Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min sambo som gick bort för ett år sedan

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min sambo som gick bort för ett år sedan

    Jag har aldrig skrivit ett inlägg, nästan aldrig hängt på forum. Aldrig blottat vad jag känner på det här sättet.

    Men nu hamnade jag här och skriver av mig lite.

    Är i 30års åldern.
    Min sambo och jag var tillsammans i 6 år och hon var i min ålder.
    Jag har haft en stökig bakgrund med mycket upp och ner. Missbrukande föräldrar samt saknad av att bli förstådd, att bara få må bra.

    När vi träffade varandra kunde vi knappt fatta vad som hänt, hon kände exakt samma sak.
    Jag älskade för första gången någon annan mer än mig själv. Vi fick gemensam lägenhet, skaffade hund ihop och våra liv började gå riktigt bra. Trivdes på mitt jobb och hon med sina studier.

    När hon fyllde 30 år fick hon en diagnos på en ovanlig sjukdom. 1% av Sveriges befolkning hade den.
    Hennes collagen (klistret i kroppen) som skulle hålla ordning på att muskler och leder satt ihop slutade produceras, det gick väldigt fort.
    Helt plötsligt hade hon 3-4 läkartider i veckan. På smärtkliniker och ställen där hon fick benstöd, planering för medicinering och så småningom rullstol.

    Vi han inte med i vad som hände alls, verkligen inte känslomässigt.
    Vet att jag bara tänkte att "ok, vi tar det som det kommer. Hon kommer alltid vara allt för mig oavsett"

    Så en morgon, efter vin på ballongen kvällen innan. Kanske lite för mycket. Så hade alkohol tillsammans med smärtstillande fått hennes hjärta att stanna under ett besök på toaletten runt 6 på morgonen. Jag hittade henne runt 12.
    Jag visste att vad som hänt och att det var försent samma sekund jag såg henne.

    Läkare jobbade på henne i hallen medans jag var i sovrummet tillsammans med polis och vår hund.
    3 timmar som kändes som oändlighet, overklighet och total panik.

    Läkaren meddelar att hon inte gått att rädda, hon finns inte längre.

    Ett år exakt har nu gått och den lilla tiden har såklart gjort skillnad. Och jag vet att mer tid kommer hjälpa ännu mer.

    Oavsett hur mycket hjälp och stöd jag fått. Sätt att ta mig vidare.
    Så har jag en fruktansvärd känsla av att den personen i världen som visste vem jag var, accepterat mig som den, till och med tyckt om mig. Inte längre finns.

    Och värre är att jag lämnade en sådan stor del av mig själv hos henne, en del jag bara fått ha under 6 korta år. Aldrig kommer komma tillbaka. Inte på samma sätt.

    Jag vill inget mer än att få skriva till någon och vemsomhelst.

    Framförallt bara få ur mig lite sorg, på något sätt.


  • #2
    Ska krama om min sambo extra hårt när han kommer hem.
    Min rädsla är att något sånt som man inte kan påverka ska hända någon av oss.
    Livet kan vara så brutalt.

    Tycker det är starkt av dig att skriva av dig här. Finns många fina människor här att prata med!


    Finns inget jag kan säga som hjälper dig i din sorg över din älskade, men vill bara säga att jag läste det du skrev ♡

    Comment


    • #3
      Gud vad tråkigt att läsa.
      Där föll en tår...

      Gråt ut och ta hand om dig.
      Kramar.

      Comment

      Working...
      X