vitarosen

Hej!

Jag har alltid haft problem med mitt ätande. Jag tycker mycket om mat men jag bryr mig inte om vad eller när jag äter. När jag var yngre kunde jag t ex äta glass till frukost, nu kan jag äta godis till middag eller äta chips en hel dag, strunta i att äta fast jag är jätteyr, sedan går jag och köper färdig mat kl 23. Har matallergi men äter ändå det jag inte får, speciell när jag är jättehungrig. Hatar att laga mat men älskar att bli bjuden på middag eller att gå på restaurang. Har varken problem med vikten eller bryr mig om mitt utseende. Är det här någon störning eller? Vad kan jag göra?

Var går gränsen för ätstörning??

blomman

Ha ha! Äntligen någon mer än jag som ätit glass till frukost!

Jag har också alltid haft rätt konstiga matvanor, eller snarare inga vanor alls. Försöker och försöker att äta "nyttigt" men det håller i två dar sen är det kört igen. Känns som alla andra bara "vet" hur man ska äta, när och hur mycket. Jag äter väl för det mesta när jag blir hungrig, men det kan lika gärna vara lite choklad som en middag. Som tur är har jag ett jobb nu, vilket ger lite struktur. Man vill ju inte sitta där på lunchen och skämmas, så då får man se till att ha med sig nån mat eller köpa en sallad.

Ingen aning om detta kan räknas som en störning... men på nåt sätt känner man sig inte riktigt normal. Jag bryr mig inte direkt om vikten så som det är nu för jag tränar ganska mycket, men skulle jag sluta med det skulle jag nog få allvarliga problem.

Jag skulle också vilja veta hur man får ordning på matvanorna, eller snarare hur man skaffar sig några alls Nån som har några tankar? Och kom inte och säga att man ska ställa sig och laga middag varje dag... då dööör jag! Matlagning är bara roligt när man har någon att bjuda, annars är det hemskt!

vitarosen

Frågvis

jag tror att ni måste hitta varsin italienare som kan laga god mat åt er att gifta er med, eller varsin tysk som heter Verner kanske går lika bra. Det tror jag är lösningen på era problem

Skämt åsido, jag känner igen mig i det ni skriver. Jag har varit sjuk i två år och då har jag inte orkat bry mig om mig själv och att äta i tid. Var inte så duktig på det året innan jag blev sjuk heller (men före det var det ok). Mina arbetskamrater brukade påminna mig om att jag måste äta, och ibland fixa mat åt mig. Väntar ofta tills jag är döhungrig, och då äter jag vad som ser lättast ut att äta - pasta med något, eller couscous med något, det går fort - och äter då ganska mycket. En till två måltider om dagen blir (blev) det. Inte bra.

Nu jobbar jag på att få bättre ordning på det hela. Tre mål mat om dagen och tallriksmodellen ska det vara. Jag intalar mig själv att jag ska ta hand om mig själv och att jag är värd en "bra balanserad kost". Vissa dagar går bra, andra går åt skogen. I dag kommer jag inte i håg: Har jag ätit något i dag? Jag är hungrig märker jag. De dagar det inte funkar är det något som har tagit min koncentration. Som i dag att jag behövde ringa försäkringskassan. Först var jag nervös för att det skulle bli ett jobbigt samtal (ny handläggare och planering för rehabmöte). Sen var jag så glad och lättad för att hon var så trevlig. Inte tänkte jag på att äta då...

Mitt tråkigaste (husmorsvarnings)tips är att, när ni orkar laga mat, laga mycket och frys in i portioner, så finns det bra mat att bara ta fram. Eller har ni någon trevlig granne? Bilda matlag och ät hos varandra någon dag i veckan. Hade det förut med två personer och det var ganska trevligt (nu har jag flyttat). Och är det något som stör, så att ni tänker på annat än era kroppliga behov av bra mat, så ta reda på vad det är, och gör något åt det.

Sen är det ju en kulturfråga vad man äter och när. I vissa länder äter man sockerflingor och mjölk till frukost, eller drickor cola och en muffins med socker på. Då är det inte så stor skillnad att stoppa i sig en chokladbit. I Spanien kan man äta middag kl 22... Om man mår bra och inte har några bristsjukdomar, så är det säkert inga problem. Men om man är som jag, och inte äter och blir yr och trött, och sen äter mycket på en gång, och märker att det är dåligt för mig, då ska man nog göra något åt det.

Jag kanske skulle göra som Skalman och skaffa mig en mat- och sovklocka?

vitarosen

Hej!
Ta för dina råd, Frågvis
Jo, det bästa är nog att träffa en kock J När det gäller mitt fall handlar det nog också till en viss del att jag inte känner mig "värd" att äta bra. Kommer ihåg när jag var lite vågade jag inte gå och ta mat i kylskåpet och i skafferiet. Ibland gick jag ner i köket på natten medan de andra sov, och åt lite av allting för att det inte skulle märkas. Tror att jag på något omedvetet sätt har kvar detta mönster dvs att det inte är ok för mig att äta bra och rätt. Låter kanske konstigt eftersom jag har varit vuxen länge men spåren från barndomen sitter kvar länge. Måste nog också jobba på min självkänsla, att jag är värdefull och värd att må bra.

Jo, det är trevligt med matlag. Gäller att hitta rätt person att laga mat med. Har så dåligt självförtroende när det gäller matlagning att jag blir jättestressad av att bjuda hem folk på middag. Hela dagen blir förstörd. Borde kanske ta privatlektioner av en lugn och trygg person.
Har förresten också tänkt på att skaffa en Skalmanklocka!

Frågvis

Det är inte så konstigt. Spåren från barndomen sitter kvar hos alla, även om man inte tänker på det. Var skulle man ha fått lära sig sina matvanor om inte hemma när man var liten? Känner igen precis hur det är att man inte är "värd" att äta bra. Jag har den här iden att "det är ändå ingen ide" och "varför slösa det på mig", typ.

Det finns dom som är värre och inte ens funderar över det, dock. Min mamma är "såndär" som går och äter upp folks matrester som är precis på upphällningen, för att "inget får förfaras". Ett äpple som jag betraktar som ruttet, t.ex. "Det kan jag ta" och "det duger åt mig", tycker hon. Och hon tycker inte att det är något konstigt alls, men det tycker jag. Det beror nog på att det faktiskt fanns dåligt med mat i hennes barndomshem.