Angelice

Jag spelar fotboll och har gjort det hela mitt liv. Men för två år sedan bytte jag ifrån mitt kompislag till ett hårt satsande. Efter en månad i det nya laget visade det sig att jag var bättre än så. Jag skulle upp till damlaget, jag var bara 15 år och var inte beredd på den förändringen. Jag slutade av ren stress att sluta äta.
Vid jul 2005 vägde jag normalt, 57 kg. Fem månader senare, vägde jag 44 kg. Då levde jag på en mandarin och riskaka om dagen. Jag fick inte längre spela fotboll pga av det som nu kallades anorexia.
Jag fick ta ledigt från skolan 3 dagar i veckan, dessa dagar tillbringade jag i löpspåret. Där jag sprang någon minut, sen vinglade jag mellan träden. Det hände självklart att jag svimmade.

Men sen skulle jag börja gymnnasiet. Jag ville inte bli sedd som något anorexia-offer jag ville bli sedd som Mig.
Men det går inte att släppa en sjukdom bara helt plötsligt, istället valde jag att äta två mål om dagen. Men dessa mål var ENORMT viktiga att de innehöll rätt mat. Till en början petade jag bort kycklingen i salladen, bad om att inte få majs eller dressing. Till frukost åt jag en knäckemacka där jag ibland la på en tunn skiva kalkon, till det drack jag varmt vatten med färsk riven ingefära och citron.
Långsamt började jag trappa upp mate, två mål blev tre med kyckling i. Men träningen gick inte att slippa. Jag "gick och la mig" klockan 9 varje kväll för att träna till 1 på natten.
För varje tugga onyttigt (som i princip var allt för mig) var jag tvungen att springa en kilometer och göra 50 rep i mitt egen komponerade träningsprogram (tex 50 sit ups, 50 upphopp osv) Att äta tre eller fyra tuggor onyttigt förstörde därför mn dag.

Idag mår jag bättre än då, men det går inte att släppa helt. Jag väger 58 kg, men har bara 14% kroppsfett, jag vet att jag ser smal ut men vågen säger något annat. Väger muskler så MYCKET mer än fett?

Jag klarar inte av att äta varken godis, kakor eller dricka läsk eller juice. Och gud vad jag saknar det. Men jag vill hellre kunna sova på natte, idag tränar jag en och en halv timme innan jag ska sova och springer tre kilometer om dagen plus 4 fotbollsträningar i veckan.

Det tog ett tag innan jag kunde inse vad allt berodde på, jag har en sån äcklig prestationångest. Att vara bäst har alltid varit viktigt, men när jag kom upp till damlaget var de flesta självklart bättre än mig.
Maten blev därför min räddning, för om jag inte åt kunde jag skylla på den när jag "misslyckades". att få ett MVG- kunde få mig att gråta i en vecka, att få börja på bänken fanns inte för mig och att någon annan var en bättre vän än mig gjorde så ont. Men slutade jag äta, skapade jag mig en helt ny värld där fokus låg på mig själv.

Men nu då, när jag äter tre mål om dagen har jag inget att skylla på, jag gick ut med alla MVG, är enligt tränare bäst i laget och har ett flertal som anser mig som deras bästa vän. Jag MÅSTE prestera nu när jag äter. Men istället har jag blivit utbränd nu på grund av min livsstil, där dagen går ut på att klara nästa mål hela tiden. När dom är avklarade känner jag en känsla av värdighet, sen tar det någon minut innan jag måste kämpa för nästa mål..

Jag är helt slut när jag ska börja mitt träningsprogram varje kväll. Jag vill inte leva med dessa tankar, men jag känner mig inte "sjuk" nog för att ta någon psykologstid.

Jag hoppas att någon orkar läsa den här långa, för jag skulle uppskatta några tankar..

Mariiqa W

Varför måste du vara bäst? Ingen är bäst på allt den gör, och för att bli frisk så tror jag att du måste släppa den föreställningen om att du måste vara bäst på allt. Det är mänskligt att fela och göra misstag. Perfekt är bara en illusion, som i längden kommer att förstöra hela ditt liv.

Som jag ser det så är du en tjej med jättemöjligheter, men just nu lägger du bara krokben för dig själv. Kan du tänka dig att vara duktig på fotboll istället för att vara bäst på fotboll? Då kanske livet till och med kan bli lite roligare. Vara duktig på fotboll, kunna äta vad du vill, sova gott på natten, klara av ett VG och kunna njuta av livet, låter inte det som en trevligare vardag?

__________________
*

Nanna van Berlekom

Hej Angelice!

Du skriver att du när kvällen kommer är alldeless slut när du ska börja ditt träningspass, att du inte kan sova om natten om du unnar dig godis, juice eller liknande och att du är utbränd på grund av din livsstil.. men inte känner dig tillräckligt sjuk för att söka psykologhjälp. Jag håller inte med dig - jag tycker definitivt att du är värd att må bättre än så. Jag tror att kognitiv terapi skulle vara bra för dig - då får du hjälp att jobba med tankarna som föregår känslorna och beteendet. Ta hand om dig själv!

Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Nanna van Berlekom

Bra inlägg också av dig Mariiqa!

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se