Announcement

Collapse
No announcement yet.

När livet tagit musten ur en.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • När livet tagit musten ur en.

    Hej, jag är en kvinna på 22 år.
    Genom hela mitt liv har jag både vart lyckligt lottad och den mest otursamma människa du någonsin kan träffa.
    Det kan faktiskt vara både och.
    Jag känner inte längre för att skriva någon bok med en snyftarhistoria om allt som någonsin hänt, för det händer alla någonting hela tiden
    och dem flesta kan gå vidare med huvudet högt hitta något nytt att fokusera på
    jag undrar om jag kommit till den punkten där jag inte vet om jag kommer fylla 23
    om livet inte ändrat sig under denna sommaren vet jag inte längre om jag vill vara kvar
    förut fanns det alltid tvivel - det fanns ändå dem där ljusa stunderna som det var värt att klamra sig vid
    likaså människorna - dem där man krampaktigt klamrade sig fast vid, såsom i hopp att en dag bli räddad
    tills man inser ingen annan kan rädda en, utan man måste rädda sig själv.
    Men när man känner sig så nere att man inte längre vet om man ens kan rädda sig själv
    och man inte vill gå terapi och medecinsvängen, man känner att 1 år eller 10 år till vore för mycket
    vad gör man då?
    jag har skrivit en kort självmordsnotis som jag inte vet om jag någonsin kommer ge någon men det låter såhär
    "Förlåt, inget hade ändrat på mitt beslut. Jag älskar er"
    jag tycker inte det behövs mer än så, jag vet att detta meddelande säkert också är som något sista rop på hjälp
    men jag bryr mig inte riktigt längre.. alla tror jämt det är för uppmärksamhet- tills den dagen man verkligen försvinner
    då är det försent.

  • #2
    Hör dig. Ledsen att du känner som du känner.

    Hoppas du hittar ett liv du känner är meningsfullt för dig.

    Comment


    • #3
      Hejsan Toomuchfortoolong! Jag är en man på 25 år och jag känner igen mig i det du skriver. Jag skulle inte säga att jag haft otur, men jag har haft det tufft nog för mig. Och vi alla har våra egna krig att kämpa, på våra egna sätt. jag har länge varit personen som har fått förtroende och fått lyssna på andra människor som mått dåligt, och det säger jag dig. Dom "flesta" kanske går med huvudet högt, men dom skriker på insidan. Så jag uppskattar verkligen att du vågar berätta för oss hur ditt liv ser ut och hur du känner. Det är sant att man måste "rädda" sig själv, men ibland går det lättare med en positiv omgivning, lättare sagt än gjort, jag vet. Jag hoppas att du inte tar livet av dig, för du erbjuder din omgivning något, alltid. även om du vet om det eller inte. Men jag kan relatera till det. Jag har länge känt att livet är över, men jag andas fortfarande så jag kämpar på i min egen takt. Jag har själv tänkt på om det är bättre om jag dör många gånger. Men än så länge så känner jag att livet "vill" ha mig kvar. Ärligt talat så tror jag detta är ett rop på hjälp, precis som mitt svar är- Men kanske kan vi "skadade själar" hjälpa varann. Och kom ihåg, det är inte över förrän det är över. Alla behöver hjälp någon gång, det är när vi hjälper varann vi verkligen uttrycker kärlek. MVH AKM

      Comment


      • #4
        Tack om ngn har lust å diskutera mer om liv eller lära känna varandra så är ni välkomna o skicka PM

        Comment

        Working...
        X