Announcement

Collapse
No announcement yet.

socila men ensam?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • socila men ensam?

    Jag är en kvinna i mina bästa år och väldigt social omtänksam och intiutiv. Jag är också en som säger vad jag tycker i tex orättvisor i samhället etc. Kan det vara så att jag är obekväm och skrämmer bort folk med min uppriktighet?

    Känner massor av människor men kommer sällan inpå livet med nån, ja det finns annat jag skulle kunna skriva om detta ämne och om vem jag är men väntar på ifall jag sått ett frö! OK?



  • #2

    Hej, valde att svara för att jag känner igen mig själv i din text och inte för att jag har et svar på fin fråga. Därimot har jag lite funderingar kring det eftersom jag alltid kännt samma sak. Jag säger vad jag tycker, och JA det skrämmer folk. För man är inte alltid den där enkla och glada personen, man kan ju faktiskt bli arg, sur ledsen, och väldigt glad, så som en människa eg ska vara. När alla andra döljer sina känslor ständigt så har vissa inget behov av det.


    Jag tror också att vi som är så ärliga har svårare att tycka om "alla" Jag är kräsen när det gäller vänner, kärlek och att släppa in folk i mitt liv, men när jag saknar det så vill jag ha det, men då har jag redan sändit ut den där energin om att jag är svår att lära känna för jag inte "vill" eller är ute efter att lära känna nytt folk.


    Nu lider jag ju också av en personlighetsstörning som gör att jag perioder låser ut folk ur mitt lic och har lätt att börja "hata" min omgivning. Men även då jag är som trevligast och jag märker folk har roligt i mitt sällskap så har jag svårt att släppa in någon närmare och ser det ofta som att det är dem som inte vill komma närmare.


    Tror du inte det kan vara lite så med dig med? Att du ger ut en ytlig bild av dig själv, men att du kanske inte vågar försöka släppa in någon liktigt nära?


    ta hand om dig


    Comment


    • #3

      Jo, tyvärr så finns det i det sociala livet en massa osynliga linjer man inte får överträda. De flesta har det i ryggmärgen, vad man får säga eller inte, hur länge man får prata, vad man får skratta åt eller inte, vad som är för personlig fråga osv. Men vissa av oss har det inte i ryggmärgen, utan måste lära oss av erfarenhet. Måste medvetet värdera vad vi ska säga, är detta ok eller inte? Vilket är otroligt jobbigt.


      Jag kan ta ett exempel. Du är ny på jobbet och försöker komma in socialt. Du upptäcker att de andra gärna pratar om negativa saker, och själv upptäcker att om ska kallprata så rätt enkelt att gnälla, för finns ju alltid saker som är "fel". Så du hänger på, klagar på städningen och annat där du jobbar, klagar på saker du läst i tidningen osv. Plötsligt upptäcker du att du är utfryst, för du var för negativ!!!! Till på köpet så svårt få en andra chans, stämpeln sitter där i pannan. Du tyckte du gjorde exakt som de andra, men tydligen så missade du någon hårfin gräns.


      Det finns en annan aspekt, som handlar om respekt för andra och vår vilja att ha en behaglig social samvaro. I vissa sammanhang så vill vi tycka om varandra, och då undviker att diskutera vissa ämnen. I vissa sammanhang jag är i så diskuteras tex sällan politik och aldrig känsliga frågor som invandring. Trots att alla är rätt medvetna och säkerligen har massa åsikter, så tror jag det beror på att vi vill tycka om varandra, vi vill inte riskera den fina stämningen på saker vi kanske är oense om. Vi tycker öppenhet och att säga vad vi tänker just för stunden har ett för högt pris, risk.


      Vissa tycker det är mesigt och fel att hålla inne för "husfridens skull" men kanske det inte är så fel om man tänker efter? Vi är alla olika i olika sammanhang, och om vissa saker får andra att känna obehag, så kanske det är en slags respekt att låta bli prata om det?


      Samtidigt som om gränserna är för snäva så blir för opersonligt, och vi lär inte känna varandra. Igen sådan där hårfin gräns för vad som är ok eller inte, klart jobbigt om inte själv har fingertoppskänslan.


      Så frågan är ju om man ska anpassa sig och hur mycket? Blir lätt att man blir orolig och slutar prata, för vem vet vad andra tycker är "för mycket" eller "fel"?! Och om gör för mycket våld på sig själv, vem man är, så mår man själv dåligt.


      Finns ju alternativet att försöka hitta människor som är som en själv, som vill diskutera och som kan skilja på person och åsikt. Där man kan slappna av och säga vad man vill, utan att känna man "förstört" något. Är inte så lätt hitta, men de finns.


      För mig fungerar en kombination bäst. I vissa sammanhang håller jag inne med vissa saker av respekt för andra, att inte skapa obehag eller riskera förlora den bra relation jag har. Men jag har också sett till att omge mig med de där det är högt i tak, där man får ha åsikter som de inte delar, där jag kan känna mig trygg i att jag får vara den jag är.


      Fast... upptäckt att även med de nära... så håller jag nog inne med en del saker, för husfridens skull...


      Comment


      • #4

        Folk blir mycket riktigt obekväma med människor som är mycket ''rätt fram'' och inte daltar med vad de tycker, folk som helt enkelt kan stå upp för sin åsikt och sig själva. Att behöva känna sig utanför för att man är en sådan människa är egentligen helt absurt. Det kan kännas som ett ensamt liv, men de du väljer att släppa in kan ersätta de tuuuusentals kassa relationer som ''vanliga'' människor har. Tror du måste tänka över vad som definierar dig ännu mer så att du blir komfortabel i ditt sätt att vara.

        Människor som är sådär uppriktiga och står fast vid det rätta och vågar peka ut orättvisor inspirerar otroligt många människor att bli bättre, och då är det är kanske värt att bli dissad av otroligt många andra -dock halvkassa människor som är alldeles för bekväma / bortskämda i sina privilegier för att stå upp för både sig själva och andra. Tänk på dom människor som stod upp för att avskaffa slavhandeln i Afrika, ge en röst till kvinnor -barn etc, var hade vi varit idag utan dom liksom? Det behövs människor som du, tro mig , även om livet som en sådan inte alltid är en dans på rosor. Sen ska man ju inte behöva agera martyr heller, fast jag VET att det finns andra som du som du kan känna dig mer ''hemma'' med. Det som jag känner definierar en riktigt god vän är att man faktiskt kan säga till varandra när man agerar allmänt korkat, att till och med våga ''skälla ut'' varandra ibland eller vara lite hård helt enkelt - precis som att man också vågar uttrycka kärlek. Att de flesta människor är livrädda för det är väldigt synd tycker jag


        Vill gärna höra mer Masne ^^ Så skriv på...


        Comment

        Working...
        X