Announcement

Collapse
No announcement yet.

Flickvän fryser ut mig efter dödsfall

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Flickvän fryser ut mig efter dödsfall

    Jag tror också att en bra idé, som många missar, är att fråga. Fråga vad hon behöver. Be henne vara helt ärlig.



  • #2

    Min flickväns far gick bort för cirka 2 månader sen. Efter det så har jag stadigt märkt att det har blivit sämre och idag så vill hon inte prata alls, vilket jag självklart förstår på ett sätt. Men varje gång jag tar kontakt med henne så svarar hon extremt kort, som om hon befinner sig i en annan värld och vill inte alls kännas vid mig.


    Och med tanke på att vi bor på distans så har jag inte möjlighet att se henne och kunna läsa av henne på det sätt jag vill, vilket betyder att jag med jämna mellanrum frågar henne om allt mellan himmel och jord. Givetvis så känns frågorna riktigt jävla dumma och jag känner mig som en gris när jag frågar henne saker.


    Jag får bara känslan av att just nu så räcker det för henne att skriva, god natt och god morgon, sen vill hon inte höras av mer den dagen.

    Men samtidigt så känner jag, att sitta i frysboxen i cirka två månaders tid utan att vi har en en enda vardaglig diskussion tär även på mig. Jag går runt och har negativa tankar och det är något jag aldrig har haft förut!

    Och det är nog mest för att jag verkligen stöttar henne till 100% varje dag, men känner samtidigt att hon mer vill peka finger åt mig än acceptera hjälpen.


    Hon har under dessa månader haft lite olika inslag av hur hon tacklar vardagen, tidigare så köpte hon sig ett helt nytt vardagsrum och nu sitter hon konstant online på facebook.


    Finns det någon med lite tips på hur jag bör bära mig åt. Ska jag låta henne vara under ett par dagar eller fortsätta i den stil jag påbörjat, dvs att jag hör av mig till henne ett par gånger om dagen?


    Hur ska jag själv kunna återgå till en lite mer vardag utan att jag springer runt med obehagliga tankar och är förbannat på minsta lilla runt mig?


    Och är detta normalt?


    Comment


    • #3

      Hej, jag tycker att du borde egentligen låta henne vara ifred tanke på att hon har mist sin pappa och det tar på en och då kanske hon känner att hon vill vara ifred en stund. Men visst du vill ju finnas där för henne och det du kan göra är att förklara för henne att du finns där för henne och att du förstår henne hur det känns och att du försöker lyssna på henne. :/


      Comment


      • #4

        Vad och vem "pratar" hon om och med på fb hela dagarna då?


        Kan du inte styra upp det så att ni kan träffas IRL så fort som möjligt och att ni båda då får en möjlighet att pejla läget lite bättre? Antingen så leder det till att ni kommer närmare varandra... eller så går ni åt andra hållet. Men kanske är det bättre att få en definitiv hint om vartåt det hela lutar, istället för att bara passivt stå vid sidan av och hela tiden försöka gissa vad som händer och vad allt betyder?!


        Det finns nog inget som är att beteckna som det enda "normala" i ett sorgearbete, alla reagerar olika, behöver olika och visar/bearbetar på olika sätt.


        Min egen pappa dog för fyra år sedan, då hade jag tack och lov fortfarande min älskling kvar och bara det faktum att han fanns där för mig betydde oerhört mycket. Men å andra sidan så skulle jag aldrig någonsin, oavsett anledning, ha prioriterat fb eller liknande framför honom och hans sällskap.


        //RT.


        Comment


        • #5

          Jag har faktiskt ingen aning om vem hon skriver med på FB, eller vad dom pratar om.

          Jag åker dit kommande vecka, jag var där förra veckan också och då erkände hon att det kändes bra och att hon har svårt att be om hjälp och men att hon kände sig trygg med att jag bara fanns under samma tak.


          Comment


          • #6

            Men det låter väl bra.


            Låt inte din fantasi skena iväg så att du tar ut en massa påhittade sorger i förskott då. Ge henne den tid hon behöver för att processa den stora förlust som hon nyss har ställts inför och var tillgänglig som stöd för henne. Passa på att ägna dig åt dina egna intressen och kompisar under den tid som hon behöver lite mer space, men var ändå nåbar.


            //RT.


            Comment


            • #7

              Tack, det var nog något sånt jag själv behövde läsa eller höra om jag ska vara helt ärlig!


              Comment


              • #8

                Hej!

                Min pappa gick bort sommaren 2013 och det jag kan säga är att det inte finns NÅGOT som kan beskriva vad man upplever fören man är där själv. Precis där. Man kan inte heller jämföra dödsfall med dödsfall eftersom man har olika relationer, de går bort på olika sätt, är olika sjuka, etc.


                Jag vet inte hur han gick bort men oavsett - sluta. göra. detta. om. dig. Jag förstår att det är svårt att hantera/förstå etc men DET HANDLAR INTE OM DIG.


                Två månader är INGENTING. Absolut ingenting. Hon har inte upplevt första julen utan honom (eventuellt då), första födelsedagen, första farsdag etc etc etc. Först när det gått ett år har hon upplevt alla dagar utan honom. För mig var det väldigt svårt när det slog om till ett nytt år eftersom det skulle bli mitt första hela år utan honom. Första året jag kunde säga att jag inte träffat pappa på hela året.


                Jag måste säga att jag liknar din flickvän i reaktionen. Jag började också handla, skulle "börja om", ville flytta utomlands osv. Ibland jättepepp (då gjorde jag de sakerna) och ibland ville jag bara stänga av mobilen och sova. Förstår att det är extra svårt på avstånd. Jag bor inte där min släkt bor (bortsett från ett syskon) så hade lite samma sak (fast inte förhållande, utan familj/släkt). Det jag kände var bra för mig var bara att VETA att OM jag behövde mina bästa vänner kunde jag alltid höra av mig. Prata minnen och liknande. För mig hjälper det också när de pratar om sina egna minnen om honom. Inte för min skulle liksom, sådär krystat, utan för att Dem också älskade min pappa och också har minnen de värderar väldigt högt.


                Hon är inte sig själv nu, och det är okej. Det är "precis" så som det ska och normalt är efter två månader. Det bästa du kan göra, som jag hade önskat är bara att veta att du är där. Fråga om hon vill att du ska hälsa på. Skicka ett blombud där det bara står "finns här för dig när du orkar". Fråga om du kan göra något (inte som ett jobbigt sätt, dvs att det är jobbigt för DIG, utan för HENNE, "finns det något du vill jag ska göra?") och framför allt - inse att det är helt normalt, läget hon är i just nu. Och det viktigaste - tillåt henne ATT VARA LEDSEN. Låter du inte henne vara det kommer det slå tusen gr hårdare sen. Berätta för henne att det är okej och inte "konstigt" osv.


                Jag tror också att, precis som jag, världen känns så jävla korkad så tätt inpå. Jag minns hur jag läste tidningen och såg på tv och undrade hur fan man kan sitta och titta på vädret. Varför man lägger pengar på reklam för tvättmedel när människor fortfarande dör i sjukdomar som inte går att bota. Hur fan kan man gå på månen men inte rädda min pappa? Vem fan bryr sig om det regnar eller om jag missar jobbet en dag? Och det behöver inte betyda att "allt är menlöst jag vill dö" utan snarare att något så stort och nära inte finns längre. Inte går att ta på.


                Något annat som också är vanligt är att försöka starta bråk om annat, dvs något som GÅR ATT TA PÅ, GÅR ATT LÖSA etc.


                Lycka till! Ge henne tid, var där och berätta att du är där!

                Och ang dig, fortsätt träffa dina vänner. Prata med dina vänner, eller med en terapeut/ung cancer (som anhörig, finns mkt bra hos dem) eller liknande för att få hjälp med hur du känner. Det är svårt för dig också. Men ta inte upp det med henne ännu. Två månader är väldigt kort tid om man levt med någon i HELA sitt liv.


                Comment


                • #9

                  Och för guds skull, du kan inte göra slut när hon är i detta stadiet. Det gäller allt sånthär. Du ska aldrig ta stora beslut när något stort har hänt. Så att börja gräva i vem hon pratar med på fb för att hon är online (jag är också online jämt. datorn står på, eller mobilen osv. hon pratar med vänner, någon som gått igenom samma. inget konstigt. förmodligen ser du det mer nu för att du letar efter det.). Så att se vart det lutar och eventuellt gå skilda vägar är galet. Att lämna den man älskar TVÅ månader efter att hens pappa gått bort. TVÅ månader av en lite tuffare tid (där du vet orsak) och börja fundera på att göra slut? Nä, skäms.


                  Comment


                  • #10

                    Tredje gången gillt då, försökt att skriva i flera dagar nu men har alltid fått ett felmeddelande när meddelandet ska skickas. Så det blir en kortare version nu!


                    Arton18


                    Det kan jag säga med handen på hjärtat, att det finns inte på världskartan att göra slut. Någon sådan gris är jag verkligen inte. Hon är världens bästa!

                    Jag ville mest få lite respons på hur jag ska tänka och fundera då det här är en situation som jag aldrig har upplevt.


                    Vi har hade lite gnäll på varandra i början, men den yxan är nedlagd för länge sen. Och tiden ger jag henne idag då jag ganska snabbt förstod att hon behöver få andas och lite egen luft. Men samtidigt så vet hon att hon kan höra av sig dag som natt till mig.


                    Självklart har jag haft mycket tankar och tänker mycket på vad hon går igenom. Jag vet dock att jag aldrig kommer förstå det, men finns där för henne så gott jag kan!


                    Och tack för ditt inlägg, det gav mig mycket tänkvärd information och som jag plockar åt mig!


                    Comment


                    • #11

                      Hejsan vännen.


                      Av vad jag vet så finns det ju då några saker som händer när någon nära dör. Så som jag sett det när släktingar dör och deras barn ty då kanske hanterar det olika (vuxna barn alltså).


                      Vissa kanske har horn i sidan till den bortkomne. Eller hade det när den gick bort. Och ångrar det. Bara det kan vara värt att se över. "Hur var det sista gången ni pratade med varandra".


                      Sedan så har man de som Ej klarar av att de försvann. Alltså kanske rädslan av att de skall försvinna helt ur minne och livet. Söndagsmiddag osv sådana småsaker som vad kanske en far gjorde när man var sjuk osv. Kanske någonting ni kan prata om eller härma efter?.


                      Vissa behöver nästan med våld bara bli nedbrottade med en filt och en godispåse och sedan få prata ut ett tag. Det finns så mycket rätt men även så många fel i detta kaos som det medför.


                      Prata med henne. På håll eller över teöefon är det så lätt att misstolka eller för henne att ljuga och säga att allt är lugnt. Men möt henne och se om det kanske kan lösa sig.


                      -Lycka Till!


                      Comment


                      • #12

                        Tack för alla era svar! Har försökt att ta till mig det och tänka på det, med tanke på att vi inte bor i samma stad så har jag inte alltid möjlighet att besöka henne. Men jag tog mig tid att vara hos henne allt från varannan vecka till varje vecka under januari, februari och början på mars med, tvätt, disk, mat och hjälpa till i det vardagliga helt enkelt. Och bara finnas omkring.

                        Det ska dock sägas att det är inte lätt att få henne att prata, vare sig det handlar om mellan fyra ögon, över telefon, internet . You name it!

                        Och jag har väl funnit mig lite i det att det är så det är just nu. Att hon behöver tiden men att jag ändå alltid finns tillgänglig.

                        När man dock lyckas få kontakt med henne så snackar hon väldigt kort, och det känns som hon bara vill därifrån/lägga på eller vart vi nu kommunicerar.!

                        Det som dock gjorde mig riktigt förvånad var att, vi hade tidigare bokat en resa till England tillsammans som vi sköt upp av förklarliga skäl. Men bara ett par veckor senare så bokade hon in sig på en festival i sommar.. Jag vet inte, men just då så kändes det som en riktigt fet smäll i ansiktet och varenda vaningsklocka ringde.

                        Jag har suttit väldigt lugnt i kanoten mend det här kändes lite surt och bittert.

                        Mindre kul inlägg att skriva men kände mest att jag behövde få ur det.

                        Självklart märks det att hon mår dåligt, men samtidigt så håller hon massor inom sig som hon int vill dela med sig av känns det som. Hur går jag vidare, traskar i samma fotspår? Tar upp det med henne när vi åter ses? Eller något helt annat


                        Comment


                        • #13

                          Skulle resan till England också vara i sommar eller närmre nutid? Annars kan du nog inte koppla dem två eller så, sommaren är ju en bit fram. Okej om Englandresan också var bokad till sommaren.


                          Förstår att det känns jobbigt, det är en svår situation. Jag tycker absolut att du nu kan ta upp det med henne. Dock med förståelse etc. Att du förklarar att du förstår att det är en jobbig tid men att det är otroligt jobbigt för dig att inte veta hur du ska förhålla dig. Hon har all rätt att vara ledsen men det är också hennes ansvar, när det gått en tid, att antingen försöka må bättre eller välja att inte göra det (men med det också förstå att det har konsekvenser). Jag tycker du ska fråga om det finns något hon tycker att du kan göra annorlunda i ert förhållande, om det är något hon skulle vilja ändra i er relation, om hon är nöjd, hur hon ser på framtiden etc och sedan förklara att du tycker det är jättesvårt att veta hur du ska förhålla dig till allt, att månaderna tickar på etc. Kanske ge förslag på kurator, ungcancer eller liknande grupper för de som varit med om liknande etc. Men igen, att du förstår att det är svårt och jobbigt och att du 100% gärna hjälper till men att det måste bli lite skillnad i relationen. Lugnt och sansat liksom.


                          Och självklart säga att du känner att hon fryser ut dig, vilket du vet är vanligt, men att det nu gått ett par månader och du inte vet riktigt hur du ska gå vidare i er relation osv.


                          Comment

                          Working...
                          X