Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vet inte vad det är för fel på mig.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vet inte vad det är för fel på mig.

    Hallå, är en kille på 17 år som har haft ett problem. Startade väl början på det här året och har blivit värre, jag är nämligen rädd för att öppna min mun i sällskap med andra personer jag inte känner. för rädslan att dom ska bara stirra på mig eller be mig upprepa, som om jag är en korkad idiot som ingen lyssnar på.


    När jag är med min flickvän och hon träffar sina vänner så sitter jag alltid tyst och bara stirrar bort, kanske på ett träd, en vägg. Känns som om jag bara tittar bort och inte existerar så kommer dom inte titta på mig och fråga mig saker, och jag har ingenting att säga tillbaka. Vill inte sitta där som ett fån och bara stirra, blir inte bättre att min flickvän klagar på att jag är så tyst, eller snäser åt mig. När jag försöker förklara att jag inte tycker om att prata till personer jag inte känner känns det som att hon tycker jag är dum i huvudet, jag tänker ofta så hela tiden, att hon har låga tankar om mig, att hon hatar mig.


    Kan träffa henne och vi mysar, nästa dag jag är ifrån henne får jag dom där gnagande tankarna i bakhuvudet att hon hatar mig, hon tänker utnyttja mig, hon tycker jag är korkad, hon stör sig på mig.


    Jag sitter ofta själv och bara stirrar rakt framför mig och bara tänker, låt oss säga att jag tänker på en katt. Efter 5 sekunder så har tanken om katten försvunnit men existerar är fortfarande, dock har jag ingen aning om vad jag tänker på utan jag bara glider in i mina tankar, då känns det som om jag är i min egen lilla värld.


    Känner mig så mycket mer bekväm att sitta ensam än att sitta bredvid andra personer, jag gillar inte när personer rör mig på annat sätt än att krama mig. Som när min mor råkade nudda mig på sidan så ryggade jag tillbaka från henne.


    Tack om ni tar er tid att läsa det här.



  • #2

    Det verkar som att du försvinner bort så att du slipper konfronteras med dig själv? När du säger något till någon annan så blir du ju verklig på något sätt, då måste du notera dig själv och vad du tänker och känner. Låter det flummigt? Vet inte om du känner igen dig i det här, men det var de tankar jag fick när jag läste ditt inlägg.


    Comment


    • #3

      Kanske det, önskar jag kunde fråga mig själv vad det är jag håller på med, men det är väldigt svårt att sluta göra såhär.


      Comment


      • #4

        Du kan kanske fundera på om det är något i/med dig själv som du har svårt att hantera. Vad tror du?


        Comment

        Working...
        X