Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sorgen över att inte "ha"

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sorgen över att inte "ha"

    Hej!

    Jag vet inte om mitt inlägg passar in denna "topic" jag tänker ändå på det som en sorg, eller förlust. Jag är nu över 30 och har dejtat en del och jag har haft en relation för några månader sen som inte höll för vi ville olika, var på olika platser i livet. Vi båda var överens om att bryta. Jag är en väldigt kärleksfull person, vill ha barn och familj. Det har varit min största önskan i livet sedan ung. Det är stor sorg för mig, det går för det mesta bra att ha den där sorgen. Vissa dagar känns det tungt. Jag försöker aktivera mig med vänner och göra saker så att jag inte ska behöva tänka på det så mycket. Men det är som att det jag inte har i mitt liv, gör att jag vill ha det ännu mer. Hur kan jag hitta ett annat fokus? Så att det inte blir på det jag inte har. Jag vill ju så gärna känna tacksam het och att jag är nöjd med mitt liv som det är nu.

    När jag var liten så var jag väldigt osäker på mig själv, mina föräldrar har funnits där och stöttat, fast inte så mycket kring vissa val i livet. Jag har gått många utbildningar och haft många olika jobb. Jag har äntligen börjat hitta rätt för vad jag vill göra och jobba med. När jag träffar folk, som fick jobb precis efter gymnasiet eller har gått en utbildning, så känner jag sorg. Sorg över hur mycket tid jag lagt på saker som inte gynnat framtiden. Och att jag ångrar mig för det val jag gjort. Försöker verkligen inte tänka så, men det är svårt.

    Det känns som att jag väntar på att få köra igång med mitt liv på riktigt och som att jag väntar på "den rätta" och få starta igång en familj. Jag är tacksam och påminner mig varje kväll (nästan) för vad jag har att vara tacksam för, men sen så har detta pågått i flera år. Det känns som att jag börjar tappa hoppet om min önskan om att få träffa någon att dela mitt liv med. Jag är rädd för vad som ska hända om detta fortskrider..

    Om någon där ute delar samma känsla, har någon tanke, input så får hen gärna komma med den. Ska jag gå i terapi börja läsa självhjälpsböcker igen. Börja bortse från min ålder och låta livet bara ha sin gång? Jag vet inte..

    Glad för svar.

    /P

  • #2
    Livet är inte lätt för ngn el komplett.Utan en fin famn utan ngn att vakna med.Den dagen längtar de flesta till.
    Glädjen är att orka se och ta till sig DE små sakerna i livet.Så tänker jag.
    Tyvärr är så många borskämda.DE vill få ALLT på ett ''bräde'' innan typ 25 års ålder hmm..
    Sedan talet vs åldern 30 kanske är en fas i livet ''bara''ngra år kvar att sätta bo.Men försök att inte bara ha focus på åldern!
    Fucusera på att fånga dagen gör ditt bästa.Kanske snegla el tom flörta.Men inte bara meed ngn du tror du gillar utan som DU gillar.
    Känns endå lite som du har gjort ditt ''lilla''äventyr i livet.Blicka framåt lägg tillsammans de du träffat på vägen.
    Nu är du lite mera erfaren(inge fel med det)Ännu osäker men jo visst är det ibland svårt att ''läsa''av vissa Irl när de mest bara önskar
    Lite skoj. Ha tålamod mod och att fatta egna beslut själv.Snart finner du denna person..
     
    För många bara lever när de ska älska hela denna person.Ngra rader från Strange!

    Comment


    • #3
      Men om den rätte inte dyker upp ska din start i livet hänga på det? Vad innebär starta ditt liv för dig? Visst kan man ångra val man gjort i livet men man får inte fastna i den sorgen utan någonstans måste man acceptera de val man gjort och vad de lätt till. Kanske du skulle må bra av gå i terap

      Comment


      • #4
        Jag har alltid känt precis samma sak. Alltid varit avundsjuk och mått dåligt över alla jag känner som verkar ha allt dom vill. Men med tiden har jag lärt mig acceptera mig själv, alla är inte likadana och jag är verkligen inte som alla andra. Och för stunden känns det faktiskt okej

        Comment


        • #5
          Hej!

          Jag känner igen mig otroligt mycket i dig.. Tänkte faktiskt skriva ett eget inlägg om detta. Det känns som att tiden rinner ifrån en och jag känner mig precis som du beskriver stressad för att jag inte har någon att skaffa barn med innan 30. Är rädd att jag inte ska hinna innan det är försent.., den där biologiska klockan är riktigt irriterande..

          Jag har funderat länge på att gå i terapi men inte vågat ta steget. Har du testat något sånt?

          Är väldigt ny här och vet inte helt hur forumet funkar men om du vill utbyta fler tankar kring det här ämnet så finns kanske någon form av privata meddelanden här på sidan?

          Comment


          • #6
            Hej!

            Jag känner mig så tacksam över att folk tar sig tid att svarar här. För tillfället så är det skönt att bara få ventilera sina tankar utan att bli dömd, skönt att få göra det hos folk som är utomstående. Många intressanta tankar och inputs tar jag med mig från era svar. Fint att höra att någon kan känna igen sig också. Jag tror absolut att jag inte är ensam om det jag upplever. Mitt största dilemma och något som jag vill jobba med är att vara tacksam för de saker, stora som små, som jag har runt omkring mig i livet. Jag brukade vara mycket bättre på det när jag var yngre. Tror att jag behöver hjälp för att kunna gå vidare. Behöver hjälp att få bra tankeverktyg så att gå i terapi är för mig inte uteslutet. Någon gång ska va den första. Och jag vill ju kunna njuta här och nu och komma bort från det där att "livet börjar" när man har fått allt på plats. Livet är här och nu. Vi lever ju här och nu och i inte i framtiden.

            /P

            Comment

            Working...
            X