Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Jag orkar inte mer

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag orkar inte mer

    Jag vet inte vart jag ska börja.. Är strax över 20 och har alltid mått dåligt i perioder. För ett år sen gick jag även in i en depression. Det går väldigt upp och ner men som det är nu och har varit ett tag så orkar jag inte med. Jag klarar inte av detta mer.

    Jag har en känsla av att jag inte fyller någon funktion här i livet och jag har svårt få en stabil tillvaro. Det känns som att jag är klar och inte ska leva mer. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och jag har ingen anhörig jag kan prata med.

    Jag har ett fåtal vänner men antingen förstår dom inte eller så tycker dom att man överdriver. Men jag orkar inte må såhär längre. Vad ska jag göra? Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

  • #2
    Om du tänker efter så är det snarare konstigt de som inte mår dåligt när är runt 20. Plötsligt upplöses det gamla livet med skola, vänner och invanda rutiner. Man ska bestämma vad man ska plugga eller vad ska jobba med. Försöka få jobb, kämpa sig in på en utbildning. Massor av val. Och om råkar veta vad man vill, så massor av hinder.

    Det krävs en hel del förträngning för att klara detta utan att gå i tusen bitar. Så på ett sätt är det de som är underliga, som liksom tuffar på ändå.

    Och förväxla inte den där förträngningen och "chansandet" med att egentligen vet så mycket. Vissa vänner flyttar till andra orter och verkar veta exakt vad de vill. Men det kan visa sig vara fel val och de antingen kör på ändå eller måste göra nya val. Andra flyttar ihop med sin tjej/kille, påbörjar en familj, kanske skaffar barn. Vissa kanske valde rätt, andra tuffar på ändå, andra kommer snart vara ensamstående med barn.

    Det kan vara så att dina vänner inte vill höra på det för att de valt att förtränga och tuffa på. Och är livrädda att om tar dig på allvar och pratar om det så kommer de själva dras med och få problem. Så det kan handla om rädsla.

    Men din smärta är din smärta, värd att ta på allvar. Jag tycker du ska söka hjälp. Få tag i en terapeut. Om fortfarande pluggar så kanske få tag i på skolan. Om jobbar så finns kanske företagshälsovård. Om har råd, söka privat. Eller höra på vårdcentralen.

    Jag är ingen expert, bara några tankar. Även om jag ibland önskar jag vore yngre så har jag ingen längtan till att vara 20. En svår tid. Så ledsen du sitter mitt i det och mår som du mår.

    Comment


    • Fley
      Fley commented
      Editing a comment
      Tack för ditt svar!

      Jag blev färdig med mina gymnasiestudier för ungefär ett och ett halvt år sen nu. Har jobbat lite men är sjukskriven då det inte fungerar som det är nu. Har varit sjukskriven sen i vintras.

      Tror det för mig mest handlar om min Asperger diagnos samt min ADD diagnos. Sen har jag även haft en uppväxt som inte varit den bästa kan man säga, lite kortfattat.

      Jag får ofta flashbacks från tidigare som jag helst inte vill återuppleva. Utöver det kan jag egentligen säga varför jag mår som jag mår. Jag har svårt att hantera det och jag orkar bara inte riktigt med detta.

      Jag har idag en terapeut som jag träffar ibland men jag känner inte riktigt att det hjälper.
      Finns det olika typer av ställen man kan vänta sig till för en ny samtalskontakt?

  • #3
    Det finns ju olika typer av terapi, olika metoder, och så terapeutens personlighet som ska stämma för att du ska kunna få och ta till dig hjälpen.

    Sedan tycker jag inte att det är fel att ta upp med terapeuten att skulle vilja byta. Eller om terapeuten förmedlats av din läkare, höra med läkaren om kan få byta. Tyvärr finns det terapeuter som reagerar illa på sådant trots att de borde bete sig professionellt. Så det kan medföra visst obehag.

    Comment


    • Fley
      Fley commented
      Editing a comment
      Jag har min terapeut genom läkaren. Det är för det första dåligt med tider så jag får inte prata så ofta som jag skulle vilja vilket kan kännas lite svårt.

      Jag har funderat på om det är svårt att få någon inom psykiatrin, för det skulle givetvis det också kunna vara ett alternativ.

  • #4
    Du har ju diagnoser, är väl värt ett försök?

    Comment


    • #5
      Hej! Låter som att du har det tufft, din beskrivning av din livssituation är ungefär som min har varit de senaste åren! Behandlingar, sjukskrivning och lite jobb här och där. Jag har känt ungefär som du, men det är faktiskt värt att kämpa för livet.

      När jag gick i behandling för min ätstörning så sa andra att det skulle bli bättre(var även deprimerad då), och jag trodde inte på dem alls. Men nu förstår jag, det blir faktiskt bättre. Vet att du kanske inte tror på mina ord, men jag har gått igenom ett antal depressioner sedan jag var 16, är 22 nu, och det kan faktiskt bli bättre om man försöker ge det en chans.

      Om det känns okej så kanske du kan kontakta psykiatrin? Den passar inte alls, men det kanske fungerar för dig? Det låter verkligen som att du behöver allt stöd du kan få.

      Jag vet inte om mitt svar gav särskilt mycket, men jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam!

      Hoppas du får en fin kväll, ta hand om dig!

      Comment

      Working...
      X