Det som Knäcker mig.

[Handtvål]

Jag är en 23 år gammal man.

Jag har brottats med frågor angående livet sen jag var kanske 13.

Jag har sett mina vänner, flickvänner, kusiner m.fl. lida, sett deras vrister, täckta av ärr.
Jag har sett barn i Afrika som svälter, medans jag här i sköna Sverige precis njöt av en frusen Pizza som kostade mig mindre än 1 timmes arbete.
Jag har sett miljonärer som spenderar sina pengar på att kämpa emot vindkraft, för att det förstör utsikten vid deras golfbana.
Jag har sett män som slår sina morsor, fruar, flickvänner, bara för att de kan.
Och en miljon andra helt groteskt omänskliga saker utföras.

Och i allt det här ser jag mig själv, sittandes och tycka synd om mig själv, som om jag, vit man med tak över huvudet och mat på bordet, hade något o gnälla om...

Jag känner att jag måste rädda mänskligheten ifrån sig själv.

Frågan är hur? Vad borde jag göra?

Predika tolerans?
Såsom Jesus han själv, vilket delvis resulterat i en mängd krig där tusentals människor har dött.

Utplåna ondska?
Såsom Hitler, eller Stalin, där jag väljer en aspekt av mänskligheten som jag värderar som "ond" och gör allt i min kraft för att förinta den.

Jag tror att oavsett vad jag gör, oavsett vad någon gör, kommer det tillslut glömmas bort. Försvinna till historieböckernas sidor, som till slut glöms bort eller bränns.

Jag tror att mänsklighetens egna kroppar hindrar oss ifrån att komma ifrån våra själviska, animaliska instinkter, där att vinna är det viktiga, för din egen överlevnads skull.
Därmed tror jag att oavsett vad någon gör kommer vi alltid ha människor som utnyttjar varandra för att uppnå sina mål, vilket i sin tur leder till mer lidande och omänskligt beteende.

Vad ska vi göra åt det här då?
Hur ska jag hantera denna information?

Ta livet av mig, så att det blir åtminstone en mindre människa kapabel av att skada andra?
Kanske, problemet där är att det finns människor som kommer sakna mig. Hur skulle det kännas för dig om ditt barn tog livet av sig? Hur skulle du känna dig som förälder då?
Misslyckad antar jag... Kan jag utsätta mina föräldrar för det? Är det rätt? Hur skulle min bror känna sig? Hur skulle mina vänner ta det?
Oklart, väldigt oklart...

Försöka förinta så många människor innan jag dör som möjligt? På så sätt bidra till en minskad spridning av lidande? Hur skulle dessa människors systrar, bröder, vänner, föräldrar känna då?
Skulle resultatet inte bli att jag bara sprider mer lidande?
Jag tror det...

Leva mitt liv för andras skull? Att alltid välja att göra det som andra mår bättre av, att alltid säga vad just de vill höra, ge dem de upplevelser de alltid önskat få? Jag tror det, problemet är dock att jag tror att jag aldrig kommer kunna uppnå mitt mål, jag kommer aldrig nå en tillräckligt stor folkmängd eller kunna påverka alla deras liv på en sån fundamental nivå som jag önskar att jag kunde.
Jag tror ändå att det här är det enda riktiga valet jag har framför mig.

Finns det någon annan som känner samma tomhet? Samma brist på mening i livet? Som uttrycker det på just detta sättet? Som förstår sin bild i det stora pusslet?

Allt här är extremt förenklat, av praktiska skäl. Ta ingenting som fakta, det är bara en livssyn.

Jag vill diskutera just det här, jag vill att någon, bara en gång förstår att problemet handlar inte om mig. Problemet handlar om själva mänskligheten. Eller? Är det okej att leva sitt liv för andra? Lever man alls då?

[knet99]

När jag hade en mörk period, ständigt tänkte på världens ondska och frustrerad över min maktlöshet, så sa en vän till mig att jag skulle sluta läsa tidningen och sluta se på nyheterna. Lät väldigt konstigt då, som att ge upp, låta bli bry sig. Att göra så skulle lite vara som att vara en del av ondskan.

Min vän hade noterat att jag en längre period varit mer deprimerad än vanligt och förklarade att det ofta är så att när är deprimerad så suger vi åt oss allt elände som en svamp.

Jag tänker mycket på det med ont och gott. Är nog rätt svartvit av mig generellt. Men jag har hittat mitt sätt att hantera paradoxen att världen är en ond plats som vimlar av fina människor.

För det är egentligen så det är. Visst finns det mycket ondska och rent skärt onda människor. Men jag väljer för min egen överlevnads skulle att också se det goda. Se det fina. Se de fina. Se det vackra. För den biten finns också.

Jag brukar ibland beskriva det som att världen består av en massa små öar. Och det gäller att med sin båt ta sig mellan de öarna där det finns andra fina människor.

Så även när jag ser det som mörkast så försöker jag att inte se det som att jag lever för andra skull. Utan att vi lever för varandras skull. Du är en del av något. En del av en värld som är mer som du vill den ska vara. Du är det i stort med dina vänner och familj. Men du är det i smått och också viktigt i dina beslut, när du frågar någon som snubblat om vill ha hjälp eller något så litet som ett vänligt leende till kassörskan på snabbköpet.

Så "din värld" är den du väljer att tillhöra. Det går inte att stänga ute det andra men du kan försöka hitta en balans. Bry dig om saker du kan påverka. Ha medkänsla. Välja i vilket litet hörn du kan hjälpa.

Men också leva ditt liv där du är i ett sammanhang där saker är bra. Ta fasta på bra saker också. Även om i någon objektiv mening är fjuttiga saker om jämför med den plåga andra kan få uppleva.

Så sluta läs tidningen och nyheterna. Eller i alla fall minska på det. Försök att se det fina som ändå finns. Även om det är bra att ha perspektiv för att både uppskatta det vi har och för att motivera sig att ställa upp för andra, så försök att inte jämföra elände. Du får bli irriterad för att mobilen tappar batteriet för fort även om det finns de som har så ofantligt mycket större problem än så.

Och det "kan" vara så att även för dig så är det depressionen som styr dina tankar till mörkret. Även om argumenten i din inre dialog låter helt logiska, och på sätt och vis är logiska, så kan de ändå vara ogynnsamma för dig och ditt liv.

Du måste få leva.

Jag är ingen expert, bara lite tankar.

[Handtvål]

Tack!

[RoughTimes]

Kan det vara så att vi har olika försvarsmekanismer för att hantera oss själva och vår existens. Som enskilda individer och som en liten lien del av något mycket större. Min tro är att en människa som mår bra inombords, är lycklig och tillfreds har så oerhört mycket lättare att omfamna världen och göra sina insatser, oavsett hur små och till synes "betydelselösa" de än ter sig sett i det stora hela. Medan en människa som är låg och saknar inneboende känsla för meningen med sitt liv, hen kan antingen sluta se problemen i världen och bli helt självcentrerad eller tvärtom enbart se världen som den kan tänkas se ut i Johannesapokalypsen. På väg mot en lika snar som oundviklig undergång där ingen enskild människa förmår att göra något som helst av betydelse, något som på minsta sätt förändrar faktum... lika bra att ge upp således och invänta undergången.

Den inställningen är ett symptom som mer härrör sig från tillståndet i individens eget inre, än från tillståndet i världen rent generellt. Tror jag i alla fall. För ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om man själv orkar med. Om man inte orkar med att glädjas och känna mening i något som är påverkbart för en själv, utan enbart sjunker djupare och djupare av desperation, tomhet och meningslöshet över att inte kunna åtgärda alla världens orättvisor så behöver man skaffa hjälp till sig själv allra först....innan man kan börja göra skillnad för världen i övrigt. Som på flyget, ta på dig din egen syrgasmask först, innan du hjälper andra. För att du ska kunna hjälpa andra!

[deg]

Jag tycker att det du skriver är helt logiskt - i mina ögon ser du klart.

Tror att knets råd kan vara bra. Jag undviker själv nyheter än så länge men tittar gärna om de börjar rapportera om goda gärningar. Ibland skäms jag för det för jag undrar vad andra ska tro om mig, tror de att jag inte bryr mig om det samhälle jag lever i? Men jag kan inte se allt lidande utan att må väldigt dåligt så nyheter är big no no för mig har jag upptäckt om jag ska stå ut. Jag resonerar så här: om jag ändå inte kommer att ställa mig upp och åka till medelhavet och rädda småbarn från att drunkna, om jag ändå kommer att sitta kvar i min soffa och må dåligt- varför ska jag då behöva se det? Sedan försöker jag istället göra det jag kan för människor jag möter under min dag.

Samhället är helt ur balans! F-d up! Men vi är ju också en del av det, vare sig vi vill eller inte och vi har alla ett ANSVAR att dela med oss av vår syn. Att göra val.

Hoppas verkligen att du inte tar livet av dig -för världen behöver fler som du - som har MODET att SE!!
Klart du är förvirrad och känner dig ensam, ångestfylld, vilse för du vet inte hur du ska vara DU i en galen värld. Det är världen som är galen - inte du. Prova dig fram! VÅGA!
Du behöver bara hitta olika sätt att verka på, att använda din blick på, att kanalisera ut din energi - som blir ditt sätt att finnas i den här världen.
Du har ju precis börjat! Ta en dag i taget. Ett steg åt gången! Ett vardagsbeslut åt gången. Gör ett val i taget i den riktning som DU känner är rätt!
Välkommen!

[domino]

Först! Google The Venus projekt. Dem kan du bli volontär för om du vill^^ fann dem igår. Himla fint projekt!
Vissa av oss verkar tänka mer på detta än andra. Jag kan också finna mig i depressiva tankar kring mänskligheten och var vi är på väg. Men jag brukar försöka påminna mig själv om att det endast är min egna bubbla jag kan påverka, justnu ;D men jag hade gärna siktat högre! Som The Venus projekt tex^^
Du e inte ensam, vi finns utspridda lite överallt ^^ men kanske man borde samlas och skapa sin lilla egna by eller nått ;D finns sådana med^
Mvh!