Announcement

Collapse
No announcement yet.

Behöver råd ! Ensam med allt...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Behöver råd ! Ensam med allt...

    Hej!

    ​Jag är en kvinna på snart 21 år. Jag bor hemma, går i skolan och spenderar nästan all min tid hemma, fokuserad på något som skingrar mina tankar som studier, film, skrivande eller andra kreativa aktiviteter. Jag lever inget liv, jag gör mitt bästa för att följa den struktur jag har byggt upp. Mitt "liv" är ett mönster en struktur.


    2014 tog jag studenten, efter det spenderade jag ett år med hemmastudier i litteraturvetenskap, detta följdes av ett halvår som arbetssökande (jag fick inget jobb BTW). För 5 månader sedan började jag plugga igen. Sedan dess har allt blivit ett ännu större helvete än innan.

    Det är nog dags för mig att berätta att jag är diagnostiserad med följande: Bipolär sjukdom, panikångest, social fobi (som har blivit bättre men ändå). Jag är ett freak jag vet. Anledningen till att jag skriver här är enkel. Ensamhet. Under hela mitt liv så har jag haft problem i skolan eller när jag blev äldre med mitt mående, men mitt hem har alltid varit en trygg varm bubbla. Nu är allt oroligt och jag har ingen jag kan prata med om saken.

    För att du skall förstå så måste jag berätta om min vardag:
    Jag vaknar med panikångest, allt går segt innan jag väll kommer iväg och går den tjugo minuter långa promenaden till tåget, mer panikångest och det känns som om jag hellre hoppar framför tåget än går på det. Sedan när jag väll är på så känns det som om jag håller på att dö, detta leder till att när jag kommer till skolan är jag helt slut. Jag orkar inte med att lyssna lika duktigt som alla andra, vilket leder till att jag ligger efter sedan när jag skall göra uppgifter. Sedan när jag åkt hem igen är jag ännu tröttare, men kan inte somna eftersom jag vet att allt börjar om igen imorgon, detta gör att jag inte sover tillräckligt, sedan går det bara runt, runt i en ond cirkel.
    Som du förstår gick det första veckan, andra på knäna, femte krypandes, åttonde ålandes. Sedan gick det inte mer och jag satt där med ett rakblad och ett brev.

    Jag klarade knappt termin, har en del kvar att göra till hösten. Min bror är aldrig hemma, han sover jämt hos kompisar. Mamma jobbar jättemycket, för mycket och pappa är sjukskriven. Dessutom dricks det en hel del alkohol av båda mina föräldrar.

    Det kan inte fortsätta såhär, det går inte. Jag är fast i något jag inte vet hur jag skall ta mig ur. Jag vill ha en fungerande vardag, ett någorlunda fungerande liv. Jag har en kontakt på öppen psyk men hon lyssnar inte på mig eller också så förstår hon inte. Hon sätter liksom orden i mun på mig.

    Som sagt så skriver jag här för att jag inte ser någon utväg, jag antar att det sista hoppet inte get med sig ännu. Men jag kommer inte orka gå igenom allt till hösten igen. Aldrig. Snälla hjälp, jag vill verkligen ha alla råd jag kan få...


    ​MVH





  • #2
    Hej !

    Oj, vad mycket jag känner igen mig i, i din historia. Jag är mycket äldre än dig, så det ligger en bit bak i tiden. Det jag känner igen mig mest i, är hur man blir tröttare för varje vecka när man försöker plugga. Jag fick panikångest när jag flyttade hemifrån till en stad, för att plugga. I efterhand har jag förstått att det berodde på att jag tappat bort mig själv i min iver att se till att mina föräldrar hade det bra, och att jag inte pratade med någon om mina tankar och känslor.

    Jag blir lite fundersam över din hemsituation. Att din bror inte vill vara hemma, säger en del. Har du fungerande medicin för bipolär sjukdom?

    Det har tagit lång tid, men jag håller på att få ordning på mitt liv. När jag fick problem med panikångest, fanns det ordet knappt som diagnos, så det tog väldigt lång tid att få hjälp. Det jag hade behövt när jag var 21, hade varit hjälp med att hitta mig själv igen och prata, prata, prata. Förstå att det fanns anledningar till att jag kände som jag gjorde. Därför blir jag lite bekymrad när du inte trivs med din kontakt på öppen psyk. Finns det möjlighet att byta? Kan du prata med någon läkare? Nu är det semestertider överallt men annars kan präst/diakon vara ett bra alternativ, om du kan tänka dig det. Kan du få hjälp via studenthälsan på din skola?

    Utöver det, behöver man något som gör att man glömmer allt för en stund, som ger ny energi. Finns det något som du tycker om att göra?

    Idag finns det mycket mer kunskap, än då när jag drabbades, så ge inte upp än. Det finns en väg för dig också. Det gäller att hitta den.

    Comment


    • #3
      Tack för ditt svar, det känns faktiskt lite bättre att någon har läst/lyssnat och att jag inte är den ända som har gått igenom detta så tack. ​Är såklart inte glad för att någon annan gått igenom samma sak men jag hoppas du förstår vad jag menar.

      Medicineringen funkar ok. Har bipolär typ 2. Har stabiliserats men depressionerna är fortfarande ett stort problem. Det har alltid varit mitt största problem. Äter Litium och antidepressiva. Men alltså fungerar det inte så bra som jag hade önskat. Min högst önskan var att bli frisk, det kommer aldrig att hända. Nu är den att bli mer stabil och få en fungerande vardag.

      Jag känner själv att jag behöver få prata. Jag har försökt att göra det också men antingen viftar folk bort det och börjar prata om något annat eller också blir de obekväma och vill inte diskutera saken mer (nu pratar jag familj, släkt och nära vänner). Med min kontakt på psyk så tycker hen inte att det som har hänt är något vi skall prata om, hon är väldigt fokuserad på nuet och framtiden. Jag menar inte att man skall gräva ner sig i det, men jag ser en koling mellan en händelse som inträffade mig som mycket liten och nu när ångesten eller panikångesten sätter igång. Jag har vid två eller tre tillfällen bet om antingen psykologsamtal eller någon form av KBT, men jag vet inte det är kanske inget för mig.

      Jag vet ärligt talat inte ens om vi har någon studenthälsa... Skall kolla på det, tack. Det borde ju finnas något sådant.

      Tycker om att skriva. Det får mig ibland att glömma allt annat runt omkring eller att rita och lyssna på ljudbok. Kreativa saker över lag egentligen.

      Får man fråga hur ditt liv ser ut idag? Är du stabil i dit mående? Klarar du av att arbetar? etc.

      Jag hoppas verkligen att du har rätt. Tack igen, du gjorde mig dag.

      MVH

      Comment


      • #4
        Hej igen...

        Jo, jag förstår vad du menar, att du inte är glad att jag gått igenom samma sak. Känns inte som att du är en person som vill göra människor illa.

        Ok, känner till bipolär typ 2. På ett sätt känns det bra att du inte har kraftiga manier. Vad jag kan förstå, tycker många att de mår så bra under maniska perioder att de slutar medicinera, vilket i sin tur leder till än djupare depression. Kan man ta antidepressiva när man har bipolär sjukdom? Jag tror inte jag har upplevt någon riktig depression, så jag kan inte påstå att jag vet hur det känns. Hur gammal var du när du fick diagnos? Finns det i familjen (tänker på ärftligheten)? Jag har aspergers syndrom, klassat som funktionshinder, vilket inte kan behandlas med mediciner. Liksom bipolär sjukdom, är det något som är livslångt, men för mig är det ingen katastrof. Jag är helt övertygad om att man kan ha ett bra liv ändå. Man får tänka lite "outside the box" men det går. För mig är det inte min diagnos som är problemet, utan trauman från barndomen. Såg en intervju med Krister från komikerduon Stefan & Krister Han är bipolär och har ett riktigt bra liv idag.

        Åh, vad känner igen mig i oviljan att prata. Försök att inte skämmas. Det här är inte något du har valt själv.

        Att terap vill fokusera på nuet och framtiden, låter lite som KBT. Blir lite sned på att hon sätter ord i munnen på dig. Det viktiga är att DU får sätta ord på tankar och känslor, och att de blir väl mottagna av den som lyssnar.

        Förut var det väldigt inne att gräva i barndomen och sen slog pendeln över åt andra hållet, och man skulle inte riva i det förflutna. Pendeln lär vara tillbaka till någonstans mitt emellan. Jag har trauman och behandlas med EMDR (jobbar med ögonrörelser). Om jag ska döma av min historia, kan det mycket väl finnas en koppling mellan händelsen när du var mycket liten. Ser du minnesbilder eller återupplever på något sätt?

        Du förstår nog varför mitt alias är Kreativ. Kreativiteten har varit min räddning under många år. Det känns nästan lite komiskt att du frågar mig om mitt liv just idag, för just idag har varit en skitdag. Min mamma fortsätter göra livet surt för mig. Ibland undrar jag om hon inte står ut med att jag har livslust kvar. Mitt liv har varit en röra av avbrutna studier och jobb som inte funkat, pga panikångest och social fobi (antagligen förvärrat av aspergers). Jag är mycket äldre än dig och då fanns inte mycket hjälp att få. Så bra som mitt liv är nu, har det sällan varit. Jag har sakta gnetat mig tillbaka. Jag har två barn, 28 och 20 år gamla, som klarar sig bra. Fastnade för "fel" kille och var gift med honom alldeles för länge. I februari blev skilsmässan klar och för knappt en månad sen flyttade jag till en lägenhet jag tycker mycket om. Jag har sjukersättning sen några år. Började med EMDR för ett år sen och mår enormt mycket bättre, så jag har visst hopp om att ta mig tillbaka till arbetsmarknaden. Det som kunnat och kan sänka mig, är min mamma och minnen som handlar om henne.

        Ta hand om dig själv. Tillåt dig själv att vara kreativ och glömma en stund. Jag tror att det sker en omedveten bearbetning då och i såna stunder har jag upplevt att komma till insikt om saker. Stå på dig, du har väl inte gjort något fel? Du behöver väl inte skämmas över att du mår som du gör. Fortsätt att söka det som får dig att må bra.

        Comment


        • #5
          När man har typ två fungerar det tydligen bäst med något som både lyfter upp än och något annat som gör än stabil. Jag har aldrig varit "manisk" istället hypomanisk, vilket innebär att jag inte blir trött, gör massa saker på en och samma gång och pratar alldeles för fort. Jag vet alltid vad jag gör och har aldrig varit med om att jag har sårat någon under en sådan period. Snarare tvärt om så är jag nog rolig och framåt i vissa situationer i andra blir det lite konstigt.

          Jag mådde dåligt mer eller mindre hela högstadiet, och när jag började gymnasiet började jag besöka en kurator, det fungerade ingen vidare. Hon undrade vad som var fel, men jag hade ju inget svar på den frågan. Jag visste inte vad som var fel.
          Det blev en sväng till vårdcentralen, till ungdomsmottagningen, till vårdcentralen igen tills jag blev ivägskickad till psyk. Då var jag 17 år gammal, diagnosen fick jag nästan åtta månader senare på ett tåg på väg hem ifrån skolan, då var jag 18 år gammal.

          Sjukdomen finns i släkten på min mammas sida långt tillbaka. Min mamma har sjukdomen men är stabil, min mormor har den och har varit missbrukare mer eller mindre hela livet. Även hennes mamma misstänker man är sjuk, mormor ser hennes sjukdom i sin mamma. Hennes mamma hängde sig när mormor var 16 år. Nej, nu blev det för deppigt. Men jag tror också att det är ett tecken på att forskningen går framåt.
          Skall ta och kolla på det tror jag. Gillar honom.

          Ledsen för din barndom, tycker själv att saker som hände i barndomen är svåra att acceptera. Det som har hänt kan man ju inte göra så mycket åt tyvärr, förutom att bearbeta det då. Jag är glad att EMDR hjälper dig.

          Jag upplever att vissa negativa känslor som maktlöshet eller instängdhet gör att jag dras tillbaka till de känslorna jag hade som barn (de var mycket starkare såklart). Om du förstår vad jag menar.

          Du låter som en stark människa, jag tror att om man bara har styrkan och hoppet kan man klara det mesta. Men man orkar inte vara stark hur länge som helst, känner jag i alla fall. Du tar dig säkert ut på arbetsmarknaden igen.

          Skall göra det. Nej, jag har inte gjort något fel. Inte vad jag vet i alla fall. Jag vill må bättre för min egen skull, men också för människorna runt omkring mig skull.

          Ta hand om dig med.
          MVH

          Comment


          • #6
            Det verkar som att du är ganska ok med din sjukdom, Försonats med att du har den, Har du funderat på skillnaden mellan orden acceptera och försonas? Jag vet inte om jag någonsin kan acceptera att min syster dog innan jag fick träffa henne. Men jag har försonats med det, jag kan uthärda, stå ut med att det hände.

            Sen var det väl ingen höjdare att få besked om din diagnos på ett tåg hem från skolan. Hur reagerade du? Det är väl ganska svårt att ställa diagnosen?

            Du får skriva om vad du vill. För mig blir det inte för deppigt. Tråkigt med din mormors mor. Min mormors mor svalt sig till döds på ett mentalsjukhus i Danmark. På mammas sida finns depression. I min pappa och farfar ser jag drag av autism. Vad jag förstått, är det vanligt med självmedicinering med alkohol vid bipolaritet. Du nämnde att dina föräldrar dricker för mycket. Hur illa är det? Är det därför din bror flyr fältet?

            Intervjun med Krister var på tv4. Om du kollar deras hemsida, Efter tio med Malou, så finns den nog där.

            Om att bearbeta barndomen. Jag lärde mig en jätteviktig sak för några år sen. "Affekter hjälper oss att minnas". Om man upplever en känsla, t ex maktlöshet eller instängdhet som du nämnde, kan man minnas situationer när man upplevde samma känsla och komma åt att bearbeta. Så att det känns som att du dras tillbaka, låter inte alls konstigt i mina öron. I mitt fall, var det nödvändigt. Jag hade förträngt allt. Terapin funkade inte då, för jag kunde bara beskriva vad jag mindes att jag känt. 2012 hände saker som gjorde att känslorna bubblade upp och jag kunde börja bearbeta. Hade jag då inte förstått att det var känslor från barndomen, hade jag trott att jag blivit knäpp.

            Ingen orkar vara stark för jämt. Det viktiga är väl att komma igen, efter svackorna.

            Jag uppfattar det som att det är panikångesten och social fobi, som dränerar dig på energi. När började du känna av det? Vad det något särskilt som triggade igång det?

            Nä, dags att lämna soffan. Ska gå ner i källaren och skära glas. Jag är husvakt åt mitt ex och passar på att jobba lite med glasfusing.
            Allt gott!

            Comment


            • #7
              Originally posted by Kreativ View Post
              Har du funderat på skillnaden mellan orden acceptera och försonas? Jag vet inte om jag någonsin kan acceptera att min syster dog innan jag fick träffa henne. Men jag har försonats med det, jag kan uthärda, stå ut med att det hände.
              Intressant vinkling, jag har nog egentligen aldrig på allvar funderat på definitionsskillnaderna. Men nu när jag tänker mer på orden och deras betydelse (för mig) så skulle jag säga att försonas för mig är ytterligare ett steg vidare från att acceptera.

              Jag har (tvingats) acceptera (för vad kan man annat göra när man abrupt lämnas, avskuren i ett svart hål, utan alla påverkans/valmöjligheter?!) att min man, sedan nio år, för två år sedan lämnade mig på det hänsynslösa sätt som han gjorde för att aldrig mer göra sig kontaktbar, men när jag läser det du skriver så inser jag att jag inte alls på minsta vis har försonats med varken det som hände, och ännu mindre med de konsekvenser som det fick på mig och hela mitt liv/framtidstro.

              Men jag ska sträva mot försoning, det ska jag absolut göra.... tack för dina ord som bidrar till utveckling av mina tankar och mitt medvetande och försoning känns verkligen som något eftersträvansvärt och lockande. För mig

              Fast nu ska jag allra först kika till grillen som jag redan tänt och sedan ska jag grilla middagens satay-kycklingspett.
              Last edited by RoughTimes; 2016-07-01, 17:24.

              Comment


              • #8
                Tycker också det väcker tankar mellan accepter och försonas, skall fundera mer på det men tror du har en poäng där.

                ​De trodde nog att jag var beredd på det, jag trodde nog med det till viss del men jag hade fel. Min kontakt ringde mig just som jag klev av tåget så jag fick inte chans att fråga något, allt jag tänkte var att jag hoppades att ingen hört vad hon sagt. Jag klev av tåget och min kontakt la på, hen var stressad. Folk gick förbi mig men jag kunde inte röra mig. Det kändes som om tiden stannade. Jag hade väll hoppats in i det sista att det skulle vara något som går att bota. Nu fick jag istället en sådan besked över telefonen och sedan inget svar på hur de skulle hjälpa mig. Jag fick en tid om 2 veckor, det kändes som en evighet!
                Någonstans långt borta hörde jag hur signalen av ett passerade tåg och jag insåg att jag var tvungen att välja mellan och hoppa eller kämpa. Jag övervägde både väldigt noga och hade nog bestämt mig för det första när mobilen plingade till, det var mamma. Jag kommer inte ihåg vad hon skrev, men det spelar ingen roll för jag såg henne framför mig. Som du förstår hoppade jag inte, jag gick hem och sov.

                Japp, det är jättevanligt. Jag har själv gjort valet att leva som nykterist. Jag tror det blir bäst så. Ärligt talat så vet jag inte hur illa det är, alltså jag vet ju hur det är men jag vet inte vad jag skall jämföra det med. Men de dricker sig sluddriga och vingliga mer eller mindre varje helg. Pappa dricker ett par öl mer eller mindre varje dag. Pappa dricker mer och oftare men tål det, mamma blir jättefull. Jag blir ledsen av lögnerna och det dåliga beteendet.
                Jag har pratat med dem ett par gånger men de säger: "Att jag överreagerar" eller om jag berättar om vad som hände dagen innan: "Sluta försöka ge mig sån ångest." eller om jag pratar om mängden de druckit skyller de på att det var fest, eller helg, eller att de tycker att det är obehagligt att jag har koll på dem.
                Grejen är den att jag trivs bra hemma annars. Jag älskar mina föräldrar men jag hatar de personerna som de blir när de druckit, förstår du vad jag menar?
                Det låter säkert egoistiskt men jag har inte orken att ta hand om fulla föräldrar eller ta hand om barn till mina föräldrars vänner.

                Jag förstår skall tänka på det!

                Jag var väll 13 - 14 år, vi hade gympa och en och en skulle springa en banna medans en person jagade än och alla andra tittade på, jag kände mig konstig i kön sedan var det min tur. Med över 40 elever som stirrade och gapade på mig att springa fortare, sprang jag igenom hela bannan utan att jagaren tog mig men istället för att spring åt höger i mål sprang jag vänster och ut ifrån salen. Det kändes som jag höll på att dö, jag sprang och gömde mig. Det var första gången jag fick en panikångestattack.

                Låter kul! Ha en fortsatt bra fredag!
                MVH

                Comment


                • #9
                  Rough Times.

                  Det var en terapeut som tog upp skillnaden mellan orden. När jag läser vad du skrivit, börjar jag tänka om. Jag vet egentligen inte vilket ord som betyder vad och det är kanske inte det viktiga. För mig var det viktigaste att jag kände att jag kunde stå ut med, uthärda tanken på vad som hänt. Jag behöver inte komma dithän att jag tycker det är ok och "godkänna" det.

                  Ett stickspår. Jag hade en minnesstund för min döda syster med en präst för några månader sen. Jag hade insett att jag fortfarande väntade på att hon skulle komma hem från sjukhuset. Men i o m minnesstunden lyckades jag verkligen släppa taget om henne. Det hade en märkligt stark effekt. Det allra värsta skavet i själen försvann. Det är en sån otrolig lättnad. Tänk om jag kunde hitta något liknande för att komma över min mammas svek.

                  Jag har läst så många väldigt kloka svar från dig här på forumet. Jag vet att du inte vill upprepa dig, att du skrivit mycket om din historia. Men jag undrar hur du ser på det här med att ställas inför ett faktum, att inte kunna göra något åt en situation som vänder upp och ner på livet. Jag har upplevt det två gånger. Varför gör det upplevelsen så mycket svårare?

                  Hoppas du når försoning och att det kan göra ditt liv något lättare.

                  Kul att du fattade min ordlek under Associationsleken. Hoppas det blev gott. Vet inte vad satay-kyckling är. För min del blev det räkor och wokgrönsaker.

                  SetUp12

                  Det märks att du gillar att skriva. Du beskriver så målande. Det känns lite mardrömslikt när du beskriver hur det gick till när du fick beskedet. Så borde det inte få gå till. Bara lägga ett sånt besked i knät på dig och sen lämna dig. Jag har också upplevt hur det känns att vilja avsluta sitt liv. I den stunden var jag så svart, att det kändes som ett alternativ. Men jag tänkte på mina barn. Jag kan inte lämna dem med en sån smärta. Hur gjorde du för att komma på fötter igen?

                  Vad bra att du valt att vara nykterist. Det finns väl ökad risk för missbruk när man har bipolär sjukdom. Jag förstår vad du menar med att du inte tycker om de personer dina föräldrar blir, när de är berusade. För mindre barn är det rent skrämmande. Önskar jag kunde råda dig. Du kan inte tvinga dem att sluta men samtidigt ska du inte behöva flytta för att slippa få trivseln i ditt hem förstörd. Du är inte alls egoistisk som inte vill ta hand om dina fulla föräldrar eller deras vänners barn. Absolut inte! Du kan inte göra dig upptagen på annat håll när de ska ha fest?

                  Vad jag har förstått om panikångest, kan man få det av två saker men jag vet inte om jag fattat rätt. Det ena är att man inte tar itu med känslor, det andra är att man kör slut på sig själv genom att jobba och köra på i 110 tills allt tar slut. Det finns kanske en symbolik i gympasalsminnet du beskriver. Kände du dig jagad i livet? Du kände dig kanske egentligen lika jagad, men ville/iorkade inte ta itu med känslorna. När du blev jagad i banan, kom alla andra känslor av att vara jagad. Säger känslorna något speciellt under en panikångestattack?

                  Nu vräker regnet ner. Idag ska jag jobba med ett fotoprojekt och skulle vara ute en del. Får börja med de bilder jag kan ta inomhus.

                  Hoppas att ni båda har en bra dag och tar hand om er själva.
                  Allt gott!

                  Comment


                  • #10
                    Jag tror att jag minns det så väll, varje sekund bara för att det var just mardrömslikt. Jag visste inte om de kunde hjälpa mig, om jag skulle berätta för människorna runt mig eller om jag i så fall skulle bli utfryst eller liknande. Jag var nere i en svacka då också. Ärligt talat så vet jag inte riktigt... Jag sov, tänkte och grät. Sen pratade jag och till min stora förvåning mötes jag av mer stöd än något annat. Jag hoppade inte så då fanns det ju bara ett alternativ kvar: Kämpa, så jag antar att det var det jag trodde.
                    ​Problemet är väll att jag inte har kommit allts så långt som jag hade hoppats på att jag skulle göra vid det här laget. Inget fungerat riktigt i mitt liv, och det är riktigt tungt. Speciellt när man ser hur alla andra i min ålder har kommit så långt med sina liv.

                    Jag har försökt med det, men jag är så dum för jag får sådant dåligt samvete att jag har svårt att koncentrera mig på något annat. De känns som jag borde vara där och städa upp skiten, att jag sviker annars. Framförallt barnen och vår hund. Pappa får för sig att släppa hunden lös trotts att han vet att hunden inte lyder. Eller ger hunden saker som pappa egentligen vet att han inte tål. Barnen bli ledsna ibland då "de vuxna" (med undantag för mig då) pratar för högt om saker som inte barnen skall höra och som gör dem ledsna. Men jag vet inte det är kanske något annat jag borde göra? Jag vet inte. Slits så mellan så mycket olika känslor när det kommer till detta. Detta gör mig så förvirrad...

                    Jag vet faktiskt inte. Det är inte den förklaringen som jag har hört, men den väcker absolut intressanta tankar. Jag känner mig jagad i livet absolut. Framförallt när jag mår lite sämre, då är jag aldrig i nuet utan alltid långt fram. Jag vet inte om det är för att jag inte står ut med känslorna jag upplever i nuet. Men jag vet inte.
                    Under panikångesten: "SPRING! / FLY!" "Du passar inte in i den här världen..." Känns också som om jag kan välja mellan att dö nu eller så skall panikångesten sakta bryta ner mig. Har aldrig satt ord på det här sättet, men tror att detta är det bästa sättet jag kan göra det på. Jag får ofta också en känsla av att jag är döende när jag har en panikångestattack.

                    Låter kul! Du har fullt upp du. Hoppas solen kommer snart och att det blir lite sommar på riktigt.
                    Hoppas bilderna blir bra. Trevlig lördag!
                    MVH

                    Comment


                    • #11
                      Du är en smart tjej. Verkar vara den enda i familjen som ser sanningen. Och det är det som gör att du kan komma vidare, även om det är tungt ibland.

                      Hur långt hade du hoppats ha kommit nu? Vad är det du inte är nöjd med, lite mer specifikt? Jag brottas också med känslan "alla andra" men så är det nog inte egentligen. Alla andra har inte fulländade liv. Visst är det tungt att inte få visa vad man går för? Det är en av sorgerna i mitt liv (fast jag har inte gett upp hoppet helt om det än). Fram tills jag var 24 försökte göra som alla andra. Plugga, göra karriär, köpa hus, bilda familj. Jag kom aldrig förbi första stadiet. När jag var 24 ko-vände jag och började i andra änden. Efter en brottningsmatch med mina rädslor, valde jag att försöka bli gravid, till makens stora glädje. Idag är jag så innerligt tacksam att jag vågade. Mina två döttrar är mina stora mirakler. Det var min väg. Du behöver finna din egen.

                      Det tänkte jag inte på, att det kan drabba barnen, om du inte tar hand om dem under festerna. Hade det gällt bara hunden, hade du kanske kunnat ta honom med dig. Det är ju verkligen inte ditt jobb att ta hand om barnen men jag hade nog inte haft hjärta att överge dem heller. Det här är så långsökt så det inte är klokt. Finns det något sätt som kan göra det till en rolig stund för dig? Ståda upp skiten tycker jag inte du ska göra!

                      Vad har du fått för förklaring till panikångest? Intressant att du är långt fram i nuet. Jag mår dåligt av att jag kastas tillbaka i tiden och jobbiga minnen. Känslorna kring mitt liv nu, är mer positiva. Framtiden försöker jag att inte oroa mig för, även om jag dras med automatiska tankar som säger att livet aldrig kommer att bli bra.

                      "Du passar inte in i den här världen" påminner om tankar jag själv har haft. Fast de var lite annorlunda. Tankarna sa till mig "Du ska inte vara här". Det fick mig att känna mig utestängd, att jag inte fick vara med för att det var något fel på mig. Tills jag fattade att det var en skyddsmekanism. Mina känslor ville skydda mig från situationer där jag far illa. Kan det vara samma för dig?

                      Jag har nästan lite för lätt för att aktivera mig med kreativa saker. Kreativiteten och barnen gjorde att jag kunde bygga upp ett ganska bra liv "innanför murarna". Men nu är jag trött på att leva där, jag längtar ut. Nu längtar jag efter att vara social, träffa nya vänner, så småningom en man att dela livet med. Den här sommaren kommer jag ägna åt att landa i mitt nya liv, efter skilsmässa och flytt. Fotoprojektet är ett sätt att summera mitt liv så här långt. Det kräver mycket koncentration. Att inte ge sig, förrän jag fått till det, så att bilden säger det jag vill. Vad har du för planer för din sommar? Önskar dig att det inte bara ska vara en väntan på en jobbig höst.

                      Allt gott!

                      Comment

                      Working...
                      X