mygga

Har varit under behandling i ganska exakt 5 år och det har varit allt från matgrupp.dagvård, samtal, behandlingshem och dagvårdrepetition.....men fortfarande är jag rädd för att äta....när tar ångesten slut???

ångesten sätter in så fort jag blir mätt och mättnad kan jag känna allt från att se mat, lukta på mat eller äta maten....

är ofta illamående när det vankas mat
förstår inte varför mat är så himla laddat? och det runt omkring som att laga,handla osv

HJÄLP !!

Thina

Känner igen mig.
Men det är du som måste bestämma dig för att ta kampen.

Jag har också varit runt i olika behandlingar för min anorexia.
Men det är först nu jag vill ta kampen för att bli frisk.

Så fortsätt att kämpa.

mygga

det är väl så det är men det är så svårt bara,vet inte vem jag är eller vem jag ska vara... vilsen är är nog ordet

Blueye

Vem var du innan ätstörningarna bröt ut? Jag tror att du måste försöka hitta tillbaka dit för att verkligen finna svaret på vem du är nu...

__________________

mygga

det är det som är ett stort problem....har haft prblem med maten sedan minst fyra-fem årsåldern då jag började härma mammas bantningar...har nog aldrig riktigt hittat vem jag är och ska vara....känns ganska hopplöst

Blueye

Hur var du innan det då? Alltså innan du började ta efter din mammas bantningsmetoder?

Jag gissar att du inte vill vara som din mamma, som för över sina negativa tankar på andra och speciellt inte på små barn... Hur var din mamma? Vad hos henne fick dig att börja ta efter hennes bantning? Och vad skulle du kunna göra "tvärtom" i mötet med andra?

Och hur är människor som du gillar? Vilka egenskaper tycker du bäst om hos andra människor? Om du kan sätta ord på det så har du väl kanske en liten bild av hur du själv skulle vilja vara...?

*Kram*

__________________

Thina

Det är svårt. Vissa dagar kämpar jag emot anorexian, medans vissa tar jag anorexian hand i hand.
Jag vet inte heller vem jag är utan sjukdomen.
Jag minns inte hur det är att vara frisk.

Nanna van Berlekom

Hej mygga,

Du har gamla obearbetade känslor som du behöver ta itu med - våga möta känslorna av smärta för att bli av med dem. Ätstörningen är ett sätt att hålla känslor i schack, att fly från det som gör ont.
Vad var det som hände då när du var fyra - fem? Kanske kände du dig ensam och avvisad när din mamma fokuserade på sig och sin bantning. Hur såg det ut omkring dig i övrigt? Du behöver hitta ett sätt att ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och ta hand om den där lilla flickan inom dig. Varje gång du straffar dig själv, tänk på den lilla tjejen - vad behöver hon? Vilket stöd skulle du ge henne? Det är svårt, jag vet. Men börja, försiktigt att börja ta hand om dig själv. Kanske ska du prova någon ny form av terapi, för att få hjälp med nya verktyg och nycklar. Var bor du?

Kram
Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

mygga

det är bara så svårt att hitta en bra väg när det sitter så djupt allting...har fått en remiss till psykoterapigruppen i örebro och hoppas dem kan hjälpa mig att finna en väg....

Nanna van Berlekom

jag vet.. det är jättesvårt och tidvis väldigt tungt. Men det kan bli så mycket bättre om du tillåter dig att möta smärtan, för att sedan lösa upp den. Jag önskar dig lycka till!

Kram Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se