Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Deprimerad

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Deprimerad

    Hej, som rubriken lyder mår jag jätte dåligt. Fattar verkligen inte meningen med livet. Orkar ingeting, gråter ofta av småsaker och har inga mål att kämpa för. För mig är allting tråkigt, hatar mitt liv fast den skulle vara fantastisk för vissa. Jag bor med med min familj, mina föräldrar och jag (inga syskon) , jag får allt jag vill ha. Jag har aldrig hört ett nej från de, vi reser varje år till lyxiga och fina hotell. Sist reste vi till Dubai med min familj och morbror. Jag älskar min morbror lika mycket som mina föräldrar. Vi har alla bott tillsammans i ett jätte stort hus som en jätte stor familj innan vi flyttade till Sverige. Men de stannade kvar i mitt hemland. Jag gråter jätte ofta för att jag saknar honom. Vi åkte tillbaka från resan förra veckan och jag är så nedstämd för jag saknar allt och vill åka tillbaka. Jag avskyr att bo i Sverige, min dröm är att flytta till Dubai eller Turkiet när jag blir myndig, vill bort härifrån. Jag gråter varje kväll för jag vill åka tillbaka och vara där med min familj och morbror, hotellet var fantastiskt och jag var jätte lycklig där. Jag har fantastiska betyg, har A i allt utom slöjd och idrott. Jag tänker mycket på framtiden och att jag ska utbilda mig till ett jobb så jag kan tjäna mycket, eller min familj säger det ofta. Jag själv vill jobba som entertainer på hotell utomlands men min familj säger nej och det jobbet har ingen framtid. Jag får inte gå hem till kompisar eller gå ut och typ köpa nåt själv med de fast jag är ganska ansvarsfull och har aldrig hamnat i trubbel. Nu är det sommarlov och jag är typ hemma hela tiden. Mitt ändå hobby har varit simning och piano men jag har slutat med både eftersom jag har tappat lusten. Orkar med ingeting. Ligger hela tiden på soffan eller sängen med mobilen och läser, kollar på youtube osv. Mina kompisar säger hela tiden men åhhh lyckos dig du får att du vill ha osv men jag känner som om jag lever i ett torn bort från allt. Livet har blivit som ett tvång för mig. Jag vill bara ha ett bra liv och vara nära mina släkt, jag vill inte att alla dagar ska se likadana ut. Jag vill bli accepterad för det jag vill göra och tycker om. Jag skulle älskar att stå på scen eller jobba på hotell och göra människor glada men min familj skrattar och tar det på skoj. Det känns som att min lycka är det enda de inte bryr sig om.
    Jag är så trött på allt...
    Jag ser ingen mening med mitt liv då jag till och med inte själv får välja...
    Last edited by 😃😃😃😃; 2017-06-26, 23:07.

  • #2
    Var ochså den som fick allt som ung men inte var jag lyckligare för det, hade behövt kärlek i stället för saker. Först som vuxen jag förstod att ge mig allt var pappas sätt att tala om att han älskade mig. Du ska utbilda dig till det du vill inte det dina föräldrar vill. Det är ditt liv inte deras, men tyvärr inte ovanligt att föräldrar har andra planer för ens framtid. Vet många som tvingat sig genom gymnasiet på program de inte villat gå pga sina föräldrar. Har de gett någon förklaring till varför du inte gå hem till vänner mm? Även om man som förälder är rädd för ens barn ska hamna i fel sällskap eller göra dumma val så måste man ändå våga sina barn få pröva sina vingar det är då man för lära sig ansvar mm. Har du prata med dina föräldrar om det tex om du kan bjuda hem dina vänner först tex så de får träffa dom? Låter som du bör gå till någon och prata om hur du mår, du ska inte behöva må så här. Nu är det sommarlov så skolsköterskan är ju inte tillgänglig men kan du tex prata med din mobror om hur du mår? Kanske möjlighet få åka ner till din släkt en lite längre tid nu under sommaren.

    Comment

    Working...
    X