Jag börjar på massa böcker och sen orkar jag inte fortsätta att läsa dem. Men böcker som är skrivna som biografier har jag lättare för. Läste tex ut vingklippt ängel häromdagen. Tog mig två dagar att läsa den. Böcker som jag kan känna igen mig i är mycket lättare att sätta sig in i. Jag borde skämmas tänker jag. Även om jag har hört att det är vanligt med ätstörningar även i äldre åldrar så känner jag att jag är för gammal för att hålla på så här. Jag är 27... och jag är mamma liksom. Vilket föredöme man är för sin son....suck...JAg undrar om det är många mammor där ute i världen som har anorexia. Skulle vilja hitta litteratur om det. Man kanske skulle skriva en biografi om sitt eget liv...