Announcement

Collapse
No announcement yet.

Varför vill jag inte äta?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Varför vill jag inte äta?

    Hej!

    Jag har senaste månaderna tappat intresset för mat och ätande. Har alltid varit ganska liten i maten men ändå ätit regelbundna mål med bra och nyttig mat. Men senaste tider har det bara blivit att jag äter frukost och lunch (då jag äter dessa på jobbet) och när jag kommer hem har jag inget intresse alls av att äta. Vilket också innebär att på helgerna, när jag inte jobbar, så är matrutinerna lika med noll. Kan lätt leva på te och riskaka hela dagen. Har svårt att känna hunger men även när den kommer efter x antal timmar ignorerar jag den, dricker vatten, tuggar tuggummi eller borstar tänderna för att dämpa den. Jag vill helt enkelt inte äta. Aptiten är oftast på noll, jag blir aldrig sugen på något.

    Jag vet att jag tidigare haft lite ätstörda tendenser (räknat kalorier, varit livrädd för att gå upp i vikt, tränat mycket osv) men det känns inte riktigt som att det är samma sak den här gången. Jag är dock fortfarande rädd för att gå upp och när jag häromdagen märkte att jag gått ner till 46 kg (till mina 167 cm) kunde hjärtat inte låta bli att ta ett litet glädjeskutt. Min inställning har alltid varit att ju mindre jag äter desto bättre för då är jag liksom på den säkra sidan. Tycker om att känna hunger, huvudvärk, yrsel och skakningar för då känns det som jag gjort något rätt och lyckats. Men samtidigt blir jag ibland äcklad när jag ser mig i spegeln och kan tycka att jag är för smal. Inte så fint med skelett som sticker ut här och där. Så allt känns väldigt dubbelt.

    Ja, det var lite funderingar. Kanske gör jag det till ett större problem än vad det är, för jag mår ju ändå bra och funkar som jag ska, känner mig hälsosam. Men hade känts bra att höra era tankar kring detta.

    Tack och hej!



  • #2

    Har något ändrats i ditt liv ungefär när du förlorade matlusten?

    Mer stress? Otrygghet? Medicinering?


    Jag hade extrema problem med kosten under gymnasietiden och för mig handlade det inte bara om att vara smal och snygg utan också för att jag kände att jag inte hade kontroll över mitt liv, jag var osäker och orolig, maten kunde jag kontrollera och det blev ett sätt för mig att känna mig i kontroll även om det knappast var ett hälsosamt beteende.


    Vissa mediciner kan också påverka aptiten, specielt adhd medicinering som innehåller tex metylfenidat, Lixamfetaminer, dexamfetaminer osv. Även vissa antipsykotiska kan påverka aptiten tex Seroquel.


    Gällande din vikt så visst, 47kg med din längd är rätt lite, men det går antagligen att leva med den vikten, det jag tycker låter som ett problem är just att du uttrycker ögonblick av yrsel, svaghet och huvudvärk vilket är väldigt tydliga tecken på undernäring. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med soppa i motorn, och det kombinerat med låga fettreserver är väldigt ohälsosamt i det långa loppet.


    Det jag har gjort de perioder min kosthållning varit åt skogen har varit att jag druckit energi, i mitt fall har det handlat om frukt och bärsmoothies, gärna med yoghurt i, lite blåbär, banan, hallon och yoghurt blir jättegott och om man som jag har lätt att dricka massa massa vatten eller te så blir det lättare att dricka en smoothie än att tvinga i sig mat när kroppen eller själen säger ifrån.


    Du kanske skulle uppsöka en dietist om du känner dig osäker? Många ställen som erbjuder sjukgymnastik har också en eller ett par dietister bland personalen så att få möte med en sådan kostar inte så hemskt mycket och kan säkert ge dig goda ideer om hur du ska få näring enkelt och snabbt när du saknar aptit.


    Livet är en balansgång och vissa har det svårare med balansen, jag själv har valt att jag är hellre smått knubbig numer än väger för lite då jag helt enkelt gick för långt när jag passade vikten och höll på att svälta ihjäl. Vilken balans som fungerar för dig kan nog bara du komma fram till.


    Men jag hoppas att du tar hand om dig och håller oss uppdaterade!


    Massor av kramar!


    Comment


    • #3

      Hej Anon c27 och tack för ditt inlägg!

      Ja, jag började med Sertralin i september och ungefär då, eller lite senare, försvann hungern och intresset för mat. Men vad jag har förstått ska just den inte påverka aptiten. Det där med kontrollen känner jag igen, så hade jag det för ungefär 2-3 år sedan. Då handlade det om att känna att jag hade makten över min hunger och kropp, att jag klarade att stå emot hungerkänslorna och äta så lite som möjligt på en dag. Men det känns inte på samma sätt riktigt den här gången. Handlar mer om en likgiltighet tror jag. Varför ska jag äta, liksom. Känner så inför ganska mycket i livet - "varför?" - funderar mycket och ser inte särskilt ljust på framtiden. Och i förlängningen leder det väl till att jag inte bryr mig särskilt mycket om vad jag äter (eller inte äter).


      Jag hade kontakt med en dietist när jag blev vegan för ungefär 1,5 år sedan. Men känner inte riktigt att problemet är så stort att jag vill träffa dietist. Som sagt, jag har alltid varit smal och vägt runt 50 kg så det känns inte så farligt att jag gått ner lite. Det som jag funderar lite över är dock om jag får i mig allt (med tanke på att jag är vegan) när jag inte äter särskilt regelbundet och varierat. Troligtvis får jag inte det men även här känner jag, vad spelar det för roll?


      Jag hade helst velat ha ett piller som man tog en gång om dagen och som innehöll allt man behövde så man slapp äta. Vad mycket enklare det skulle kännas!


      Tack för dina tips Ska sova på saken och förhoppningsvis ta dem till mig!


      Comment


      • #4

        Hej igen,


        Sertralin (som är samma sak som Zoloft) kan leda till något som på engelska kallas SSRI induced indifference

        Vilket på svenska blir ungefär SSRI orsakad likgiltighet.


        Om du upplever att likgiltigheten du beskriver blivit värre eller rentav började när du började med Sertraling är det absolut något du bör tala med din förskrivande läkare. Men sluta inte med medicinen innan du talat med läkare då det kan få en den oanade effekter, speciellt om man slutar utan att trappa ned. Och vem vet, likgiltigheten kan ju bero på något annat än medicinen.


        Men jag tycker att det kan vara värt att tänka på då du beskriver att intresset för mat försvann strax efter att du började med Sertralin.


        Comment


        • #5

          Tack igen för svar. Att jag känner en likgiltighet inför allting var en av anledningarna till att jag började med Sertralin (depression helt enkelt). Och även om jag inte ligger och gråter i sängen 24/7 så mår jag inte som jag gjorde för ett år sedan, kanske kommer jag aldrig göra det igen. Men man får väl bara inse att det är så livet är och att jag ska vara glad att jag ändå mått såpass bra fram till september.


          Igår åt jag i alla fall middag, vilket jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Så man får väl vara glad för det lilla. Idag blir det nog te som vanligt.


          Comment


          • #6

            Det är definitivt medicinen. Prata med din läkare om det. Annars kommer du, även om känslan inte är där, utveckla en ätstörning uppå. När kroppen får för lite mat under längre tid gör den så att hjärnan automatiskt vill fortsätta, man blir alltså sjuk även om det inte var tanken från början. Man gjorde en studie på detta, många män fick äta väldigt lite och i slutet var det ingen som ville ha mat, alla ville bara fortsätta "lite till". Alla fick alltså anorexi.


            Comment


            • #7

              Bra att du käkade middag!


              Varje ordentligt mål mat är ett framsteg!

              Jag förstår vad du menar med att du kanske inte kommer att må som för ett år sedan, men det här är ändå en förändring som inte är helt bra, så jag rekomenderar att du snackar med läkaren om det.


              Arton18.


              Vi känner inte personen som startat tråden, vi har inte all bakgrundsinformation eller någon direkt insikt i hens dagliga liv. Jag tycker det är farligt att komma med "absoluta påståenden" att du säger "Det är definitivt medicinen!" Det kan vi inte veta, vi kan misstänka och fundera, men att säga att det är så är farligt då det kan få oanade konsekvenser. Tänk om hen efter ditt påstående slutade med medicinen helt på direkten och det visade sig att det fanns en annan bov i dramat? Tänk på fråntagningssymptom, tänk om sertralinet gör andra väldigt viktiga saker som helt plötsligt blir svårare igen?


              Var försiktig med absoluta påståenden, vi saknar tillräcklig information och om vi inte är extremt insatta i ämnet saknar vi även tillräcklig förkunskap.


              Comment


              • #8

                Det var därför jag skrev "ta upp detta med läkaren".


                Jag har själv ätit medicinen och fick samma symtom om jag minns rätt. Fick samma problem när jag började med annan antidepp också. Henoms problem började också när hen började med sin. Men absolut, det var fel att säga "definitivt". Oavsett, så om det är medicinen hade jag gett det nån vecka, det brukar klinga av.


                Comment


                • #9

                  Tack för era svar igen! Den där middagen verkar ha varit en engångsgrej. Tycker bara matlagning och ätande är så jobbigt, önskar jag kunde slippa det Samtidigt är jag som sagt lite rädd att jag inte får i mig allt jag behöver, med tanke på mitt val att vara vegan. Men men, kanske kommer det fler dagar då jag äter okej. Går väl upp och ner som med allt annat.


                  Det där med att man kan utveckla ätstörning om man äter för lite kan jag faktiskt känna igen. Som jag tidigare skrev har jag i olika omgångar haft tendenser till ätstörningar och tankarna har i många många år snurrat kring mat och ätande. Jag ser det verkligen som ett nödvändigt ont, förstår inte det trevliga och sociala i att äta. Ju mer jag tänker på det desto mer äcklad blir jag av det.


                  Tror inte det är någon direkt fara eftersom jag inte längre går ner i vikt. Så på nåt sätt får jag väl ändå i mig mat. Snart kommer jag dock vara ledig i två veckor vilket kommer innebära att matrutinerna inte blir som vanligt. Ska försöka äta rätt men tror det blir svårt.


                  Känner att jag bara svamlar. Ena stunden vill jag äta och kanske gå upp lite i vikt, nästa stund vill jag aldrig mer se mat och vill bara gå ner så mycket i vikt jag bara kan.


                  Comment


                  • #10

                    Har du NÅGOT du tycker är gott? Försök ta reda på hur mycket du behöver få i dig i protein, kolhydrater etc per dag. http://matkalkyl.se/berakna-energibehov-kcal.php Där kan du räkna ut det. Det är också så att man måste vänja kroppen. Precis som du inte kommer vakna upp och tycka träning är skitkul fören du testat det lite så funkar maten likadant.


                    Jag har själv erfarenhet av ätstörningar och är påläst. Du kommer inte vakna upp en dag och vara sugen på mat eftersom du har hållit upp så länge. Precis som folk med anorexi. Du behöver mat för att hjärnan ska fatta att du ska bli hungrig etc.


                    Comment


                    • #11

                      Se till att smälla i dig lite B12 iallafall, som vegan får man sällan i sig det och äter man så lite som du är det extra viktigt.


                      Comment


                      • #12

                        Nja, kan inte komma på något som är gott direkt. Inget smakar liksom. Men jag försöker äta det jag vet att jag tyckt om innan, precis som jag fått tipset att göra saker som jag tyckt om innan (läsa, gå på bio, musik, träffa kompisar osv) trots att glädjen och lusten inte finns där. Kanske kan man tvinga igång det?

                        Problemet är nog att jag frågar mig själv "varför?" hela tiden. Varför ska jag äta? Jag klarar mig ju bra utan mat. Istället för att bara inse att alla såklart behöver mat och näring.


                        Ja, B12 äter jag så det gör mig lite lugn i alla fall


                        Hmm...jag är nog född i fel tidsålder, borde fötts i framtiden där en hel middag med alla näringsämnen finns i en liten tablett och man inte behöver tänka på mat och ätande.


                        Comment


                        • #13

                          Såg din vikt först nu. Och alltså, det känns som att du har anorexi. Just över att du blir glad över 47kg till 168cm snarare än orolig och vill gå upp i vikt för att behålla hälsan. Och även om du inte har råångest över själva maten så kan det visa sig på olika sätt. Symptomen är ju att man väger för lite, har problem med maten, inte vill gå upp etc.


                          Du kan absolut tvinga igång det. Min psykolog sa till mig "du väntar på att du ska vakna en dag och inte känna ångest och att allt ska vara över. Att du ska vakna och älska att träna, men det funkar inte så. Du måste göra det du önskar att tycka om, sen om det är att motionera eller orka gå till affären trots ångest så är det det du måste göra. När du går till affären 981273 gången så kommer du inte ha ångest/tycka det är jobbigt" etc.


                          Comment


                          • #14

                            Nej skulle inte säga att jag har anorexi. Väger och äter för mycket och dessutom har jag alltid vägt runt 50. Men det är klart, jag tänker mycket på mat och vikt (hur kan man INTE göra det i dagens samhälle??)


                            Kan tänka mig att den där psykologen har rätt. Men det är svårt att hitta energin för den där 981272 gångerna, innan man kommer i mål den sista gången och övervinner ångesten/depressionen/likgiltigheten/vad det nu är. Är så lätt att man ger upp innan man är där


                            Comment


                            • #15

                              Ja. Jag har haft problem med ångest/mat/depression/tvång sedan 2006 och har fortfarande inte lyckats fullt ut, så visst är det svårt.


                              Comment

                              Working...
                              X