Announcement

Collapse
No announcement yet.

Svårt att sörja klart min mammas oerhörda ointresse för mig

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Svårt att sörja klart min mammas oerhörda ointresse för mig

    Har en oerhört lång och komplicerad relation med mina föräldrar. Min uppväxt som barn var fylld av trygghet, kärlek, närvaro och upplevelser, men när jag var 12 gick min mamma in i väggen (har jag förstått långt senare) och hennes beteende mot mig blev som natt och dag. Hon blev extremt oförutsägbar och jag fick tassa på tårna och vara extremt lyhörd för hennes humör under många år. Hon kunde häva ur sig allt möjligt och pappa backade henne i varenda fall. De snackade ofta skit om mig när jag var i rummet och låtsades inte som att jag var där, men försökte jag gå därifrån drog hon tillbaka mig och tvingade mig att fortsätta lyssna, trots att jag grät. Hon sa saker som att hon hellre åkte iväg med migrän än att vara i närheten av mig, att om jag dog så fick jag väl göra det, och flera gånger sa hon att om det inte var för att jag var hennes dotter så hade hon inte velat ha med mig att göra, och hon låtsades sova för att jag skulle gå därifrån. Det här pågick samtidigt som jag var utsatt för ganska extrem mobbning i skolan, och jag hade ingen att vända mig till. Jag var väldigt tyst och tillbakadragen, och var aldrig utåtagerande mot mina föräldrar, utan det satte sig istället i min självkänsla. I början kom min bror och tröstade mig efter mamma gått på mig men hans konflikträdsla tog över så till slut flydde han fältet så fort det var bråk i luften. Det var oerhört ensamma och tunga år.

    När jag blev vuxen och flyttade hemifrån bodde jag i stort sett bara utomlands. Dom hörde aldrig av sig och när jag kom hem var dom aldrig intresserade av att veta hur jag haft det. Dom åkte på semester till Berlin med några släktingar samtidigt som jag bodde där, men när vi bestämde att vi skulle ses och göra saker ihop och man hade gått upp tidigt på morgonen och åkt till platsen vi bestämt så hade dom åkt utan mig. Varje gång jag gick igenom något svårt med pojkvänner, jobb eller annat och behövde stöd fick jag bara tillbaks hur självklart det var att jag skulle misslyckas och att jag inte hade någon rätt att klaga på hur pojkvänner behandlade mig eftersom dom stått ut med att vara med mig så länge. Var vi bland folk använda hon alltid tysta sätt att bete sig illa på, gjorde miner som jag visste precis vad de betydde och som alltid fått mig att känna mig liten, och hon använde mina svårigheter för olika ljud att få mig att vrida in och ut på mig själv av stress, och var jag tvungen att resa mig och gå därifrån spelade hon sympatikortet för att andra skulle tycka synd om henne som hade en så konstig dotter.

    För sex år sen bröt jag kontakten med mina föräldrar för första gången. Det tog mig väldigt hårt och jag sörjde den relation jag förstod att jag aldrig skulle kunna få, men när vi sågs igen var dom oerhört likgiltiga, och det enda mamma sa var att hon bestämt sig för att inte vara emotionellt engagerad i det hela. Nästa gång jag sa upp kontakten var förrförra sommaren då väldigt många tunga saker hände samtidigt, men det var första gången pappa faktiskt visade att han kunde förstå och hade kontakt med mig. Efter några månader togs kontakten med mamma upp igen även om den var sval, och nu till jul åkte jag och min pojkvän ner och firade med släkten. En släkting frågade mig hur jag hade det när endast min familj och hon var i köket, så jag berättade att jag blivit chef på mitt jobb, och efter det pratade inte mamma med mig på fyra månader. Hon ignorerade mig under resten av julfirandet så vi åkte hem en dag tidigare.

    För någon vecka sen hörde mamma av sig för första gången sen dess och sa att hon och pappa skulle köra hem min bror till Stockholm från Skåne och skulle passera mig så vi skulle kunna ses. Pappa blev sjuk så det var bara mamma som kom. Vi följde min pojkvän till jobbet och under den tiden var hon trevlig, rolig, skämtsam och sitt vanliga jag, som hon är mot alla andra människor, men när han gick till jobbet blev hon oerhört stel. Hon frågade ingenting om mig, och när jag hade visat henne en bit av stan sa hon att hennes parkering gick ut 20 minuter senare (vi hade setts i 10 minuter), och vi fick halvspringa tillbaka. Hon kunde inte lägga på mer parkering med skälet att hon då skulle behöva lägga på en hel timme, (typ 12 kronor) så hon fick nöja sig med de bilder jag skickat till pappa på min lägenhet när jag precis flyttat dit, trots att vi var 300 meter därifrån, och jag fick peka på mitt jobb medan vi sprang till bilen. Innan hon åkte sa hon att "det hade varit konstigt om jag inte stannade till när jag hade vägarna förbi" och sen åkte hon. Sen dess har jag känt mig väldigt låg, på ett sätt där jag inte förstår hur man kan känna ett sånt intresse för sitt andra barn och alla andra människor, men inte för mig. Jag förstår inte varför hon inte hellre kunnat låta mig leva mitt liv, utan var tvungen att stanna till bara för att visa sitt oerhörda ointresse för mig. Det gjorde uppriktigt sagt ont. Och trots allt detta känns det inte som att jag sörjt klart, det känns fortfarande som en så stark önskan att ha en kärleksfull och intresserad förälder. Hur går man vidare?
    Last edited by rasnast; 2019-05-02, 10:41.

  • #2
    De flesta av oss förutsätter att en mamma älskar sina barn över allt annat. Och när beter sig som om inte gör det så vill vi gärna att det finns en orsak, att personen kanske innerst inne älskar sitt barn men mår dåligt eller något annat som gör att inte kan visa det. De flesta föräldrar är så men tyvärr finns det undantag.

    Visst kan det finnas en "orsak" till beteendet. Nu tror jag inte den där utbrändheten var orsaken. En vild teori kanske, och jag vet ju inte, men jag kan tänka mig att när du var ett "barn" så var du inget hot mot henne. Men när du förvandlades till en ung kvinna så blev du ett hot istället för sin älskade dotter. Att hon inte klarar av att ha en annan "hona" i boet. Det var inget som hände henne när du var 12, hennes problem var att du växte upp och då tålde hon dig inte längre.

    Men detta kan vara en "orsak" i hennes värld. Det är ingen acceptabel orsak till att bete sig som hon gör mot sin dotter. Din mamma är kraftigt störd eller helt enkelt en ond människa. Oförmögen att älska sitt barn.

    Nu vet jag inte om du har syskon som hon beter sig på annat sätt emot. Men hon är egentligen densamma, kanske tippar de på tå bättre, kanske kan hon identifiera sig mer med dem, kanske är de inte lika framgångsrika som du eller något annat. Det förändrar inget, det är fortfarande henne det är fel på. Du har inte gjort något fel.

    Vet inte om det fungerar för dig men vad gäller min relation till min pappa så insåg jag till slut att eftersom han aldrig kommer att ändra på sig så måste jag ändra på mig. Jag slutade se honom som min "pappa", jag såg det som att min pappa var död. Jag sörjde det men slutade helt att förvänta mig något. Jag kunde fortfarande vara i samma rum som honom och efter ett tag så kunde vi umgås korta stunder. Men jag såg honom mer som en "figur" som inte hade något med mig och mitt liv att göra. Kunde le och klappa på lite men som inte kom åt mig längre.

    Makt är något vi ger andra människor. Min pappa förutsatte att hans titel "pappa" skulle ge honom rättigheten att säga elakheter och att jag skulle stå kvar. När jag inte längre gjorde det så var hans makt över mig var bruten vilket han kände. Och började då faktiskt att vakta sin tunga lite. Jag kunde ibland se hur elakheter var på väg ut ur hans mun men att han fångade dem i luften. Om han någon gång inte kunde hålla sig och lät elakheterna komma ut så tog jag helt enkelt på mig kläderna och gick.

    Du beskriver att hon är på ett annat sätt när andra är med. Jag tror nog att andra vet hur hon är och tänker, att hon har detta mörker. Är lite förvånad att din pappa eller annan släkting inte tagit kontakt med dig och bekräftat din bild. Att de låter dig vara så ensam. Men tyvärr fungerar många så, att de själva vill undvika obehag och därför håller sig undan eller kanske till och med ställer sig på hennes sida. För är enklast så för dem.

    Bäst vore om du kunde prata med en terapeut om detta, få bearbeta dina känslor och tankar. Personligen tror jag att du måste komma till den djupa insikten att du inte har någon mamma. Och om hon råkar säga något snällt någon gång eller verka intresserad av ditt liv, från djupet inse att det är ett spel och betyder ingenting. Ge upp hoppet om en normal relation, ge upp hoppet om att hon kommer att ändra sig. Det kommer aldrig att hända.

    För som nu när du kapar, går tillbaka, kapar igen.... det blir bara en lång utdragen plåga. Nu vet jag inte hur du gör när du kapar men om tidigare varit när uppstått en konflikt och du då sagt till henne att du kapar så tror jag du ska byta strategi. Säg upp kontakten för din egen skull. Du behöver inte förklara eller göra henne medveten om ditt beslut. Du bara gör det för din egen skull. Slutar svara när hon ringer. Säger att du är borta och det inte passar om din pappa ringer och frågar om de kan komma förbi.

    Eller om du klarar det så tar du strategin att ändra din syn på henne. Att du kallpratar men delar inte ett dugg "viktigt" om ditt liv. Pratar väder och blommor. Om hon försöker gå in på något personligt så avled bara. Låter henne vara "mamma" bara till namnet men inte din "mamma" känslomässigt. Och aldrig aldrig förklara, vädja, argumentera, eller annat med henne. Att göra det är att ge henne den makt hon inte kan ha över dig.

    Och sörja. En tid. Det är ok.

    Jag är ingen expert men jag tycker att livet är för kort för att ha energitjuvar i våra liv, släkt eller inte.
    Last edited by knet99; 2019-05-03, 00:13.

    Comment


    • #3
      Tack för ditt svar!

      Det svåra är att hon ses som en god, rolig, klok och intresserad människa av alla andra jag mött. Hon är en omtyckt chef, hon har en bra relation med alla andra i släkten, hon har flera nära vänner, hon visar stort engagemang och är väldigt rolig i sammanhang med andra människor. Under alla år jag varit i närheten av henne är det bara mig hon haft problem med. Jag vet att man ska slå ifrån sig att det är en själv det är fel på men i det här fallet känns det så svårt. Hon har en bra relation med min bror och har alltid haft, dom har pratat om djupa saker som hon säger till mig att hon inte vill prata med mig om, så jag hålls utanför. Grejen är väl att jag egentligen inte behöver säga upp kontakten med mina föräldrar, för dom håller själva inte liv i relationen. Dom ringer aldrig, hör i princip aldrig av sig förutom när jag fyller år och hälsar aldrig på. Det är nog egentligen inte henne jag sörjer en dålig relation med utan snarare att jag känner en så stark önskan om att ha en förälder som finns där och bryr sig. Det är svårt att möta andra som har en bra relation till sina föräldrar, till och med att se fina mamma/dotter-relationer på film. Det känns som ett så djupt behov att det är svårt att sörja klart.

      Comment

      Working...
      X