Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Nu när jag nästan har prövat allt.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Nu när jag nästan har prövat allt.

    Smärta, ångest, oro och stress, jag kan inte förklara detta med ord, alla är vi olika, ni kommer aldrig kunna förstå hur jag mår och känner, och jag kommer aldrig kunna känna det du känner,
    Men jag har testat nästan allt, jag lider av en stark depression som vägrar ge sig, jag har till och med fått en ETC behandling, men det enda det gjorde var att röra om mina minnen och få mig att glömma, mitt minne är viktigt, så jag kan inte tänka mig en ytterligare behandling, jag hatar mig själv så mycket att jag inte bryr mig om jag dör eller inte, jag funderar och funderar, hur ska jag kunna få ett stop för detta?
    Hur ska jag kunna lämna mina hundar?
    Kan jag ens känna något längre?
    Jag kan inte planera mina dagar längre, allt blir bara tråkigare och tråkigare, jag har skadat mig själv tidigare i mitt liv, jag är nu 22 år gammal och har redan försökt begå självmord så många gånger att jag tappat räkningen, senaste gången var det bara rena turen att jag överlevde, jag hade en gifthalt så hög att man normalt sätt inte kan överleva, men här är jag vid liv och fysiskt frisk.
    Jag drömmer konstiga drömmar, dem blir mer intensiva hela tiden, dem jag kommer ihåg påverkar mig hela dagen, och dem jag inte kommer ihåg tänker jag inte på, däremot tänker jag mer på hur mitt liv ska få ett slut.
    Vad ska jag göra?
    Jag har pratat med psykologer och läkaren, jag ska tydligen bara ta dessa "lyckopiller" och så ska jag leva lycklig i alla mina dagar.
    Dem gör inte ett skit, det gör inte deras elbehandling, utan den skadar mig bara mer.
    Hur ska jag gå till väga?

  • #2
    Har du varit hos en vanlig läkare för utesluta ev brister el fel på sköldkörteln? Om inte gör det. Om det visar dig du är fysiskt fullt frisk, ja då är det psyket som behöver hjälp dvs terapi. Ibland kan man behöva testa sig fram vad som passar en bäst i terpapiväg. En depression kan uppstå av olika orsaker och de allra flesta depressioner går att bota med rätt hjälp. Den ända depression som inte går bota (dock lindra rejällt) är kronisk depression Dystymi men det är inte så vanligt de flesta har de andra depressionerna. Oavsett vilken terapimetod man väljer är det vikitg man jobbar med sina negativa tankar att sluta tänka negativt. Sen det som är a och o är att sköta sömn, mat och att röra på sig. Gå upp samma tid varje dag hur tråkigt och djävligt det än är. Och att äta frukost, lunch, middag även om det tar emot. Och det sista tvinga sig ut en liten stund varje dag även om det bara blir en promenad runt huset el nere till affären för köpa mjölk så är det bättre än inte komma ut alls. Dessa tre saker är essentiella för att bryta en depression. Vet en terapeut som inte jobbar med depremerade klienter om de inte försöker sköta dessa tre saker då dom är så viktiga. Bara lyckopiller kan inte bota en depression men tyvärr har läkare övertro på dessa mediciner. Själv hade jag sådan tur jag fick privat hjälp hade jag varit kvar inom psykiatrin hade jag varit död idag, så sök privat om du har möjlighet. Tyvärr måste man va frisk för orka va sjuk för man måste tjata om hjälp och ligga på. Jag känner ingen som blivit hjälp av ect en metod som borde förbjudas då väldigt många får minnesstörningar och inte alla som får minnet tillbaka alltid. Drömmar är hjärnans sätt att bearbetta och läka så skriv ner de drömmar du kommer ihåg

    Comment


    • Kangdang
      Kangdang commented
      Editing a comment
      Jag har en fysisk sjukdom som heter hypotyreos min sköldkörtel producerar inte mycket alls, men jag tar medicin mot det, förutom det så är jag helt fysiskt frisk, jag har hundar jag promenerar med, jag går och handlar fast jag inte orkar, jag kan inte sluta tänka negativt, och jag äter det jag har hemma, fast ibland köper jag för lite mat, mina minnen kommer tillbaka sakta men säkert, men många minnen lär ha försvunnit för evigt. Men jag ska tänka på att lägga mig samma tid varje dag och vakna samma tid, det är jag ändå rätt så van vid om man tänker på att jag aldrig vill vara försenad till något som jag har planerat, att hålla tiden är viktigt för mig.

  • #3
    Originally posted by Kangdang View Post
    Smärta, ångest, oro och stress, jag kan inte förklara detta med ord, alla är vi olika, ni kommer aldrig kunna förstå hur jag mår och känner, och jag kommer aldrig kunna känna det du känner
    Vill bara påminna om att det är många som faktiskt kan relatera. De flesta av oss är inte så unika som vi emellanåt skulle önska (i positivt hänseende), men det betyder också att ingen av oss är unik i negativt hänseende. Alltså kan vi faktiskt relatera till mycket mer än vi kanske tror (eller vill tro)...

    Comment


    • #4
      Herr Kangdang (eller fru? :P)

      Kan du tro att jag bestämde mig idag för att skaffa ett konto här bara för att svara på ditt inlägg?
      Har velat ta steget och skaffa ett konto här i flera månader men, om jag faktiskt skulle göra det så skulle det betyda att jag till slut erkände att jag faktiskt verkligen har problem. Och det ville jag inte. Men till slut efter flera månader av psykiskt lidande fick jag nog och (efter ett breakdown tyvärr) hamnade jag till slut hos läkaren. Fick höra orden deprimerad, utmattad, ångest och depersonalisation.
      Jag vet inte riktigt vad det var i ditt inlägg som äntligen fick mig att göra detta, kanske för att jag känner igen något i det du skriver?
      Kunde inte sluta nicka för mig själv och känna igen hur du beskriver din kamp mot det här och vardagen.
      Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga, finns det något riktigt bra och smart att säga? Det värsta är när man som extremt deprimerad verkligen försöker rycka upp en annan som också är väldigt deprimerad man blir liksom rädd för vad man ska säga faktiskt.. Men ditt inlägg och det du skrev här fick mig att äntligen fatta ett kanske livsnödvändigt beslut och försöka få hjälp, stöd och kanske vänskap med likasinnade som förstår. Det kanske är det smartaste jag kan säga.. Du fick en annan att ta ett beslut som inte ens vården eller familjen lyckades göra.
      Så, nu ska jag försöka med ett konkret svar på din fråga Jag har nyligen fått rekommendationen att börja se en arbetsterapeut och börja träna. Har varit på lugnande och antidepressiva tidigare i tonåren, hjälpte men inte hela vägen.. träning fick mig att efter flera veckor må lite bättre. Trots social ångest och allt skit ska jag försöka ge mig på det igen. Vet inte om det var ett dåligt tips men det var en av grejerna som fick ur mig ur mitt skit sist. Dock tar det ett bra tag innan det verkligen ger effekt :/

      Comment


      • Kangdang
        Kangdang commented
        Editing a comment
        Hejsan, det är herr för min del, något jag inte har testat är att träffa en arbetsterapeut, men jag promenerar varje dag med mina hundar, det glädjer mig att mitt inlägg kan inspirera andra till att få och ge stöd, att prata med en likasinnad människa kan faktiskt vara terapeutiskt för sig själv, det jag känner är förvirring, ångest och utmattning. Jag vill också välkomna dig till terapisnack, du får gärna skriva mer med mig om du vill, det skulle vara väldigt kul att kunna få prata ut på riktigt, för det är något vi alla borde göra, vi håller våra tankar och känslor inburade, och det tär på oss!
        Nog om det nu, du får ha en fortsatt bra dag!
        Skriv gärna, Elias
    Working...
    X