Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är det fel av mig att må dåligt?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Är det fel av mig att må dåligt?

    Jag är 21 år gammal. Och dom senaste 8 åren har jag nog konstant varit "deprimerad"

    Som 13-14 åring hade jag många fina vänner jag kunde prata med. Men sen började jag dricka alkohol, som blev mer och mer till ett missbruk. Vännerna fick inte längre umgås med mig. Och jag ville inte längre umgås med dom. Efter det levde jag från årskurs 7 till 9an med mobbning. Eller snarare utfryst. Fick ett rykte som en hora. Jag började skära mig. Som 16 åring blev det som värst. Jag började missbruka droger och alkohol. Vilket slutade med många nätter sovandes hos polisen i totalt kaos. Det var nu länge sen jag kände riktig lycka, om jag ens någonsin hade det. Jag gick hos en psykolog, fick antidepressiva utskriva, som det slutade med att jag hällde i mig flera kartor blandat med alkohol. Som tur är verkade man inte kunna dö på det.. Under hela den här perioden har jag alltid känt mig ensam. Jag har aldrig velat prata med någon. Allt som hänt har jag direkt lagt bakom mig, och vill aldrig tänka på igen. Jag är nu 21 år gammal, missbrukar varken droger eller alkohol. Men jag är ändå så ensam. Jag känner mig alltid tom, jag sover bort all min lediga tid. Känner mig inte duga för något. Hatar att se folk i ögonen. Och jag döljer för ALLA hur jag mår. Över ärren på min arm säger jag bara "ung och dum" men egentligen var det min räddning.

    Jag har aldrig fått något som helst stöd, Varken från vänner eller familj. När jag skrek att jag behövde hjälp, att jag inte orkade mer, var det som glömt dagen efter.

    Ingen har någonsin frågat om jag vill prata. Därför har jag nog aldrig bett om att få prata. Jag skäms över att må dåligt. Jag vill vara lycklig, jag bil att folk ska tro att jag är lycklig.

    Jag spenderar nästan alla kvällar hemma, själv. Även om jag önskar att jag hade någon att umgås ofta med. Skulle jag ens orka?

    Jag handlar kläder för flera tusen varje månad, ihopp om att bli glad, vilket jag blir, för stunden... Självförtroendet ökade jag med läppförstoring, bröstförstoring, fint hår, fina naglar och långa ögonfransar. Men inte mår jag bättre för det..

    Jag har sex alldeles för ofta med okända killar. För stunden känner jag en trygghet. Som sen blir ångest, som jag räddar mig genom att direkt lägga bakom mig.. Det finns såå mycket man jag vill skriva... Men är det såhär alla mår? Eller vad är det för fel på mig? Jag har bara ett liv, jag vill kunna uppskatta det. Eller ge bort min själ till någon som verkligen behöver den.


    Hjälp mig, Ska jag alltid må såhär? Vill jag må såhär, eller är det en sjukdom?

    Tacksam för svar... Om någon känner igen sig.



  • #2

    De år du haft problem är väldigt kritiska i en människas liv. Under skoltiden så skaffar många de vänner de sedan har för livet. Vi definierar också i mycket vår självbild.


    Det syns på hur du skriver att du har djup men du har satsat på ytan. Förutom det du skriver att inte blir lyckligare, så finns risken att de nya människor du träffar på också är sådana som värderar ytan väldigt högt. Och att andra nya människor du träffar som du vill lära känna och som inte är så, att du av dem kan bli dömd för ytan utan att de bryr sig om att lära känna ditt inre. De missar att lära känna vem du är.


    Kanske är det dags att ta steg att visa vem du är bakom läppförstoring, bröstförstoring, fint hår, fina naglar och långa ögonfransar? Om jag vore du skulle jag lusläsa kurskatalogen för våra folkhögskolor. Hitta något som intresserar dig och börja studera där. Gärna bo på internat, totalt byta miljö. Komma i ett helt nytt sammanhang där pedagogiken bygger på att samarbeta, lära känna varandra, arbeta tillsammans. Både låta dig själv och andra få lära känna dig. Upptäcka att du duger som du är inom dig, att du kan vara älskad som vän.


    Och på sikt också träffa någon speciell som inte ens ser din läppförstoring, bröstförstoring, fint hår, fina naglar och långa ögonfransar. För ser en glittrande skönhet som sitter i dina ögon och din själ. Äkta kärlek.


    Jag är ingen expert, bara några tankar. Hoppas du hittar en väg.


    Comment


    • #3

      Jag har några få vänner, som ser mig bakom allt.

      Och utsidan har inget med hur jag mår att göra. Jag jobbar heltid, där jag tycker om mitt jobb och mina kollegor.


      Det jag känner är en tomhet, ensamhet. Och jag känner ingen glädje, jag vill inte dö, men är inte rädd för att gå ute ensam på natten, eller att bli överkörd av en bil.. Vill kunna vakna på morgonen och känna att jag är lycklig.


      Comment


      • #4

        Ber om ursäkt, tyvärr visade mitt svar mina fördomar. Jag antog att jobb och vänner också fokuserade på utsidan. Att du behövde bryta loss från något. Men förstår nu att det kommer inifrån, känslorna.


        Några vänner som ser vem man är, är mer än de flesta har. Glad du har det. Men det hjälper inte när inifrån känner ensamhet och meningslöshet. Känner att livet står stilla. Att inte vill dö men inte heller vill leva.


        Jag har inget svar, annat än att kanske försöka med terapi igen? Kanske hitta en terapeut som du känner förtroende för och som kan hjälpa dig med dina känslor? Och om du inte gör det redan, kanske under en period medicinera mot depression?


        Hoppas du får fler som svarar här och hoppas du hittar en väg för att må bättre.


        Comment


        • #5

          Skrev ochså i ditt förra brev.Nu ser jag hur tungt du haft det.Som en inre tortyr har du sviket dig själv om och om igen!Du ville egentligen inte detta.Du ville bli nådd ''ROP på hjälp och på inre Hjälp.Detta med de olika lasterna sexet var ditt sätt att NÅ och få en viss styrka.Fylls inte behoven -sänks ju självskänslan inte ditt fel!


          Det är inget fel på dig


          Du har kommit snett från början tog en genväg.

          12-13-14 åringar då är man ännu ett barn.Men du ville BLI större starkare som de större!

          Få hoppas på nya krafter.Hoppas att ngn ser dig mera DÅ.Fylla tomrummet med dessa snurriga farliga impuls knep.Att bli stark behöver man få växa upp tryggt.Barn behöver växa upp i sin egen takt.Få bekräftelse känna att man är trodd av nära och av andra.


          Jag är ''bara strange''men att ligga med killar stärker ingen.Klart du finner ngn som ser dig.Men detta är inte räddning.Det bästa är att se 'nya vägar' och sluta med att ''skada dig''Ta i våga vara den du verkligen önskar vara!

          Killen kommer som ser dig som kommer älska hela fina dig..


          Masker har vi alla mer el mindre.Slopa puder tjocka läppstiftet ta fram den tjejen som försvann.Jag ser i texten tom hör att du har det jobbigt.INTE bara ord här inte.Kramen!


          Ett jag kan va utan ord är bättre en En sup.Slopa utgång med alcohol.Ta en fika el promenad istället.ex:Med hunden.


          Du behöver en hjälpande hand gärna en kvinna som vet hur ''den världen är''..

          Ett proffs som vägleder inge fel med de.Du måste nog gå på djupet och börja rensa'de negativa i kropp och själ!Du+hon- terap behöver se och du behöver känna hennes styrka i orden.


          Tror så!Styrke kram..


          Mvh/Strangeway!


          Comment


          • #6

            Försöker förstå vilken ordning allt hände. Var det så här att i slutet av sjuan började ryktesspridning om dig, du blev utfryst. Började skära dig och dricka alkohol och sedan i 16-årsåldern missbruka. Blev utan vänner.


            Förstår att du inte ville prata med någon efter ryktesspridningen och utfrysningen. Vid mobbning och liknande är det ju vanligt att man inte heller vill berätta för föräldrar. Antar att du inte gjorde det heller. Din familj kunde inte hjälpa dig. Kanske tyckte de att det var alldeles för svårt då de inte visste vad det handlade om, om de nu inte visste det, och blev handlingsförlamade??? Du blev i alla fall ensam och hamnade i ett rätt hopplöst läge där smärtan bara ökade. Du gjorde vad du kunde för att minska den tillfälligt.


            På något sätt hamnade du trots allt hos en psykolog till slut. Hm. Kanske inte så smart att de skrev ut en massa antidepressiva till dig som hade missbruk bakom dig utan att ha bearbetat. (Inte för att jag vet hur man skulle gjort, men jag tycker bara det verkade obetänksamt. Mindre portioner, kanske?) Efter misslyckandet hos psykologen förstår jag att du valde strategin att lägga allt bakom dig. Så gott det nu gick. Du gick tillbaka till den gamla överlevnadsstrategin att hålla det inom dig.


            Det är inte lätt att byta strategi. Det vet jag också personligen. Ändå måste man om det skall bli någon ändring. Vi har olika problem, men på just den här punkten tror jag vi har något gemensamt. Du har i alla fall tagit mod till dig och skrivit hit nu. Jag hoppas du känner att det här är den trygg plats. Här behöver man inte besväras av ögon som tittar och söker. Man får tid på sig. Och du är i gott sällskap. Som du ser är du inte ensam i den här båten. Massvis med människor här som mår dåligt av olika anledningar. Jag hoppas det här skall minska din skam något. Var och en har sitt eget privata helvete, som man säger. Men vi kan känna igen oss i känslan av smärta och olika försök att hantera den.


            Du frågar vad det är för fel på dig. Nej, jag tror inte du vill må så här, och ingen sjukdom. Men du har väl ännu inte kunnat öppna dig tillräckligt mycket och under tillräckligt lång sammanhängande tid för någon som du litar på, så att du kunnat bearbeta dina svåra upplevelser när du var yngre? Så tänker jag. Inget konstigt, och inget "fel" på dig, utan rätt begripligt. Välkommen!


            Comment

            Working...
            X