Deprimerade ungdomar som skär sig.

sujo · 2008-02-05, 11:18

Hej.Vad ska jag göra?! Min dotter är 14 år och deprimerad hon äter medecin för detta.Hon skolvägrar och har otroliga ångest attacker när vi försöker få iväg henne till skolan. I förrgår märkte jag att hon hade "rivmärken" på handleden.Frågade då vad hon gjort.Fick då veta att hon gjort märkena med en rakhyvel!Ringde BUP genast.(vi har sedan tidigare haft kontakt med dem)På BUP sade de att det var vanligt att skära sig bland flickor...Läkaren sade att de inte brukar skära så djupt,utan mestadels "rispa" i huden!Hur ska man kunna vara säker på det som förälder?!Jag ville komma in med min dotter , men fick veta att det inte var nödvändigt.Vi skulle rensa huset på vassa föremål och hålla henne under uppsikt.Som tur är så är jag sjukskriven pga. ledvärk,så jag är hemma .Det är som om jag och min man blivit småbarnsföräldrar igen.Vi är vakna på nätterna med dottern och måste ordna någon som kan vara med henne hemma om vi måste åka bort.Vi ska nu äntligen få komma till en läkare på BUP´s öppna mottagning.Där vi ska gå regelbundet.Hoppas de kan hjälpa vår dotter samt vår familj att fungera vanligt igen.Finns det någon med liknande erfarenheter?Tacksam för råd samt stöd.Sujo

Änglaflickan Inez · 2008-02-05, 18:17

jag kan förstå att man som förälder står heöt vanmaktig(eller vad det heter) inför upptäckten att ens barn gör sig själv illa.
Många flickor skär sig, ja sant. men det gör det inte mindre allvarligt för det.

om jag hade några råd att ge skulle jag ge dom, men jag ahr inte det, inte just nu iallafall.

Bra ni fått tid på bup,

jag tror att det är viktigt att hon får hjälp att hantera livet på annat sätt än genom självskada
och att bryta detta mönster så snart som möjligt

jag skadat mig medvetet i 9år. men började tidigare på andra sätt, ocj jag kan säga att det är en stor sorg att jag offrat 9 år av mitt liv på dessa djävelusiska rakblad och tabletter

bra att ni har upptäckt det, det är det första steget i rätt riktning!!

forsätt skriv, det är bra att vädra

_SG_ · 2008-02-05, 21:49

Jag känner igen din dotters läge.. Jag har själv varit där, är väl inte ute egentligen, men har slutat skära mig.. Även då lusten alltid finns..
Anledningarna var många, dock gjorde jag allt för att dölja mina sår med långärmade tröjor osv, men slutligen blev det värre och man skar för djupt nog så att man dött om inte ngn hittat en o ambulansen dök upp snabbt.. Inte slutade man för det iofs..
Läkaren på min skola fick (motvilligt) in mig på LPT (tvångsvård) på pub.. Där jag inte alls fick hjälp,.. (många som har haft liknande o värre historier om pub).. Det är ngt fel på vården idag..
Om man ens får en plats så får man ingen vidare hjälp.. I mitt fall ville de inte ens diskutera mina beskymmer, utan var mer fascinerade av mitt "mörka yttre" o kallade mig saker..
De visste dock att mina beskymmer kom från mina föräldrar, och släpar bokstavligen ut mig till bilen o kör hem en för att ha möte med dem.. Hade blåmärken o massa.. De skulle kolla på när man duschade (utan draperi) för att man inte skulle kunna göra ngt påstod dem.. Ändå fick jag aldrig en kvinnlig, utan män..
De sa att jag inte mådde dåligt, kallade en saker, tog på en, tvingade mig att bo med folk på helger som gjorde mig illa på sexuella o misshandlande sätt.. ändå drog de hem en..
Och på möten när man grät i förtvivlan o skrek för att inte behöva TVINGAS åka till dem längre, så skrev de ut en.. Man stod helt själv..

Men kanske har ni mer tur än mig..

Som mamma ( för din del) måste man nog känna sig rätt hjälplös..
Och man kontaktar Naturligtvis vården, det skulle jag också ha gjort..

Mitt råd personligen är nog att diskutera lugnt med din dotter om Varför hon mår som hon mår.. finnas där så gott det går, även om det är svårt, och stötta..
För ju mer man skjuter bort "problemet"/henne, så kommer hon att hålla en eller flera distanser..
O som du gjort, ändå kontakta vården.. Man vågar ju inte göra annat än att Hoppas på att få hjälp..

Nanna van Berlekom · 2008-02-06, 11:01

Hej Sujo!

Jag ska svara på ditt inlägg så snart jag hinner!

mvh Nanna

Nanna van Berlekom · 2008-02-06, 19:44

Hej!

Jag förstår att du som förälder blir väldigt orolig över din dotter. Om ni bor i göteborg så har Marie Berntson på comunicera mycket erfarenhet av självskadebeteenden.

Nedan kommer lite tips på vad du kan göra:

Ta reda på så mycket som möjligt om självdestruktiva beteenden. Självdestruktiva personer söker inte alltid uppmärksamhet. De kan skada sig själva för att de känner smärta inom sig. Om din dotter vill prata om det - fokusera på de underliggande faktorerna - vilka känslor är det som ligger bakom?, inte symptomen, alltså skärandet i detta fallet.

Som anhörig kan du behöva hjälp från andra i din situation. Försök med anhöriggrupper, hjälplinjer eller gå och tala med någon.
Visa att du bryr dig. Att lyssna på din dotter när hon behöver prata är viktigt, när hon går igenom en krisperiod.

Bekräfta att det är okej att prata öppet med dig om hennes problem, men tvinga henne inte om hon inte vill. Det kan vara skönt för henne att veta att det finns människor omkring henne om hon behöver någon att luta sig mot.

Lyssna på din dotter, men visa också intresse genom att fråga, då förstår hon att du bryr dig om henne.

Försök att hjälpa henne att hitta vad det är som gör att hon skär sig och om det finns någon möjlighet att hitta ett alternativ när hon är som mest sårbar.

Hjälp till att hitta andra grupper eller organisationer med samma problem, forum, sidor på internet eller om hon är villig att söka terapi. Där kan du erbjuda dig att gå med första gången t ex.

Det bästa du kan göra är att hålla distans, men ändå finnas där när hon behöver dig, och utan att tvinga henne att prata.

Lycka till och hoppas svaret hjälper något

//Nanna

grankotte · 2008-02-07, 15:02

Hej sujo.

Vad säger hon själv är anledningen till att hon känner sig deprimerad? Om du inte vet det tycker jag du ska fråga. Men upphåll henne inte vid det utan fråga istället om hur hon skulle vilja ha det istället. Jag vet inte hur pass öppna diskussioner ni har där hemma och att det kan vara klurigt att ta upp såna här saker. Och säger hon vet inte och att hon helst bara vill vara hemma så fråga vad problemet i skolan är och vad hon skulle vilja ändra med det. Och visa framförallt att du står på hennes sida samtidigt som du ger henne ansvaret att själv bestämma hur hon vill ha det, för förändringen måste komma från henne.

2008-02-05, 11:18	#1 (permalink)
sujo Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 4 Krediter: 46	Deprimerade ungdomar som skär sig. Hej.Vad ska jag göra?! Min dotter är 14 år och deprimerad hon äter medecin för detta.Hon skolvägrar och har otroliga ångest attacker när vi försöker få iväg henne till skolan. I förrgår märkte jag att hon hade "rivmärken" på handleden.Frågade då vad hon gjort.Fick då veta att hon gjort märkena med en rakhyvel!Ringde BUP genast.(vi har sedan tidigare haft kontakt med dem)På BUP sade de att det var vanligt att skära sig bland flickor...Läkaren sade att de inte brukar skära så djupt,utan mestadels "rispa" i huden!Hur ska man kunna vara säker på det som förälder?!Jag ville komma in med min dotter , men fick veta att det inte var nödvändigt.Vi skulle rensa huset på vassa föremål och hålla henne under uppsikt.Som tur är så är jag sjukskriven pga. ledvärk,så jag är hemma .Det är som om jag och min man blivit småbarnsföräldrar igen.Vi är vakna på nätterna med dottern och måste ordna någon som kan vara med henne hemma om vi måste åka bort.Vi ska nu äntligen få komma till en läkare på BUP´s öppna mottagning.Där vi ska gå regelbundet.Hoppas de kan hjälpa vår dotter samt vår familj att fungera vanligt igen.Finns det någon med liknande erfarenheter?Tacksam för råd samt stöd.Sujo

2008-02-06, 11:01	#4 (permalink)
Nanna van Berlekom Expert Guldmedlem Reg.datum: Sep 2007 Inlägg: 244 Krediter: 897	Hej Sujo! Jag ska svara på ditt inlägg så snart jag hinner! mvh Nanna __________________ Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad. Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på: 0738-014096 nanna@comunicera.se

2008-02-06, 19:44	#5 (permalink)
Nanna van Berlekom Expert Guldmedlem Reg.datum: Sep 2007 Inlägg: 244 Krediter: 897	Hej! Jag förstår att du som förälder blir väldigt orolig över din dotter. Om ni bor i göteborg så har Marie Berntson på comunicera mycket erfarenhet av självskadebeteenden. Nedan kommer lite tips på vad du kan göra: Ta reda på så mycket som möjligt om självdestruktiva beteenden. Självdestruktiva personer söker inte alltid uppmärksamhet. De kan skada sig själva för att de känner smärta inom sig. Om din dotter vill prata om det - fokusera på de underliggande faktorerna - vilka känslor är det som ligger bakom?, inte symptomen, alltså skärandet i detta fallet. Som anhörig kan du behöva hjälp från andra i din situation. Försök med anhöriggrupper, hjälplinjer eller gå och tala med någon. Visa att du bryr dig. Att lyssna på din dotter när hon behöver prata är viktigt, när hon går igenom en krisperiod. Bekräfta att det är okej att prata öppet med dig om hennes problem, men tvinga henne inte om hon inte vill. Det kan vara skönt för henne att veta att det finns människor omkring henne om hon behöver någon att luta sig mot. Lyssna på din dotter, men visa också intresse genom att fråga, då förstår hon att du bryr dig om henne. Försök att hjälpa henne att hitta vad det är som gör att hon skär sig och om det finns någon möjlighet att hitta ett alternativ när hon är som mest sårbar. Hjälp till att hitta andra grupper eller organisationer med samma problem, forum, sidor på internet eller om hon är villig att söka terapi. Där kan du erbjuda dig att gå med första gången t ex. Det bästa du kan göra är att hålla distans, men ändå finnas där när hon behöver dig, och utan att tvinga henne att prata. Lycka till och hoppas svaret hjälper något //Nanna __________________ Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad. Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på: 0738-014096 nanna@comunicera.se

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-02-05, 18:17	#2 (permalink)
Änglaflickan Inez Moderator Platinamedlem Reg.datum: Nov 2005 Ort: Norrköping Inlägg: 2 136 Krediter: 7 653	jag kan förstå att man som förälder står heöt vanmaktig(eller vad det heter) inför upptäckten att ens barn gör sig själv illa. Många flickor skär sig, ja sant. men det gör det inte mindre allvarligt för det. om jag hade några råd att ge skulle jag ge dom, men jag ahr inte det, inte just nu iallafall. Bra ni fått tid på bup, jag tror att det är viktigt att hon får hjälp att hantera livet på annat sätt än genom självskada och att bryta detta mönster så snart som möjligt jag skadat mig medvetet i 9år. men började tidigare på andra sätt, ocj jag kan säga att det är en stor sorg att jag offrat 9 år av mitt liv på dessa djävelusiska rakblad och tabletter bra att ni har upptäckt det, det är det första steget i rätt riktning!! forsätt skriv, det är bra att vädra

2008-02-05, 21:49	#3 (permalink)
_SG_ Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 2 Krediter: 34	Jag känner igen din dotters läge.. Jag har själv varit där, är väl inte ute egentligen, men har slutat skära mig.. Även då lusten alltid finns.. Anledningarna var många, dock gjorde jag allt för att dölja mina sår med långärmade tröjor osv, men slutligen blev det värre och man skar för djupt nog så att man dött om inte ngn hittat en o ambulansen dök upp snabbt.. Inte slutade man för det iofs.. Läkaren på min skola fick (motvilligt) in mig på LPT (tvångsvård) på pub.. Där jag inte alls fick hjälp,.. (många som har haft liknande o värre historier om pub).. Det är ngt fel på vården idag.. Om man ens får en plats så får man ingen vidare hjälp.. I mitt fall ville de inte ens diskutera mina beskymmer, utan var mer fascinerade av mitt "mörka yttre" o kallade mig saker.. De visste dock att mina beskymmer kom från mina föräldrar, och släpar bokstavligen ut mig till bilen o kör hem en för att ha möte med dem.. Hade blåmärken o massa.. De skulle kolla på när man duschade (utan draperi) för att man inte skulle kunna göra ngt påstod dem.. Ändå fick jag aldrig en kvinnlig, utan män.. De sa att jag inte mådde dåligt, kallade en saker, tog på en, tvingade mig att bo med folk på helger som gjorde mig illa på sexuella o misshandlande sätt.. ändå drog de hem en.. Och på möten när man grät i förtvivlan o skrek för att inte behöva TVINGAS åka till dem längre, så skrev de ut en.. Man stod helt själv.. Men kanske har ni mer tur än mig.. Som mamma ( för din del) måste man nog känna sig rätt hjälplös.. Och man kontaktar Naturligtvis vården, det skulle jag också ha gjort.. Mitt råd personligen är nog att diskutera lugnt med din dotter om Varför hon mår som hon mår.. finnas där så gott det går, även om det är svårt, och stötta.. För ju mer man skjuter bort "problemet"/henne, så kommer hon att hålla en eller flera distanser.. O som du gjort, ändå kontakta vården.. Man vågar ju inte göra annat än att Hoppas på att få hjälp..

2008-02-07, 15:02	#6 (permalink)
grankotte Member Silvermedlem Reg.datum: Jan 2008 Inlägg: 72 Krediter: 260	Hej sujo. Vad säger hon själv är anledningen till att hon känner sig deprimerad? Om du inte vet det tycker jag du ska fråga. Men upphåll henne inte vid det utan fråga istället om hur hon skulle vilja ha det istället. Jag vet inte hur pass öppna diskussioner ni har där hemma och att det kan vara klurigt att ta upp såna här saker. Och säger hon vet inte och att hon helst bara vill vara hemma så fråga vad problemet i skolan är och vad hon skulle vilja ändra med det. Och visa framförallt att du står på hennes sida samtidigt som du ger henne ansvaret att själv bestämma hur hon vill ha det, för förändringen måste komma från henne.