Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ledsen så det gör ont

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ledsen så det gör ont

    Jag är väldigt ledsen just nu. Jag lider av ensamhet pga brist på vänner. Mitt liv bara passerar medans omvärlden har kul. Jag får inte vara med, är ständigt utanför. Får inte tillhöra, får inte uppleva.
    Historien till detta problem kom med mina föräldrar som var frånvarande under min uppväxt vilket gav mig en grund av dålig självkänsla och fattig social kompetens kombinerat med rätt bra självförtroende dock. När jag förlorade mina bästa vänner under några år genom att deras familjer flyttade under perioden mellanstadiet till högstadiet så började min ensamhet och när jag inledde min tid i gymnasiet så blev den mera etablerad och jag allt mer ledsen. När jag gick ut gymnasiet hade jag inga egentliga vänner, jag hade några bekanta och min trasiga familj. Jag befann mig i ett moment 22 då och är fortfarande i detta. Min osäkerhet gjorde att jag inte blev attraktiv som vän, då osäkerhet är det mest ostatusaktiga man kan ha som man.Jag höll oftast fasaden uppe mot min omgivning under åren mellan 20-30 med ett par undantag då stressen blev så stor att kroppen satte stop genom panikångestattaker. Vid tre tillfällen hände detta och de bestod helt enkellt av att jag blev så socialt rädd i dessa situationer att jag frös, tappade i stort sett kontrollen att prata och bara stog och skämdes medans svallvågen av rädsla passerade för när det var över efter någon minut blev jag lugn.
    Livet har gått upp och ner, jag har fått vänner och förlorat vänner men aldrig riktigt nått den punkten där jag kännt mig trygg och säker pga att vänskaperna varit för tunna. Jag har gjort massor av olika saker för att få bra vänner, tagit de halmstrån jag hittat. Jag har studerat på olika orter för att ”börja på nytt”, samtidigt som jag velat hitta ett yrke jag skulle trivas med.
    Det är inget fel på mig annat än en dålig självkänsla och bristande social kompetens(fattig på att ge värde). Har inga psykiska sjukdommar även om man säkert kan säga att jag är mer eller mindre depprimerad.
    Hursomhelst, när jag blev dumpad av en tjej i augusti 2015 så kände jag att jag inte orkade längre. Jag tappade tron på att någonsin hitta någon att leva med och med min numera höga ålder 41 så ser jag inte hur jag någonsin ska kunna få vänner heller. Det enda jag någonsin önskat mig sen jag varit runt 18 år gammal.
    Just nu känner jag mig som sagt väldigt ledsen, jag förlorade en nära vän för ca en och en halv månad också och nu är jag helt ensam förutom en några avlägsna bekanta som jag aldrig umgås med. Har inte haft ett enda vänskapligt samtal på fem månader, ingen har frågat hur jag mår och verkligen menat det. Jag är arbetslös nu också. Samtidigt försöker jag avsluta mina högskolestudier som består av två tentor men jag orkar inte plugga effektivt för jag är så ledsen, så det ser ut som att de 3.5 år jag lagt på studierna också kommer vara förgäves.

    Jag ser inte att jag kommer få ett bra liv någonsin. Dvs, en kvinna jag älskar, egna barn, arbete, familjeliv, leva ut mina (modesta)drömmar.
    Jag skriver väl här för att jag hoppas att någon ska komma med en lösning. Samtidigt vet jag att det inte finns någon(jag är inte dum eller påverkad av deppiga tankar för att tänka klar) men jag försöker lura mig själv för jag är ännu inte där jag avslutar allt.
    Är så ledsen över att jag inte skulle få vara med i detta liv, inte få uppleva det de flesta tar för självklart, det gör verkligen fysiskt ont i magen.

    Skulle någon skriva så kan jag säga att piller eller psyk inte är något för mig. Jag har testat antidepp för att motverka social stress men biverkningarna har varit värre och det finns inget att laga hos mig, dessutom är psykologerna, vitrockarna och velorbrallorna helt inkompetenta och söker problem som inte finns. Har försökt få hjälp hos ett tjugotal av dessa figurer utan att de kunnat hjälpa mig med min självkänsla.

    /Mycket Ledsen
    Last edited by enstrimmahopp; 2016-04-13, 21:01.

  • #2
    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag ser livet som två delar. 1. Yrkesliv och 2. Kärleksliv. Bägge delarna blev det katastrof av.

    Det var så illa så att det gjorde ont i hjärtat för att ingen brydde sig om mig och mina känslor. Jag trodde att det var slutet för mig men efter ett tag så slutade det göra ont i hjärtat. Från början var jag glad och positiv tills jag blev nertryckt av andra tills jag inte mådde bra alls. Ingen livslust och kunde inte se egna barn i framtiden alls.

    Jag skulle nog föreslå att du samlar upp dig tillräckligt och satsar på att klara av dina studier. Om du inte kan få allt du tänkte dig från livet kanske du kan åtminstone få något som gör dig glad över och kanske stolt samtidigt som att man inte riktar in sig allt för mycket på att stolthet är samma sak som synd.

    Om du tar examen och kommer in i arbetsmarknaden så kommer nog resten av sig själv till dig .
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      "Om du tar examen och kommer in i arbetsmarknaden så kommer nog resten av sig själv till dig" Dessa typer av avståndstagande/lämnande kommentarer har jag fått hela mitt liv. Det kan låta som någon bryr sig men det är enbart ett sätta att slippa från sitt eget samvete, man skriver/säger något som ser ut som omtänksamt men är egentligen bara ett cop out för att kunna gå vidare med lättat samvete. Det är aldrig någon som stannar till och verkligen hjälper mig. Jag skrev inte mitt inlägg för att få något medlidande. Jag vet redan att hela världens befolkning skulle ha medlidande om de fick höra min historia men samtidigt är det knappast någon som har hjärtat och viljan att verkligen hjälpa till. Det är detta som är problemets kärna egentligen jag har för låg status/värde för att någon ska få en känsla/vilja att hjälpa mig ur denna grop.
      Nej det kommer inte lösa sig om jag kommer in på arbetsmarknaden, sen kommer jag nog aldrig in på den heller eftersom jag är så oattraktiv/har så låg status/rang.

      Snälla, skriv inga såna cop outs, det är just att bli lämnad att vara oönskad som gör ont, ni tror ni ger mig en kaka men ni ger mig ett slag i magen.

      Comment


      • #4
        Jag förstår du är ledsen och förtvivlad. Men om du vill andra ska visa dig respekt så är en god start att du själv visar andra respekt. Det är inte lätt "säga rätt sak" till någon som är förtvivlad och som bär så mycket sorg. Men att försöka är ändå bättre än att ignorera.

        Eftersom du sätter snäva ramar för vad vi får skriva så kanske det är bättre att du berättar? Vad tror du är orsaken till att vänskaperna blir för tunna och inte blir bestående? Varför fungerade inte relationen, finns det ett mönster från tidigare relationer? Tror du dina återstarter varit en flykt ifrån något eller en strävan mot något? Eller båda? Hur ser din familjerelation ut idag, dominerar de relationerna ditt liv?

        Livet är i mycket ett grymt lotteri och faktorer som status och "attraktion" har definitivt mer betydelse än många vill erkänna. Jag har själv otroligt låg status som man men har haft tur i livet och ändå fått uppleva det som många inte fått vad gäller relationer. Också som vän har jag låg status även om jag anses som "bra" och "snäll" och definitivt "bra att ha". Men har haft tur att fått behålla några få fina vänner som jag fick i tidig ålder. Men handlar mer om tur än att jag jobbat för det eller har den "statusen".

        Men jag tänker ändå ofta på "vad som är gynnsamt för mig". Jag skulle om jag tillät mig hamna i likadana tongångar som de du utrycker. Och på det du skriver så tror jag du går lite fel där. Nu skriver du en kort text men ditt resonerande och dina reaktioner är väldigt "kantiga". Nej, osäkerhet är inte det mest oattraktiva man kan ha som man och är normalt inte ett hinder för vänskaper. Kanske har det varit så i vissa fall för dig, för att de individer du varit vän med inte klarat av osäkra människor, men det gäller inte generellt. Osäkerhet är självklart ett stort handikapp i parningsleken men inte heller där är det helt omöjligt att träffa någon om lider av osäkerhet eller social fobi.

        Det är inte heller onormalt att få sådana attacker som du beskriver, många har liknande problem. Det är inte så att de flesta andra har det du inte har, det är många många som sitter i liknande sits som du. Det finns de som i din ålder inte haft någon relation alls och som aldrig varit intim med någon.

        Du är inte så udda som du tror.

        Det är förresten rätt vanligt att när vi mår dåligt eller känner vi misslyckats att vi jämför oss med summan av det vi ser i vår omgivning eller läser om. Vi slår ihop den där som ser så bra ut, och den där andra som är så socialt skicklig, och den där tredje som tjänar bra med pengar, och den där fjärde som är så sportig och tävlingsseglar, den där femte som verkar ha en så fin partner och de verkar ha det så bra, den där sjätte som bor i ett fint område i ett fint hus och så vidare. Vi skapar en fiktiv person som vi jämför oss med och det blir naturligtvis helt omöjligt att ens nå till fotknölarna på den personen.

        Som sagt, många lever ensamma men även många av de som du ser som så "lyckade" har sitt helvete. Sjukdom, otrohet, osäkerhet, mobbad på jobbet, valt fel jobb, nära vänner eller nära anhöriga som gått bort, osv osv. Men vet det är lätt sitta och titta ut på "de där andra" och känna att de har allt som vi själva inte har. Och vissa har det också, saker vi vill ha som de har, i alla fall på vissa plan.

        Och kanske kanske så har dina "mål" blivit hindret i sig. Jag är själv sådan som tror livet ska börja "sedan". Men livet pågår nu. Kanske får du aldrig barn men får en underbar partner. Kanske får du barn men får vara utan partner. Eller så blir det på något annat sätt. Livet är kanske en balans mellan att sträva och att acceptera. Jag själv skulle inte klara att bara acceptera, jag måste få drömma och sträva. Men samtidigt så försöker jag att leva i nuet också, inte sätta livet på sparlåga i väntan på något annat än det jag har nu. Försöker att leva.

        Jag vet du vid detta laget är lika arg på mig som på förra som svarade, tycker jag är en idiot som skriver det och det och det. Men du väljer själv vad du vill ta till dig eller inte. Vi kan bara försöka ge dig något utifrån vår egen erfarenhet eller vad vi tycker oss ha lärt från andra som har delat deras erfarenhet.

        För trots det jag skriver så är din smärta din. Den ska inte förminskas och det är inte heller min mening. Den som inte går i dina skor kan inte förstå hur du känner det eller hur du har det. Förstå det djup av sorg och besvikelse du känner. Och rädsla.

        Vi kan försöka lyssna, försöka peppa, försöka ge råd. Och dela det vi själva varit hjälpta av eller göra våra tafatta försök att stödja.

        Comment


        • #5
          Rådet att avsluta studierna så att det blir lättare att få jobb, är faktiskt ett väldigt bra råd. Tror du att det blir lättare för dig om du går arbetslös? Att ha arbetskamrater är värt mycket och arbetet är ofta en bra plats att möta nya människor på. Vänner och kärlekspartners.

          Vad menar du med " bristande social kompetens(fattig på att ge värde)"?

          Hur menar du att du har låg status/rang?

          Du verkar ha en bestämd uppfattning om vad som är problemet och vad man inte får föreslå.

          Så berätta exakt vad det är du behöver hjälp med.

          Comment


          • #6
            Till Knet99: Som jag skrev i mitt inlägg så är min sociala kommunikation inte bra, den är outvecklad på området att skriva så att andra känner sig väl bemötta. Jag blir därför missförstådd när jag inte har för avsikt att såra någon utan bara vill vara saklig och öppen. Jag är också okänslig för hur känsliga människor är och hur lätt de går i försvarsposition. Men jag kom inte hit för att bråka så jag tänker inte bemöta det du lägger på mig och jag är inte arg på dig eller någon annan, ditt inlägg gör mig ledsen men en droppe till i havet.., även om jag lägger mer märke till dropparna då jag greppar i blindo efter livbåtar/livbojar.
            Jag blir inte mindre ledsen för att det är så många andra som har det dåligt då det inte förändrar min situation det minsta. Mina problem är inte kommna ur dålig synvinkel och perspektiv, jag har vandrat runt bland de flesta och det enda perspektiv som skulle få mig att vara mindre ledsen är om jag såg på mina medmänniskor som icke-människor, vilket jag varken kan i någon större utsträckning eller vill.
            Angående mitt problem så handlar det om som jag skrivit att jag har låg status och därför inte är värdefull för andra människor. Osäkerheten, nervositet, och liknande stressutlösta responser aktiverar också avståndstagande hos motparten, vilket framförallt varit problem när jag var yngre. Under de senaste två åren har jag kunnat bli lite stärkt genom en vänskapsrelation som jag nu tappat så jag är på väg tillbaka till detta stadie av att vara socialt omöjlig att vara med. För en person som inte kan vara avslappnad klarar ingen av att umgås med. Det är också så att pengar skapar pengar och vänner skapar vänner. Har man inga så får man inga annat genom tur eller ytterst hårt arbete. Man är stämplad och i ett moment 22. När jag nu ser mina sista chanser till liv segla iväg så försvinner även min ork att göra hårt arbete så jag skrev här i hopp om tur. Att någon skulle ha någon lösning som jag inte känner till att den finns.

            Jag befinner mig i en social fälla/grop. Används som verktyg för folk som vill se ner på andra för att känna sig starkare och med högre status.
            Jag har alltid gett mer till min omgivning än den gett till mig, jag har försvarat utsatt personer i olika lägen, ställt upp på personer som sen svikit mig så jag har haft alla fakta för att fundera ut varför jag inte kommer ur gropen och det är som jag beskrivit.

            Skulle såklart kunna skriva mycket mer och bättre men jag orkar faktiskt inte just nu.

            Till makämparpåmedliv:
            Tror jag besvarar de flesta av dina frågor ovan men man får föreslå vad man vill, men jag förklarar såklart när jag känner att jag blir slagen.
            Det jag exakt behöver hjälp med är att komma till en position där jag har flera goda vänner runt mig. Rent praktiskt handlar det om att få uppmärksamhet så att jag läker, känner mig älskad så att jag mår bra och inte utvecklar eller lider av stress i sociala situationer, det handlar också om att ha möjligheter att delta i sociala event så att jag kan utveckla en historia och bygga mitt värde(sociala status) för omgivningen.
            Problemet är ensamhet, målet är att vara del av en gemenskap och kunna förverkliga mig själv.
            Jag kan ju inte avsluta mina studier, de sista tentorna går nu och jag orkar inte plugga effektivt längre, är bara ledsen och smärtan av ensamhet och livssituationen/mitt förlorade liv gör att motivationen försvinner. Även om jag tar examen så är jag i ett sånt dåligt skick och alla skepp har seglat bort att det blir meningslöst. Det är ingen som vill ha en 41-åring. Iaf inte någon som vill bilda familj(ytterst sällsynt). Går man in på dejtingsajter så tror de att man är kriminell eller så blir man dissad för att man är arbetslös och vem vill ha en ensam människa, man blir genast pålagd en massa fördommar var man än vänder sig. Folk tänker väl att; har han hamnat där är det väl något fel på honom, det bli uppenbart hur basala vi människor är.
            Last edited by enstrimmahopp; 2016-03-30, 01:01.

            Comment


            • #7
              Ledsen du uppfattade det jag skrev som ett angrepp och sårande, inte min mening.

              Du skriver "Jag är också okänslig för hur känsliga människor är och hur lätt de går i försvarsposition". Jag vet du tycker dig ha full koll och vet exakt vad ditt problem är och hur du fungerar, men vågar du göra detta testet?

              http://www.rdos.net/Aspie-quiz/index.php

              Comment


              • #8
                Knet99: Jag skrev också ; "..min sociala kommunikation inte bra, den är outvecklad på området att skriva så att andra känner sig väl bemötta." Förstår att du hoppar på det tåget, problemet är att det är fel. jag är ingen aspbergare eller liknande. Jag har vuxit upp i ett socialt fattigt hem, inte utblottat men tillräckligt dåligt för att inte ha verktygen att kommunicera på ett 'angenämt' sätt. Detta kombinerat med ett fortsatt fattigt socialt liv har gjort att jag verkar fyrkantig. Men det är en yttre brist på intryck inte en inre ensidighet. Jag kan absolut förstå hur andra känner och förstår sociala situationer, jag är bara dålig på att uttrycka mig. Ingen har lärt mig språket för jag har aldrig släppts in länge nog. För att utvecklas på det området krävs nära relationer som jag sällan haft. Som jag skrev i mitt inledande inlägg så skrev jag att vitrockar söker problem som inte finns. Trots att jag skriver rakt ut vad som är problemet ignorerar du detta, vilket är totalt respektlöst och gör mig bara mer ledsen och mer hopplös för jag har verkligen ingen tid eller ork att försvara mig mot olika pådyvlingar av diagnoser. Jag har haft bättre perioder i mitt liv då jag varit bättre på just den känsliga kommunikationen, finliret, men jag är rätt desperat och orkeslös och uppgiven nu och då blir det okänsligare kommunikation.


                Och här sitter jag och förklarar och försvarar mig, det känns inte bra.

                Comment


                • #9
                  Jag har skrivit över 5000 svar på Terapisnack. Det gör mig inte till sanningssägare, det gör mig inte till expert, det gör mig inte märkvärdig på något sätt.

                  Men du är den enda som reagerat som du gör på det jag skrivit. Som så totalt går i försvar, som så totalt vägrar att lyssna eller ens överväga att problemen kanske inte ligger där du tror. Som varit så totalt sluten. Som reagerat "aggressivt" så som du gör.

                  Kanske beror det på att du är smartare än alla andra. Kanske beror det på att du till skillnad mot oss alla andra vet exakt orsaken till dina problem. Eller vem vet, kanske jag just i din tråd tappat min finkänslighet och utsätter just dig för elakheter och angrepp utan att jag riktigt förstår det. Att av någon anledning inte hänt vid de andra 5000 svaren men just när svarar dig. Eller de tigit fast uppfattat mina svar så som du uppfattar dem.

                  Jag är som du bara människa med vad det innebär.

                  Men får du inte en gnagande undran om du kanske tagit fel? Att du av rädsla tänker bort vissa möjligheter? Undrar du inte varför du inte skrev testet för att skriva mig på näsan om du nu är så säker? Undrar du inte varför du reagerar så illa på de svar du får? Varför du känner du måste fräsa ifrån till människor som kanske tillbringat upp till en halvtimme att svara just dig?

                  Undrar du inte varför du är så rädd?

                  Men jag ber om ursäkt och jag ska inte skriva något mer. Jag hoppas hoppas att du hittar dina svar och att du hittar ett sätt att komma ur den situation du är i idag. Att du får det du så gärna vill ha.

                  Comment


                  • #10
                    .
                    Last edited by kaffepaus; 2016-08-21, 16:04.

                    Comment


                    • #11
                      Knet99: Som sagt du går i försvar och angriper mig men jag är inte här för att bråka så även om du vill det och jag kan bemöta det tänker jag inte göra det. Tråkigt att du tar illa upp iaf.

                      Jag är inte rädd, jag undviker inte jobbiga fakta eller kritik. Det är en av mina styrkor och men även en förbannelse. Jag vet nämligen att lever jag så nära verkligheten det går så har jag bäst chans att hantera den och det ger mig en orubblig position för osanning. Jag har 'lyssnat' på vad du skriver, förstått och reflekterat över det men jag känner också igen det du säger för det är inget nytt.
                      Skälet till att jag inte skrev testet är helt enkellt för att jag redan vet svaret och jag har heller inget att bevisa för dig, har inget behov av att knäppa dig på näsan och ser inte hur jag skulle vinna något på att "får rätt" mot en person som redan är i en försvarsposition heller.
                      Jag är genuint ledsen att du uppfattar mig så som du gör och tråkigt för mig att du inte hade någon lösning heller. Tack för tiden du lagt på att svara mig. Jag kan ju avslutningsvis också säga liksom dig att varför tar du dig inte an problemet och försöker lösa det och visa mig att jag har fel eftersom jag inte ser en lösning? det kanske skulle utveckla dig med, speciellt om jag är så unik att 5000 andra personer varit annorlunda. Vore det inte fantastiskt om du kunde hjälpa 5001 personer?
                      Last edited by enstrimmahopp; 2016-03-30, 10:21.

                      Comment


                      • #12
                        Kaffepaus: Jag har gjort allt det där och gör men jag befinner mig på ett sluttande plan där förutsättningarna är allt sämre. Jag har ingen ekonomi för att ta del av aktiviteter där kontakter skulle kunna skapas och den allmänna sociala fobin är antågande med svansen av olika specifika sociala fobier såsom att man spänner sig vid vissa situationer eller att stressen sätter sig i muskler, att man inte klarar av att titta någon i ögonen osv. Jag har utsatt mig för otaliga situationer, som både skadat mig och stärkt mig, tex gått ut på uteställen själv och startat konversationer trots den sociala rädslan, gått med i föreningar, börjat studera om och om igen mm. Tyvär är det ekonomin som stoppar mig allra mest just nu i dessa hänseenden, allting kostar och ska man leva på soc vilket innebär ca 3500 för mat och annat så finns det inget utrymme. Sen är det faktiskt så att man inte kan delta i saker som inte ger en något eller som gör en olycklig i längden. Omgivningen tycker inte heller om detta och det leder heller inte till att de vill umgås med en. I min ålder är aktiviteterna begränsade också. Jag känner mig helt fel nu och malplacerad i det sociala rummet. Jag passar inte in någonstans och är därför också oönskad.

                        Comment


                        • #13
                          Originally posted by enstrimmahopp View Post
                          Det är inget fel på mig annat än en dålig självkänsla och bristande social kompetens(fattig på att ge värde). Har inga psykiska sjukdommar även om man säkert kan säga att jag är mer eller mindre depprimerad.

                          Hursomhelst, när jag blev dumpad av en tjej i augusti 2015 så kände jag att jag inte orkade längre. jag tappade tron på att någonsin hitta någon att leva med och med min numera höga ålder 41 så ser jag inte hur jag någonsin ska kunna få vänner heller.

                          ......det finns inget att laga hos mig, dessutom är psykologerna, vitrockarna och velorbrallorna helt inkompetenta och söker problem som inte finns.

                          Jag har klippt ut de stycken ur din initiala text som jag, som lekman vill jag poängtera så ingen mening att skjuta budbäraren för att du inte gillar budskapet, fastnat för. Märker du att du redan är helt stensäker på att du "vet" exakt vad som fattas dig och vad allt beror på. Du har, enligt dig själv, "inga psykiska sjukdomar" men sedan skriver du ändå att "man kan säkert säga att jag är mer eller mindre deprimerad"?!

                          Sedan i det sista stycket påstår du att, alla professionella yrkespersoner som du har mött är inkompetenta, för de söker problem som enligt dig inte finns? Så, du blev kanske arg på dem också för att de inte höll med dig om anledningen till dina problem, du kanske bemötte dem ungefär som du har bemött den som i den här tråden har gett välmenta och i mitt tycke mycket initierade (men för dig oönskade) förslag på sådant som du absolut inte vill höra talas om?

                          Men om du tänker efter så har du ju redan försökt på alla sätt och vis i 41 år för att komma tillrätta med just de anledningar till dina problem som du själv tycker att du har och det har uppenbart inte funkat och det har inte räckt till. Troligen för att det finns mer under ytan, som du värjer dig mot med alla medel. Nu söker du en sista okänd mirakelmetod som ska fixa just det där som du sedan länge har bestämt är _enda_ anledningen till alla dina problem. Men tänk om det inte är de metoder du testat som det har varit fel på, kanske har orsaken varit antingen delvis fel eller som minst gravt otillräcklig och kanske måste du till sist bara försöka utvärdera även andra presumtiva anledningar till dina problem?! Så att du kan ta del av andra och _kanske_ mycket bättre och effektivare metoder för att komma till rätta med alla dina problem.

                          "Gör som du alltid gjort och få samma resultat som du alltid fått".... så varför inte öppna dig för möjligheten att testa "vitrockarnas" förslag till orsaksförklaringar och problemlösningsalternativ, det vore åtminstone ett nytt sätt för dig att närma dig en potentiell lösning. Det vore en ny metod för dig att att fronta dina egna personliga problem på! Ett helt vuxenlivs försök på den bana du själv tror är anledningen har helt klart inte funkat alls, så varför inte testa någons _professionella_ bedömning och förslag?!?

                          Vad angav tjejen som lämnade dig i augusti 2015 som orsak till att hon inte kunde/ville ha en relation med dig?



                          PS: Med risk för att du blir rasande på mig så skulle jag ända vilja säga dig att om du ger professionen en fair chans att hjälpa dig, oavsett vad de kommer fram till och oavsett hur ogärna du vill riskera att få höra sånt du inte vill höra... så tror jag ändå att det är din bästa chans att få effektiv hjälp inom rimlig tid. Du har uppenbart försökt det mesta i självhjälpsträsket och mtp. din ålder så vet jag inte hur många år till du anser att du kan använda för att försöka tänka bort dina problem på egen hand. Speciellt som du inte är så öppen för alternativ till dina egna slutsatser. Inget hindrar ju att du fortsätter att försöka med alla tänkbara självhjälpsmetoder och mind control-grejer på din egen kammare, men ta oxå hjälp av professionen samtidigt och närma dig problemen på alla tänkbara fronter _samtidigt_. För har du råd att stänga några dörrar överhuvudtaget i det läge som du befinner dig nu?
                          Last edited by RoughTimes; 2016-03-30, 11:55.

                          Comment


                          • #14
                            "Det jag exakt behöver hjälp med är att komma till en position där jag har flera goda vänner runt mig. Rent praktiskt handlar det om att få uppmärksamhet så att jag läker, känner mig älskad så att jag mår bra och inte utvecklar eller lider av stress i sociala situationer, det handlar också om att ha möjligheter att delta i sociala event så att jag kan utveckla en historia och bygga mitt värde(sociala status) för omgivningen."

                            Ja det yttre brukar gå hand i hand med det inre. Med det menar jag att visst kan yttre händelser, människor, hjälpa till att läka ens inre. Men samtidigt är det också så att man måste läka sig själv till stor del först, annars blir det ingen stabil och långvarig inre förändring. Om ens inre välmående och syn på sig själv till största delen är upphängd på andra människor är den inte så mycket värd. Ja, du blev kanske delad en taskig hand, i och med ditt sociala arv. Men i detta har du också en tillgång. Om du vet vad som funkar, bör du ha rätt bra koll på vad som inte funkar. Vilket jag tror att du egentligen har.

                            Du har bett om ett råd eller infallsvinkel som du inte vet finns.

                            Här ska du få ett:

                            Du sysslar med självsabotage (kanske för att du innerst inne fått för dig att du inte är värd något bra).
                            Ditt medvetna jag hittar på logiska orsaker till varför du aldrig får till det.
                            I själva verket är ingen av dessa anledningar de verkliga orsakerna till din olycka.
                            Den verkliga orsaken ligger i ditt undermedvetna, som fungerar som en hårddisk, och skapar upplevelser som svarar emot de känslor du har.
                            Om du vill programmera om ditt undermedvetna (hårddisken) kan du göra det via ditt medvetna genom att ändra på vilka känslor du har om olika saker.
                            Om du tänker på framtida vänner som något du vill ha men innerst inne känner misstro på att du kan uppnå, så är det känslan av misstro som det undermedvetna fångar upp och skapar upplevelser åt dig.
                            Du ska komma till en känslomässigt läge där du själv inser att du skapar din värld med dina känslor och att ditt undermedvetna tar hand om hur det ska ske.

                            Exempel: Du önskar dig mer vänner, riktiga vänner. Ta en stund varje dag att föreställa dig hur det känns att ha detta, hur lycklig, glad, varm, tillfreds du känner dig när du har det.
                            Sluta inte förrän du verkligen känner dessa känslor i din kropp. Tidsperspektivet ska vara nutid.
                            Eftersom det undermedvetna är lättast att programmera när det medvetna inte stör det så är stunden innan du somnar bäst att använda, men det funkar förstås annars också.
                            Nu har du programmerat din hårddisk till att skapa upplevelser som bekräftar detta.
                            Så fort du börjar tänka kontraproduktivt kring det du önskar ska du ställa om till ditt "programmeringsläge".
                            Byt till känslan av tillit, en lekfull känsla av förväntan.
                            Börja med något som du uppfattar som litet eller enkelt.
                            Föreställ dig hur någon enkel nära förestående händelse ska utfalla, utför den med samma känsla som du har när du programmerar, utför den och se om det funkade.

                            Comment


                            • #15
                              .
                              Last edited by kaffepaus; 2016-08-21, 16:04.

                              Comment

                              Working...
                              X