Announcement

Collapse
No announcement yet.

Inte sorgset deprimerad, utan mer deprimerad för att allt är meningslöst.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Inte sorgset deprimerad, utan mer deprimerad för att allt är meningslöst.

    Hej, känner för att skriva av mig lite. Är så less på min livssituation. Helvetet började för 4 år sedan när min föräldrar gick isär, på min 18 års dag. Efter det så blev jag sorgset deprimerad och förlorade mig själv i droger. Sen dessa fyra år tillbaka så skönk betygen i skolan, vännerna minskade, sociala ångesten blev en vardag. Jag gick ut skolan, inga ambitioner över huvudtaget, börjar jobba på min fars företag, jobbade där i 2 års tid, men sa upp mig när jag inte fick lön på 5 månader. (Löste sig efteråt) och nu sitter jag i den här situationen då: jag började bråka hemma, för bodde kvar hos min Far med hans nya då jag jobbade 50 mil hemifrån och bodde på jobbet. Så när jag inte fick min lön så tappade jag tålamodet efter 5 månader. Sa upp mig började bråka hemma och blev utslängd. Så livssituationen idag ser ut så här.

    Jag är en drogmissbrukare som knarkat upp vart enda jävla öre jag hade kvar, jag är hemlös och arbetslös, bor inneboende tillfälligt hos min styvbror. Har inga ambitioner till något längre, känner att hoppet har lämnat mig. Men konstigt nog så är jag inte ledsen över det längre som jag vart i ett par år. Jag vet att fogden klöser mig på ryggen. Jag vet att jag inte har råd till mat. Jag vet att det är en stor fråga hur jag ska överleva morgondagen. Kommer jag svälta ihjäl? Jag vet att jag har skulder upp över öronen som skulle ta en "vanlig" människa flera år att beta av.

    Men ingenting utav detta får mig "sorgset deprimerad" längre, tror jag har kommit till en fas då jag börjar släppa mer och mer mentalt. Tankarna går runt så här i huvet. "Ja, inte ätit på 2 dagar, lite hungrig är man ju. Löser nog nått imorgon"

    Alla stora problem ser jag knappt som problem längre, hela jävla livet har blivit ett problem vart man än vänder sig, min styvmamma hatar mig, min pappa säger att han inte kan lita på en "knarkare", min storasyster vill aldrig mer se mig etc.

    Mycket har ju jag visserligen åverkat själv, men sveken från familjen är inget jag tar på mig. Ingen bryr sig om mig och min livssituation, ingen vill hjälpa mig, ingen vill lyssna.

    Trots att jag inte har ett öre så har jag den senaste månaden gjort mig av med det få saker jag hade kvar i min ägo för att kunna försörja mitt missbruk av framförallt cannabis och amfetamin.

    Allt jag har I min ägo nu är en necessär och en väska med kläder och min 9 år gamla laptop. Så går och bollar med tankarna dagligen, "va fan gör jag här egentligen" "avsluta misären idag kanske?" "Äh skit i om den människan bemöter mig dåligt, har ju blivit en vana att bli trampad på" "leva eller dö, vad är skillnaden?" "Lycka är bara en illusion som människan skapat för att finna mening".

    Så ser mitt liv ut, och jag har bedövat och bollat med känslor ångest depperition i ett par år nu med droger. Så kontentan av mitt inlägg, gör inte som jag. Men hur du ska göra är något jag aldrig kommer kunna svara på då jag inte ser mening i något längre. Må det finnas idéer för en ljusare framtid? Förslag förslag!



  • #2

    Har du övervägt det alternativ som för mig är det enda självklara, nämligen att asap begära hjälp med att kunna avsluta ditt missbruk??? Vilket förmodligen är en (den största) av anledningarna till att hela ditt liv rasar samman runt omkring dig.


    Så länge du fortsätter med det så är ju chansen minimal att du ska lyckas styra upp ditt liv på alla övriga plan. Dessutom behöver du förmodligen kontinuerlig professionell psykiatrisk behandling/hjälp (samtal + medicin) för ditt psykiska mående, i synnerhet om du ska klara av att avsluta amfetamin/cannabis-missbruket.


    //RT.


    Comment

    Working...
    X