Announcement

Collapse
No announcement yet.

Farfar dog, hur går man vidare?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Farfar dog, hur går man vidare?

    Hej. Jag skriver nu här för att jag inte ser något annat sätt att kunna prata om detta med någon annan än min bästa vän. Jag är 16 år gammal och

    för 7 år sedan, då jag var 9 blev min älskade farfar sjuk i en stroke. Han har sedan dess varit sängliggande och halvsidesförlamad. Varje helg har han varit i sitt gamla hus med min farmor, och på veckodagarna på ett sjukboende där farmor hälsat på varje dag. Läget har under dessa 7 år varit stabilt. Ingenting har förändrats till det bättre men inte heller till det sämre, tills för 2 månader sedan. det var en tidig morgon då pappa kom och berättade för mig att någonting hemskt hade hänt, att farfar hade dött. Det kändes som om hela världen föll samman. Jag grät och sprang hem till min allra bästa vän och grät där i säkert en timme.

    Farfar var den bästa människan jag någonsin fått lära känna. Varenda gång vi pratade i telefonen eller hälsade på kallad han mig sin prinsessa. Han berättade alltid hur jag var vackrast i hela världen och hur vackert mitt hår alltid var. Hur duktig jag var och hur mycket han älskade mig. Jag har i 7 år spelat basket och fiol och han talade alltid om hur jag skulle spela i landslaget och ville alltid att jag skulle spela för honom. Det gjorde jag högst 3 gånger under dessa 7 år. Jag och min farbror som också spelar bestämde oss för att spela fiol på begravningen. Min far spelade vi. Vi kom till kyrkan 1 timme innan begravningen började och när vi klev innan genom dörrarna stod kistan där längst fram. Det var en fruktansvärd känsla som jag aldrig glömmer. Att se kistan som min älskade farfar låg i, det kändes overkligt. På sjukhuset där han låg hade han en anslagstavla med teckningar från oss barnbarn. Farmor lade dom i kistan. Han pratade alltid om dom där teckningarna. Hur han kollade på som i flera timmar per dag. Han älskade mig mer än någon annan, det sa alla alltid. Han slutade aldrig visa det. Dagen då det var dags för begravningen var min familj, pappa, hans bröder och deras familjer hemma hos farmor och förberedde oss. Jag gick upp på övervåningen och mötte farmor. Hon såg på mig och sa så här: Nu ..., har vi förlorat vårat största fan. Också kramades och grät vi. Vi övade i alla fall på stycket och sedan satte begravningen igång. Vi spelade det första av allt och jag kollade hela tiden på kistan och tänkte bara på hur mycket jag ångrar att jag aldrig spelade för honom. Hade jag vetat att detta skulle hända hade hag spelat vad han än ville höra, för det förtjänar han. Efter begravningen hälsade vi på alla som var där. Det var över 60 personer som kommit, bland annat från en skola han arbetade på. När jag presenterade mig så sa alla att jaha är det du som är ...,... pratade alltid om dig. Ända sedan begravningen har jag inte känt mig som mig själv. Jag ser honom överallt, så som han var innan han blev sjuk, då jag var 9 år och inte hade ett bekymmer i världen. Jag tänker på hur jag en gång nämnde att jag tyckte att kaniner var söta. Nästa gång då vi kom dit hade han köpt en. Då han var sjuk pratade han om hur han skulle bygga en flotte till mig, med en trampolin och en säng under ett tak, så vi tillsammans kunde flyta runt på sjön hela natten. Han skulle ordna med en logdans så att jag kunde sälja fika och tjäna pengar och han skulle orda så att farmor kunde ha en konstutställning. Han hade så stora drömmar och jag såg på honom hur han hatade att ligga där och bara se på medan vi växte upp och han inte kunde vara med. Jag kan kasta en liten tanke åt honom och bryta ut i storgråt. Jag gråter varenda dag efter skolan och varje kväll innan jag ska sova.

    Att spela basket är inte roligt längre och förut var det det bästa jag visste om. Jag hoppar över träningar och när jag väl går vill jag bara därifrån. Jag kan inte förklara hur jag känner men jag har flera gånger funderat på varför jag ens ska leva längre. Man slipper allt sådant här och jag orkar inte känna så här längre. Jag hoppas att någon här har några magiska ord som gör mig lycklig igen för jag vet inte vem jag är längre. Jag brukade under dessa 7 år tänka på vad som skulle hända ifall att han skulle dö, och jag tänkte alltid att då kommer jag förlora mig själv, något sådant klarar jag inte av, och jag hade helt rätt. Livet är meningslöst, en mardröm.

    Jag fick inte ens säga hejdå. Jag vet precis vad jag skulle säga. Jag skulle hålla hans hand en sista gång. Se in i hans ögon och säga farfar, jag älskar dig. Du är den vackraste människan jag vet och du förtjänar inte detta. Jag kommer sakna dig alldeles för mycket då du försvinner och livet kommer bli så jobbigt utan dig. Jag är så stolt över dig. Tro aldrig något annat. Jag har aldrig skämts över dig, vad du än tror har jag aldrig ens tänkt tanken. Jag älskar dig.

    Att gå till kyrkogården har för mig aldrig varit någonting speciellt. Farmors föräldrar och liknande, sådana jag aldrig riktigt kände. Det är hemskt att gå till kyrkogården och verkligen älska någon som ligger där. Veta att de ligger där långt under jorden alldeles ensamma.


    Nu blev detta alldeles för långt men om ni mot förmodan orkat läsa allting får ni gärna dela med er av erfarenheter kring detta och hur man kan gå tillväga för att försöka gå vidare men inte glömma.


Working...
X