Announcement

Collapse
No announcement yet.

Bättre men ändå inte

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Bättre men ändå inte

    Förlåt för långt och rörigt inlägg, behövde skriva av mig lite

    Som lite bakgrund så har jag alltid varit rädd för att be om hjälp, berätta hur jag mår om det är något dåligt osv. redan på dagis gick hellre undan om jag trillat än gå till fröknarna. Det har senare utvecklat sig till att jag känt ett extremt hat mot mig själv, det är svårt att säga vad det grundade sig i men jag kunde inte stå ut med mig själv, helst hade jag bara velat stanna inne men orkade inte med mig själv om jag inte ens försökte. Jag kände mig även äcklad av mig själv och tyckte synd om alla jag var i närheten av men värst av allt var att jag hatade mig själv för att jag hatade mig själv.

    Självklart pratade jag inte med någon och jag stängde in mig totalt i mig själv för att alla så gott som skulle slippa mig, det blev inte lättare av det, snarare svårare när jag insåg att jag slutat att ens försöka vara en person folk ville vara med. Jag dränkte allt i väldigt mycket träning vilket inte heller har varit så bra då jag har svårt att acceptera när jag är skadad (tränat och tränar mycket gymnastik). I nian blev jag sedan klassen ¨hjälpande hand¨ till stor del eftersom jag inte står ut med mig själv om jag inte hjälper när jag tydligt ser att någon behöver hjälp.

    När jag nu började gymnasiet ville jag ha en nystart så började på ett idrottsgymnasium och flyttade in på gymnasieboende. jag har mycket lättare att vara social och prata med folk, så länge det inte rör mig själv. Säger jag eller ens tänker tanken att säga något som har med mina problem att göra får jag värdens klump i halsen och får ångest. Är jag skadad så att jag vet att jag inte borde köra fullt och att det kan vara något tränarna bör känna till slutar det istället med att jag i princip inte säger någonting öht på hela träningen. Det har blivit lite bättre och jag har sakta lyckats prata med några och jag har börjat tänka lite bättre tankar. Men jag känner hur allt finns där redo att hoppa på mig igen om jag ens råkar snudda vid de tankarna, visserligen gör jag det rätt ofta men, aa...

    Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska fokusera på. Jag är rädd att min rädsla ska driva fram de här tankarna igen. Jag kan känna hur gärna jag vill vara sur på mig själv för att jag är rädd, det gör ju inte direkt saken bättre... osv. har en masa sånna tankar och vet verkligen inte vad jag ska göra för att bli av med dem helt...



  • #2

    Skulle det inte hjälpa att börja med att prata högt för sig själv när man är ensam, prata om sig själv med sig själv så att säga. Man kanske kan utveckla det vidare till nära personer som man känner sig bekväm med.


    Vi har hela livet på oss att bli en så bra person som möjligt . Jag har själv fått jobba på vissa av mina sidor.


    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3

      Att börja prata med mig själv skulle kunna vara en rätt bra ide. osäker på hur länge det skulle funka bara... att bara tänka tanken får mig att känna mig misslyckad för att det ens ska vara nödvändigt, jag har liksom själv satt mig i den här situationen att jag ogillar mig själv och tycker inte om mig mer för det.


      sen nånstans så finns det en del som kan inse att jag kanske inte är en så dålig/irriterande/ful/äcklig person som jag får mig själv att framstå, jag har vänner, många bra vänner nu men jag har fortfarande svårt att vara snäll mot mig själv.


      okey det där låter väldigt konstigt och förlåt om det är jobbigt att läsa på något sätt, om nån nu gör det, men läser du det så har du nånstans valt det själv...


      Comment

      Working...
      X