Announcement

Collapse
No announcement yet.

Världen rasade samman för drygt ett år sedan!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Världen rasade samman för drygt ett år sedan!

    Jag blev medlem här för drygt en månad sen och meningen var att jag direkt skulle skriva. Men det blev inte av. Det är så mycket som jag vill skriva om. Men jag kommer bara ha möjlighet att ge små bitar av allt som finns där och smärtar, allt som förföljer mig och stör min vardag och min glädje. Jag lever nu för tiden i ett mörker. Jag fungerar, jag skrattar och jag har mysiga, glada stunder med min sambo och med övriga familjen. Men så fort allt blir stilla, eller ibland mitt i glädjen, kommer det över mig igen.


    Anledningen till att jag skriver här är nog för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra för att komma framåt. Jag är rädd för att förlora min sambo om jag fortsätter vara den här deppiga personen, det var inte den han blev kär i. Och jag skriver här för att jag måste få ut det på något sätt. Kanske skriver jag även för att sortera mina egna tankar och känslor.


    För drygt ett år sedan dog min pappa plötsligt i en olycka. En brutal , hemsk olycka på väg ut med en utav sina vänner i skogen. Han var frisk, han var glad och sen pang, så fanns han inte mer. Han var en helt underbar människa som alla älskade! Han var mycket speciell för alla som kända honom. Han var mycket unik som person och gjorde ett intryck på alla.

    Jag är den yngsta i familjen med en storebror och en storasyster, och jag fick ta emot poliserna den där förmiddagen ca kl.11 . Jag fick höra det först av alla. Det plingade på dörren och där stod dom, frågade om jag var den som sökte och sedan förstörde dom mitt liv. Det hemskaste samtalet i hela mitt liv kom därefter, när de hade gått. Jag skulle ringa min mamma och berätta. Bara jag visste!! och det var mitt jobb att berätta för mamma att hennes exman och goda vän nu var död. Pappan till hennes barn. Det samtalet kommer förfölja mig i hela mitt liv.


    Min pappa och jag var nära varann. Vi pratade om mycket och delade personlighet, musikstil, känsla för natur och andlighet, fantasin och humorn. VI ryste på samma sekunder på samma låtar och hittade mycket glädje i musiken. Vi skrattade hysteriskt när vi kom igång, och vi bråkade högljutt. Jag har nog alltid varit pappas flicka på ett sätt , men inte riktigt tänkt på det. Han och jag var så lika. Därför vi kunde driva varandra till vansinne emellanåt.


    Men universum tyckte inte det var nog med att förlora pappa. Halvåret som följde bara drog med sig fler dödsfall och sjukdomar inom släkten och vänner till familjen och även min barndomskatt dog. Det var så mycket att släkten började prata om ”förbannelse” . Hur kan allt det här hända oss? Hur är det möjligt att så mycket FÅR hända samma personer så nära inpå varandra? "Det är ju helt ofattbart, helt sjukt" "nu får det sluta!" Jag har fortfarande inte ens börjat sörja förlusten av de andra.


    Nu har det gått ca ett halvår sedan sista dödsfallet och jag väntar bara på att mer ska hända. Om inte ett dödsfall så iaf att sambon lämnar mig eller något i den stilen. Eller att något ska hända min älskade hund. Eller farmor.


    Jag tror en av de jobbigaste grejerna med att det gått mer än ett år nu är att det känns som att folk faktiskt tycker att det har gått tillräckligt långt tid. Jag känner mig tjatig. Jag blir fruktansvärt sårad när folk frågar hur jag mår , jag svarar något i stil med ”fruktansvärt dåligt” och dom blir förvånade och frågar ”jaså? Vad är det som har hänt?” eller nåt i den stilen. Som om allt som hänt det senaste året inte är tillräckligt!


    Jag vet att mamma tycker det är väldigt jobbigt att veta hur jag mår. Jag går till psykolog och hon vet det. Men hur ska jag bli hjälpt av det? Hur ska jag bli hjälpt av att på en halvtimme prata med en främmande man varannan vecka om allt som hänt? Jag hinner ju inte ens säga hej så är tiden slut! Och han kan omöjligt få hela bilden av mig och av allt som jagar mig, och därför omöjligt kunna skapa en bra läkningsplan för mig.


    Jag har så mycket att prata om. Mörkerrädslan som tagit överhand , andra rädslor, känslan av att vara efter i livet och inte ha någon aning om vart jag vill, konflikträdslan som gått överstyr, det dåliga samvetet över ALLT, förlorande av vänner, sorgen över flera, saknaden efter pappa. Om jag skulle skriva om allt så skulle jag skriva sönder den här sidan.


    Och nu känner jag inte ens längre för att lägga upp det här för jag vet inte varför jag skrev det längre. Jag kan inte skaka av mig den här starka känslan av att vara en börda för alla jag pratar om det här med. Man vill inte vara den där som hela tiden tjatar” jag mååår dåååligt......” . Jag har verkligen en stark känsla av att folk inte vill höra på (min familj exklusive). Kanske förklarar varför mina vänner (eller kanske bara ”vän”) verkar försvinna längre och längre bort. Bara min sambo är kvar, och jag hoppas han orkar med mig i fortsättningen med.


    Jag hoppas inte ni nu tror att jag bara vill ha bekräftelse och spela martyr lite. Känner mig sådan. Men det är inte min avsikt. Vill bara se om det finns någon därute som känner igen sig, eller som kan förklara för mig vad jag kan göra... eller bara på riktigt ville lyssna.



  • #2

    Jag förlorade min mamma för 16 år sedan och har troligen inte bearbetat den sorgen än.

    Du var den som fick ta emot beskedet av poliserna och meddela din familj och andra vänner, det blev nåt av chock för dig. Det kan ha bidragit till att ditt sorgarbete

    kommit i skymundan, annat tog över.

    Så tror jag fallet var i min mammas bortgång trots att den var mer väntad men man

    är nog aldrig beredd att mista nån anhörig el vän oavsett vad som orsakar dödsfallet.


    Sorgen går inte över på ett år, saknaden kan avta men tomheten finns där.

    Det viktigaste för dig är att tala om för din partner och dina vänner att de måste

    ha överseende med dig, att allt som hänt dig under kort tid kommer att ta tid att

    bearbeta.

    Det heter ju "I nöden prövas vännen" , detta tar sin tid.


    Jag hoppas att de i din omgivning väntar och förstår att det är inte lite

    du har varit med om under kort tid, att de har en innerlig förmåga att förstå

    att detta kan ta tid.

    Hoppas på det bästa för dig!


    Comment


    • #3

      Linan,


      Jag har aldrig varit med om det du har varit med om. Jag kan knappt ens föreställa mig hur du mår. Därför kommer det inga råd från mig, annat än att det här är en sida där du kan vräka ur dig precis vad du känner för, precis när du känner för det. Det finns gott om varma människor här som kan ge dig råd, peppa dig och mentalt hålla din hand en stund.


      Så, om du vill det. Skriv. Skriv och berätta om allt som har hänt. Varför det gör ont. Varför du inte har kommit till sans med det. Eller berätta bara hur du mår. Ingen kommer att tycka att du är tjatig - här får man må dååååååligt 100 gånger om dagen.


      Och kom ihåg en sak: Du klarar det här. Människan är en jäkla tålig modell, det tar bara tid och en väldans massa arbete ibland.


      NinaNora


      Life is a strange phenomenon.

      Comment

      Working...
      X