Hej, jag är en kvinna på 22 år.
Genom hela mitt liv har jag både vart lyckligt lottad och den mest otursamma människa du någonsin kan träffa.
Det kan faktiskt vara både och.
Jag känner inte längre för att skriva någon bok med en snyftarhistoria om allt som någonsin hänt, för det händer alla någonting hela tiden
och dem flesta kan gå vidare med huvudet högt hitta något nytt att fokusera på
jag undrar om jag kommit till den punkten där jag inte vet om jag kommer fylla 23
om livet inte ändrat sig under denna sommaren vet jag inte längre om jag vill vara kvar
förut fanns det alltid tvivel - det fanns ändå dem där ljusa stunderna som det var värt att klamra sig vid
likaså människorna - dem där man krampaktigt klamrade sig fast vid, såsom i hopp att en dag bli räddad
tills man inser ingen annan kan rädda en, utan man måste rädda sig själv.
Men när man känner sig så nere att man inte längre vet om man ens kan rädda sig själv
och man inte vill gå terapi och medecinsvängen, man känner att 1 år eller 10 år till vore för mycket
vad gör man då?
jag har skrivit en kort självmordsnotis som jag inte vet om jag någonsin kommer ge någon men det låter såhär
"Förlåt, inget hade ändrat på mitt beslut. Jag älskar er"
jag tycker inte det behövs mer än så, jag vet att detta meddelande säkert också är som något sista rop på hjälp
men jag bryr mig inte riktigt längre.. alla tror jämt det är för uppmärksamhet- tills den dagen man verkligen försvinner
då är det försent.
Genom hela mitt liv har jag både vart lyckligt lottad och den mest otursamma människa du någonsin kan träffa.
Det kan faktiskt vara både och.
Jag känner inte längre för att skriva någon bok med en snyftarhistoria om allt som någonsin hänt, för det händer alla någonting hela tiden
och dem flesta kan gå vidare med huvudet högt hitta något nytt att fokusera på
jag undrar om jag kommit till den punkten där jag inte vet om jag kommer fylla 23
om livet inte ändrat sig under denna sommaren vet jag inte längre om jag vill vara kvar
förut fanns det alltid tvivel - det fanns ändå dem där ljusa stunderna som det var värt att klamra sig vid
likaså människorna - dem där man krampaktigt klamrade sig fast vid, såsom i hopp att en dag bli räddad
tills man inser ingen annan kan rädda en, utan man måste rädda sig själv.
Men när man känner sig så nere att man inte längre vet om man ens kan rädda sig själv
och man inte vill gå terapi och medecinsvängen, man känner att 1 år eller 10 år till vore för mycket
vad gör man då?
jag har skrivit en kort självmordsnotis som jag inte vet om jag någonsin kommer ge någon men det låter såhär
"Förlåt, inget hade ändrat på mitt beslut. Jag älskar er"
jag tycker inte det behövs mer än så, jag vet att detta meddelande säkert också är som något sista rop på hjälp
men jag bryr mig inte riktigt längre.. alla tror jämt det är för uppmärksamhet- tills den dagen man verkligen försvinner
då är det försent.
Comment