mamma

Hej Mariiqa!

Jag pratade med min dotter om dig,men hon ville inte prata med någon annan,det var ju synd,men tack i alla fall..

Zuzanne

Hej!
Ja, men ingen vet vad som kretsar i huvud och känsla hos den som har detta problem,och ingen kan förutsäga vad som komma skall.
Jag menar att ser man ett mkt destruktivt beteénde så bör det sättas in kraftiga åtgärder ganska fort.. Det handlar inte endast om Bulimi utan även om att skära sig.
Absolut kan vi alla endast utgå från egna erfarenheter, och att ta en överdos under en inläggning verkar vara bristande kontroll hos vårdpersonal, för det ska ju inte kunna ske tycker man. Och överdos av vad undrar jag?
Man kan inte generalisera utan allt är induviduellt.

Önskar och hoppas att alla som har dessa problem kan få den hjälp som krävs för att kunna få det bästa liv som tänkas kan.

Zuzanne

Mariiqa W

Hej,

Jo, det är synd, men om hon skulle ångra sig i framtiden så finns jag fortfarande kvar och jag lämnar möjligheten öppen för er båda att kontakta mig igen.

Nu kanske jag låter hård, men din dotter måste öppna upp för att någon ska kunna hjälpa henne. Och det kan ingen tvinga henne till, utan det är någonting som hon måste bestämma sig för att göra. Innan det så kan man bara hålla henne vid liv, men hon kommer inte att må bättre.

Jag har pratat en hel del med min mamma om tiden när jag var sjuk och vi är väldigt överens om att det var från mig viljan var tvungen att komma. Sen när jag valt att bli frisk så fanns det möjligheter att hjälpa mig, men innan så stoppade jag all hjälp. Det enda jag gjorde var att utnyttja all hjälp för att kunna göra mig själv mer illa.

Jag tror att jag bara kan ge dig ett råd: Var där när/om din dotter öppnar sig för hjälp. Innan din dotter tagit det steget så tror jag inte du kan göra något annat, efterom bup redan blivit kontaktat och hon har professionell hjälp. (Men kom ihåg att det här är vad jag kan utifrån egna erfarenheter, jag är absolut ingen expert på området)

Återigen, lycka till!

__________________
*

Nanna van Berlekom

Hej Mamma

Jag förstår att ni som föräldrar känner er oerhört oroliga och maktlösa när ni ser hur dåligt er dotter mår, hur hon skadar sig själv och stöter bort nära människor omkring sig.

Man kan inte inte uttrycka känslor. Undanträngda behov och känslor läcker på något sätt alltid ut – det kan vara i form av kontrollbeteende, arbetsnarkomani, ångest, ätstörningar osv. Om du ger uttryck för dina känslor precis som de är får dessa inget fäste i dig dvs känslorna komprimeras inte inom dig och skapar på så vis heller inte ångest. Om man inte uttrycker sina verkliga känslor omvandlas de och uttrycks i andra former, i er dotters fall i en ätstörning och självskadebeteende.

När ni pratar med er dotter – se till att separera henne från hennes destruktiva beteende. Visa att ni bryr er om henne och att ni finns där när det behövs. Lyssna på henne men visa också intresse genom att fråga så förstår hon att ni bryr er om henne – var inte dömande. Fokusera inte på maten eller hennes vikt – utan försök närma er hennes känslor; vilka känslor och underliggande faktorer det är som ligger bakom beteendet. När ni lyckats skapa en dialog och hon känner tillit, kan ni längre fram gå vidare med att hjälpa henne att hitta en bra terapeut eller psykolog.

Du skriver att hon inte tycker att de på Bup är till någon hjälp – på vilket sätt tycker hon inte att det fungerar? Det är väldigt viktigt att hon känner förtroende för sin terapeut/psykolog och att hon själv vill få hjälp. Om hon upplever att just detta inte fungerar, ge inte upp, utan sök vidare tills ni hittar någon som passar. Även om hon inte visar det betyder det otroligt mycket att ni finns där, men jag tror att professionell hjälp behövs i det här fallet

Comunicera finns i Stockholm, Göteborg, Hässleholm och Alingsås.

Lycka till

Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

mamma

Hej!

Jag förstår att jag inte får rusa fram med henne,allt måste få ta sin tid och hon har ju ganska nyss börjat att gå på BUP,men man är ju bara rädd att det ska hända henne någonting,sen är det ju tråkigt att hon drar sig undan oss,hon har ju tidigare inte bemött oss så här,utan varit mjuk och alla har tyckt att hon verkade så stabil och trygg i henne själv,inga tonårsrevolter,vet att hon har stora krav på sig själv att vara duktig i allt,och duktig är hon också,men hon blir själv aldrig riktigt nöjd med det hon gör..kanske har vi inte visat tillräckligt hur mycket vi älskar henne,utan tagit förgivet att hon ska fixa allt,och koncentrerat oss på hennes syskon som inte varit lika tillmötes gående,och låtit dom ta mer "plats" än henne?
Jag bara önska att hon vågar släppa in någon,så att hon får lära sig att hantera sina känslor på ett posetivt sätt,och lära sig att vara nöjd för den hon är,och inte för vad hon gör.
Tack ännu en gång för att du tar dig tid och att ditt erbjudande står kvar om hon skulle vilja prata senare.

mamma

[quote=Nanna van Berlekom;23447]Hej Mamma

Jag förstår att ni som föräldrar känner er oerhört oroliga och maktlösa när ni ser hur dåligt er dotter mår, hur hon skadar sig själv och stöter bort nära människor omkring sig.

Man kan inte inte uttrycka känslor. Undanträngda behov och känslor läcker på något sätt alltid ut – det kan vara i form av kontrollbeteende, arbetsnarkomani, ångest, ätstörningar osv. Om du ger uttryck för dina känslor precis som de är får dessa inget fäste i dig dvs känslorna komprimeras inte inom dig och skapar på så vis heller inte ångest. Om man inte uttrycker sina verkliga känslor omvandlas de och uttrycks i andra former, i er dotters fall i en ätstörning och självskadebeteende.

När ni pratar med er dotter – se till att separera henne från hennes destruktiva beteende. Visa att ni bryr er om henne och att ni finns där när det behövs. Lyssna på henne men visa också intresse genom att fråga så förstår hon att ni bryr er om henne – var inte dömande. Fokusera inte på maten eller hennes vikt – utan försök närma er hennes känslor; vilka känslor och underliggande faktorer det är som ligger bakom beteendet. När ni lyckats skapa en dialog och hon känner tillit, kan ni längre fram gå vidare med att hjälpa henne att hitta en bra terapeut eller psykolog.

Du skriver att hon inte tycker att de på Bup är till någon hjälp – på vilket sätt tycker hon inte att det fungerar? Det är väldigt viktigt att hon känner förtroende för sin terapeut/psykolog och att hon själv vill få hjälp. Om hon upplever att just detta inte fungerar, ge inte upp, utan sök vidare tills ni hittar någon som passar. Även om hon inte visar det betyder det otroligt mycket att ni finns där, men jag tror att professionell hjälp behövs i det här fallet

Comunicera finns i Stockholm, Göteborg, Hässleholm och Alingsås.

Lycka till

Nanna[/

mamma

Hej Zuzanne!

Se nu att mitt meddelande jag skrev tidigare inte har kommit med,har märkt att ibland när jag skriver loggas jag ut och det står att jag är som gäst på denna sida??

Jag/vi har haft kontakt med BUP flera gånger,och dom vill avvakta så att vår dotter får förtroende för dom,vi har frågat om vi inte borde träffas alla tillsammans,men vår dotter vägrar så det går inte ännu i alla fall,vi har lagt fram olika förslag på hur vi skulle kunna göra,som tex,om hon skulle kunna få någon sömngivande och orosdämpande medicin som inte har biverkningar som gör att hon mår sämre när hon äter dem,ska visst finnas någonting i flytande form man kan ge,så hon slipper ligga vaken på natten med ångest,men det vägrar vår dotter också att ta,så allt man försöker att hitta på går inte.
Tack för ditt svar/Mamma.

Rullgardina

Det har hänt mej med när man skriver ett långt inlägg, jag tror man loggas ut automatiskt efter en viss tid, om det gått för långt tid sen ens senaste postade inlägg. Så ja brukar spara emellanåt, så kan man klistra in texten igen om man skulle hunnit bli utloggad.

Rullgardina

Det kanske är bättre om hon bygger upp ett förtoende för sin egen terapeut innan ni träffas hela familjen. Jag förstår att hon inte vill. Familjesamtal är ju jättejobbigt. Man vill ju göra sina föräldrar glada, inte se dem ledsna, då känner man sig verkligen hemsk. När jag blev tvingad på familjesamtal satt min mamma och stortjöt hela tiden, det var hemskt!!!
Och sen lixom 3-4 vuxna som sitter och stirrar på en och allt handlar om en jsälv, det blir lite väl mastigt.

Mariiqa W

Jag vill instämma med Rullgardina, av egna erfarenheter på BUP som fjortonåring så var det jättejobbigt att ha med föräldrarna direkt. Själv stängde jag mig som bara den av det.

__________________
*