Jag är en 23 år gammal man.
Jag har brottats med frågor angående livet sen jag var kanske 13.
Jag har sett mina vänner, flickvänner, kusiner m.fl. lida, sett deras vrister, täckta av ärr.
Jag har sett barn i Afrika som svälter, medans jag här i sköna Sverige precis njöt av en frusen Pizza som kostade mig mindre än 1 timmes arbete.
Jag har sett miljonärer som spenderar sina pengar på att kämpa emot vindkraft, för att det förstör utsikten vid deras golfbana.
Jag har sett män som slår sina morsor, fruar, flickvänner, bara för att de kan.
Och en miljon andra helt groteskt omänskliga saker utföras.
Och i allt det här ser jag mig själv, sittandes och tycka synd om mig själv, som om jag, vit man med tak över huvudet och mat på bordet, hade något o gnälla om...
Jag känner att jag måste rädda mänskligheten ifrån sig själv.
Frågan är hur? Vad borde jag göra?
Predika tolerans?
Såsom Jesus han själv, vilket delvis resulterat i en mängd krig där tusentals människor har dött.
Utplåna ondska?
Såsom Hitler, eller Stalin, där jag väljer en aspekt av mänskligheten som jag värderar som "ond" och gör allt i min kraft för att förinta den.
Jag tror att oavsett vad jag gör, oavsett vad någon gör, kommer det tillslut glömmas bort. Försvinna till historieböckernas sidor, som till slut glöms bort eller bränns.
Jag tror att mänsklighetens egna kroppar hindrar oss ifrån att komma ifrån våra själviska, animaliska instinkter, där att vinna är det viktiga, för din egen överlevnads skull.
Därmed tror jag att oavsett vad någon gör kommer vi alltid ha människor som utnyttjar varandra för att uppnå sina mål, vilket i sin tur leder till mer lidande och omänskligt beteende.
Vad ska vi göra åt det här då?
Hur ska jag hantera denna information?
Ta livet av mig, så att det blir åtminstone en mindre människa kapabel av att skada andra?
Kanske, problemet där är att det finns människor som kommer sakna mig. Hur skulle det kännas för dig om ditt barn tog livet av sig? Hur skulle du känna dig som förälder då?
Misslyckad antar jag... Kan jag utsätta mina föräldrar för det? Är det rätt? Hur skulle min bror känna sig? Hur skulle mina vänner ta det?
Oklart, väldigt oklart...
Försöka förinta så många människor innan jag dör som möjligt? På så sätt bidra till en minskad spridning av lidande? Hur skulle dessa människors systrar, bröder, vänner, föräldrar känna då?
Skulle resultatet inte bli att jag bara sprider mer lidande?
Jag tror det...
Leva mitt liv för andras skull? Att alltid välja att göra det som andra mår bättre av, att alltid säga vad just de vill höra, ge dem de upplevelser de alltid önskat få? Jag tror det, problemet är dock att jag tror att jag aldrig kommer kunna uppnå mitt mål, jag kommer aldrig nå en tillräckligt stor folkmängd eller kunna påverka alla deras liv på en sån fundamental nivå som jag önskar att jag kunde.
Jag tror ändå att det här är det enda riktiga valet jag har framför mig.
Finns det någon annan som känner samma tomhet? Samma brist på mening i livet? Som uttrycker det på just detta sättet? Som förstår sin bild i det stora pusslet?
Allt här är extremt förenklat, av praktiska skäl. Ta ingenting som fakta, det är bara en livssyn.
Jag vill diskutera just det här, jag vill att någon, bara en gång förstår att problemet handlar inte om mig. Problemet handlar om själva mänskligheten. Eller? Är det okej att leva sitt liv för andra? Lever man alls då?
Jag har brottats med frågor angående livet sen jag var kanske 13.
Jag har sett mina vänner, flickvänner, kusiner m.fl. lida, sett deras vrister, täckta av ärr.
Jag har sett barn i Afrika som svälter, medans jag här i sköna Sverige precis njöt av en frusen Pizza som kostade mig mindre än 1 timmes arbete.
Jag har sett miljonärer som spenderar sina pengar på att kämpa emot vindkraft, för att det förstör utsikten vid deras golfbana.
Jag har sett män som slår sina morsor, fruar, flickvänner, bara för att de kan.
Och en miljon andra helt groteskt omänskliga saker utföras.
Och i allt det här ser jag mig själv, sittandes och tycka synd om mig själv, som om jag, vit man med tak över huvudet och mat på bordet, hade något o gnälla om...
Jag känner att jag måste rädda mänskligheten ifrån sig själv.
Frågan är hur? Vad borde jag göra?
Predika tolerans?
Såsom Jesus han själv, vilket delvis resulterat i en mängd krig där tusentals människor har dött.
Utplåna ondska?
Såsom Hitler, eller Stalin, där jag väljer en aspekt av mänskligheten som jag värderar som "ond" och gör allt i min kraft för att förinta den.
Jag tror att oavsett vad jag gör, oavsett vad någon gör, kommer det tillslut glömmas bort. Försvinna till historieböckernas sidor, som till slut glöms bort eller bränns.
Jag tror att mänsklighetens egna kroppar hindrar oss ifrån att komma ifrån våra själviska, animaliska instinkter, där att vinna är det viktiga, för din egen överlevnads skull.
Därmed tror jag att oavsett vad någon gör kommer vi alltid ha människor som utnyttjar varandra för att uppnå sina mål, vilket i sin tur leder till mer lidande och omänskligt beteende.
Vad ska vi göra åt det här då?
Hur ska jag hantera denna information?
Ta livet av mig, så att det blir åtminstone en mindre människa kapabel av att skada andra?
Kanske, problemet där är att det finns människor som kommer sakna mig. Hur skulle det kännas för dig om ditt barn tog livet av sig? Hur skulle du känna dig som förälder då?
Misslyckad antar jag... Kan jag utsätta mina föräldrar för det? Är det rätt? Hur skulle min bror känna sig? Hur skulle mina vänner ta det?
Oklart, väldigt oklart...
Försöka förinta så många människor innan jag dör som möjligt? På så sätt bidra till en minskad spridning av lidande? Hur skulle dessa människors systrar, bröder, vänner, föräldrar känna då?
Skulle resultatet inte bli att jag bara sprider mer lidande?
Jag tror det...
Leva mitt liv för andras skull? Att alltid välja att göra det som andra mår bättre av, att alltid säga vad just de vill höra, ge dem de upplevelser de alltid önskat få? Jag tror det, problemet är dock att jag tror att jag aldrig kommer kunna uppnå mitt mål, jag kommer aldrig nå en tillräckligt stor folkmängd eller kunna påverka alla deras liv på en sån fundamental nivå som jag önskar att jag kunde.
Jag tror ändå att det här är det enda riktiga valet jag har framför mig.
Finns det någon annan som känner samma tomhet? Samma brist på mening i livet? Som uttrycker det på just detta sättet? Som förstår sin bild i det stora pusslet?
Allt här är extremt förenklat, av praktiska skäl. Ta ingenting som fakta, det är bara en livssyn.
Jag vill diskutera just det här, jag vill att någon, bara en gång förstår att problemet handlar inte om mig. Problemet handlar om själva mänskligheten. Eller? Är det okej att leva sitt liv för andra? Lever man alls då?
Comment