stars in heaven

Hej!

Jag är en tjej som innan årets slut fyller 20år.
Jag borde tycka att livet leker. Men nej det gör det inte.
Jag blev diagnostiserad med anorexia i februari förra året med ett bmi på 16.7.

Jag har haft tankar på vikt och mat, trixat sen jag var 12år (dvs inte ätit lunch i skolan, godis). Och jag vägde mig väldigt ofta i smyg. Vilket jag gjort enda fram tills för en månad tillbaka. (har alltså inte vägt mig på 1månad). Min värdighet sitter i vikten, vilket det inte borde göra.

Mellan åldern 15-16 så överåt jag ganska ofta. Då mat lugnande mig på något sätt. Men gav ångest senare.

Innan jag fick hjälp för min anorexia var jag väldigt utmattad, vaknade av sendrag i fötterna, tappade hår och i vissa dagar såg jag suddigt osv. Men proverna visade inget fel, förutom en puls som var lite låg men inte farligt låg.

När jag väl blev inskriven på en ätstörningsklinik. Som endast hade/har öppenvård. Vilket betyder ett samtal i veckan och sen om man känner för det vara med i någon grupp en gång i veckan.

Så var det ju det där med att börja äta. Som oftast gav mig sån ångest att jag satt och grät mig igenom varje tugga (trots att jag inte ens åt normala portioner). Vilket så klart var jätte jobbigt för mina föräldrar som fick agera stöd vid varje måltid. Och sen fortsatt jag att gråta när jag kommit upp på mitt rum.

Så där höll jag på 2-3 månader. Och sen fick jag någon motivationskick och ville bli frisk så fort som möjligt, gärna på en gång. Så jag började äta i stortsätt normalt av det jag tillät mig äta. Och sa alltid "jag mår bra" då jag samtidigt log... Eller "jag tror att jag är frisk nu" Men samtidigt krigade tankarna som aldrig förr i mitt huvud, visste att snart klarar jag inte mer. Att äta kändes så fel jag sviker mig själv. Och när vågen dessutom började ticka uppåt så slog jag tillslut bakut och började dra in på en massa livsmedel och mängder igen. Men vågen fortsatte att ticka uppåt. Jag berättade att jag egentligen var mer depprimerad än någonsin.

Och så har det väl egentligen sett ut sen dess. Eller jag har ätit zoloft nu i ca 1 år och har nyligen höjt till högsta dosen, men jag mår inge bättre för det.

Min matvariation är väldigt liten då den oftast består av fullkornscouscos, fisk, kyckling, potatis, skinka eller havregrynsgröt och dricker havremjölk eller vatten till. Jag äter i princip ingenting annat. Frukt kan jag äta i en viss kalorisumma och inte alla frukter. Mest äpplen och apelsiner. Salladen består av sallad och gurka. Mamma blir galen på mig snart!

Varje måltid innebär fusk, fusk, fusk. Och jag orkar inte gå mot det tvånget. Men får lite dåligt samvete över att jag ljuger. Ibland känns det som att jag är min ätstörning. Min kontaktperson vet om det. Men säger att det är jag som måste välja. Och jag vill ju absolut bli frisk, men jag klarar inte av det då det känns som att det är totalt hopplöst. Tvånget tar över och därför ligger jag alltid på svält. Och att våga börja äta "förbjudna" livsmedel känns inte ens lockande, för jag klarar inte det.

Jag har sagt att jag vill ha mer hjälp. Men det har inte blivit någon förändring. Då jag inte kan säga mer än att "jag vill ha hjälp med maten". Så att jag inte fuskar, äter normalt och varierat. Då det går lättare de gånger jag gått i grupp och ätit på kliniken. varför vet jag inte, kanske är det att man vet att de andra också kämpar?!
Men eftersom att det bara är öppenvård så får man klara sig själv hemma.
Och det är så svårt då jag inte tycker att jag förtjänar maten.

Jag har sagt att jag vill få remiss till en dagvårdsklinik för att bryta dessa tvång eller vad man nu ska kalla det och tvingas till att äta normalt, varierat utan fusk. Men tydligen uppfattades jag ha för lite motivation eller att jag inte var i det tillståndet för att få det att gå igenom. Då jag nu idag har ett bmi på 20, men är fortfarande otroligt rädd att gå upp i vikt, allra helst eftersom att jag aldrig har ätit bra under min viktuppgång, hur mycket kommer jag då gå upp om jag äter normalt? och tankarna är ju precis detsamma. Jag tappar hår och är ständigt trött.

Ingenting känns roligt. Att träffa folk är jobbigt. Vännerna försvann när jag var som sjukast. Så nu finns ingen. Det känns som att det inte finns något att leva för länge. Vilket det inte har gjort på väldigt länge. Och jag orkar inte ta tag i att äta normalt. För vem är jag då, blir jag alldeles tom? frågar jag mig själv.
Det känns som att ingenting spelar någon roll.

Folk i min omgivning tycker att jag borde börja jobba halvtid eller gå någon utbildning. Men det blir så svårt att koncentrera sig. För hur ska jag klara av det när jag knappt orkar med mig själv?

Så hur ska jag egentligen fortsätta? Är det någon som har några tips?
Vad kan jag göra?

Jag orkar inte med det här snart. Men jag är för rädd för att bryta mig ur. Jag har ex inte ätit chips på 6år, vilket jag saknar men inte vågar äta.

Oj nu blev det här inlägget långt. Sorry!
Och nej jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig.
Jag är bara så otroligt förvirrad och trött på livet, jag hatar mig själv.

/stars

Mariiqa W

Hej stars,

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är skamligt att du inte har fått hjälp trots att du bett om det. Den motivationen för att bli frisk som du nämnde. jag vet av egen erfarenhet att det krävs enormt mycket att börja äta igen och jag tycker att det är väldigt starkt gjort av dig.

Har du något mål om vart du vill ta dig när du har blivit frisk? Hur skulle ditt liv se ut om du fick välja det själv (och nu pratar jag inte om vad du skulle kunna äta och sånt, utan vad du skulle vilja göra med livet)?

Alla de fysiska symptom som du beskriver är ju typiska tecken på svält, och även det att ingenting känns roligt, koncentrationen och orken som försvinner är också tecken på att kroppen får i sig för lite näring. Det kanske inte är så kul att höra, men från den ljusa sidan så betyder det ju att du inte behöver ha det så här resten av livet, bara tills kroppen får tillräckligt med näring och hamnar i balans igen. Själv håller jag på att få håret tillbaka efter tio år med ätstörningar.

På svar om din fråga om vikten. Om du börjar äta normalt, så kommer du antagligen lägga på dig vikt först, och då lägger kroppen på sig några kilon extra, som nödreserv. Men fortsätter du att äta normalt och regelbundet, så kommer kroppen släppa de där extrakilona och landa på en vikt som är bra för din kroppstyp.

Att bli frisk från sina ätstörningar, helt frisk, innebär att man måste ge upp drömmen om den perfekta, smala kroppen. Är du beredd att ge upp det målet? I gengäld får man mer ork, mer livslust, mer glädje. Ett mycket roligare och trevligare liv. Det blir lättare att umgås med andra och skapa sig ett liv som man vill leva.

Nu fick du nog ett ganska långt svar också, men jag hoppas att du kan hitta något i det som hjälper dig på vägen. Lycka till!

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

stars in heaven

Hej, tack så mycket!

Det tog mig lång tid innan jag vågade fråga. Men nu i efterhand känns det ju ganska onödigt. Eftersom att ingenting händer.

Det är det som är läskigt. Jag vet inte alls vad jag vill med mitt liv när jag har blivit frisk. Det känns som att allt bara är dåligt. Jag har inga som helst planer. Kanske att jag möjligtvis vill bli skådespelerska, men jag menar det är ju många som har den drömmen.

Jag vet inte. Jag vill ju inte ha det så här. Men att komma vidare ur det här med endast ett samtal i veckan, förstår jag inte alls hur det ska gå till.

Bra att du börjar få tillbaka håret!

Med vänlig hälsning/
Stars

Mariiqa W

Ett samtal i veckan är väldigt lite stöd, men det går om du själv känner dig motiverad till att bli frisk. Och som komplement kan du alltid skriva härinne om det är något du behöver prata om.

Vad är det som får dig att vilja bli frisk? Hur mycket är du beredd att offra för att bli frisk?

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

stars in heaven

Fast det är ju tyvärr motivationen jag inte har.
Men jag vill bli frisk så att jag kan njuta av att leva, äta god mat, snacks, vara glad, lycklig och tycka att jag är bra som jag är.

Att kämpa själv det klarar jag inte. Inte nu i alla fall.
Men jag vet att skulle jag få komma till någon dagvårdsklinik så skulle det verkligen vara nu eller aldrig. Jag och mamma blir bara osams här hemma om mamma försöker tvinga mig. Inte allvarligt alltså, men jag tycker så synd om henne när jag gnäller, vägrar, har ångest osv. Jag vill liksom inte lägga för mycket på henne.
Om jag skulle få komma till en dagvårdsklinik skulle mamma slippa vara orolig och jag bli tvingad till att gå mot allt jag är rädd för. Och kanske skulle det bli lättare att fortsätta äta regelbundet sen även hemma. Aja jag vet inte...

Kram

Mariiqa W

Om du inte är motiverad nu, varför skulle du bli det om du kom till dagvård? På dagvård så kommer du att få de andras ångest och matnojor ovanpå din egen när ni ska äta. Hur lätt tror du att det blir att äta när alla runt bordet petar i maten, försöker matvägra och äter högst motvilligt?

Du har inte svarat på min fråga, vad du är beredd att offra för att bli frisk. Kan du ge upp drömmen om din idealvikt?

Ledsen om jag låter brutal nu, men om du inte har gett upp din dröm om en låg vikt så spelar det ingen roll vilka hjälpinsatser som sätts in, för de hjälpinsatserna kommer inte att leda till den låga vikten. Jag vet många som varit i behandling, som efter behandlingen börjat om på nytt med svält osv, bara för att de inte har gett upp tanken om idealvikten. Den viktigaste faktorn för att bli frisk är din egen vilja och motivation, de yttre faktorerna har väldigt lite betydelse.

Nu vet jag inte om det är så här för dig, men många med bulimi/hetsätning tar gärna emot behandling för sina ätstörningar, eftersom de hoppas att om de kan bli fria från hetsätningarna så kan de fortsätta med ett anorektiskt beteende och nå sin idealvikt, utan att behöva hetsäta. Men det går inte. För att bli frisk måste man ge upp allt som har med ätstörningarna att göra.

Och det finns ingen behandling som kan ge dig motivation och styrka att kämpa för att bli frisk. Du måste själv stå för den delen. Jag kan inte heller se varför tvång skulle hjälpa dig, har det hjälpt dig hittills? Tvånget tar inte bort ångesten eller ger dig kraften att äta normalt när tvånget är borta.

Kom ihåg att du är inte ett offer för din ätstörning, när som helst kan du ta över rodret och börja styra ditt liv.

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

stars in heaven

Hej igen!

Jo anledningen till att jag tror att dagvård skulle hjälpa mig är att jag skulle bli tvingad att bryta alla dumma mönster med att börja på dagvård. Äta "förbjudna" livsmedel och normala portioner. Det funkar på min nuvarande enhet. Visst det är jätte jobbigt. Men där äter jag ju bara en gång i veckan... Det känns som att så fort jag ändrar någonting går det för fort fram, suck. Men om jag skulle gå på dagvård så skulle ju alla ha det lika.

Jag vet inte om jag klarar av att bryta drömmen om den ideala vikten.
Inte nu. Men samtidigt så vet jag inte.
Fast jag får för mig att jag om jag skulle börja på dagvård så skulle jag "lära" mig att acceptera att även jag behöver äta normalt och varierat.
Fast vad vet jag... Kanske hjälper det, men kanske inte. Fast jag vet ju inte förrän jag testat.
Fast det kommer jag ju inte att få göra.

/stars

Mariiqa W

Tänker du ge upp för att du inte får vård på dagvård? Som du säger nu så är ju realiteten att du inte får vård där, så vad tänker du göra fortsättningsvis?

__________________
*

Nanna van Berlekom

hej stars,

tycker du har fått väldigt bra svar av Mariiqa ovan. Önskar dig också lycka till! Som Mariiqa också skriver:
Kom ihåg att du är inte ett offer för din ätstörning, när som helst kan du ta över rodret och börja styra ditt liv!

ta hand om dig själv!

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se