Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur länge varar sorgen? Går den bort?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hur länge varar sorgen? Går den bort?

    För snart 2 år sedan dog min mamma plötsligt 59 år gammal av att hjärtat stoppat. En präst kom på dörren och gav mig besked. Jag hade besökt henne med mitt barnbarn veckan före det hände. Hon såg lite småsliten ut och trött och det såg ut som hon skulle dö..bara att det frågar man ju inte då det är ohöfligt. Hon viste nog inte om det själv.


    Nyheten är ju så trist som det kan bli och 7 månader före det hade min farfar dött av cancer.


    Är fortfarande ledsen och har även separerat efter 8 år som sambo med ett barn. Jag blev bara annorlunda och livet blev annorlunda. Ingen förstod helt..inte ens jag..inte min ex sambo. Det blev så illa att jag sa jag måste flytta och jag ville inte vara med henne mera heller.


    Jag känner mig fortfarande "annorlunda" och som något dött inne i mig. Förändras man som människa? Vad är det som händer med min livssyn? Vad är det för känsla av att jag/livet är så annorlunda nu?


    Jag har fortfarande min mammas telefonnummer på telefonen..blir fortfarande jätteledsen å gråter ibland. Det blev plötsligt väldigt ensomt då jag inte har så mycket familj och där jag bor har jag ingen familj. Bara några få vänner..men de har ju sitt.



  • #2

    Hej Hydrogel!


    Jag beklagar dina svåra förluster!


    Förluster av det där slaget gör ont, och måste få göra ont. Det hör livet till, och sorgen är en process man måste gå igenom. Den har flera faser och när man passerat dem alla, kan man gå vidare i livet. Det händer dock av olika anledningar att människor "fastnar" i sin sorg, och blir kvar där. De kommer inte vidare, utan smärtan av förlusten känns i princip lika stark som när den var ny, trots att det kan ha gått flera år sedan förlusten inträffade. I det läget måste man söka hjälp utifrån.


    Jag tycker du skall kontakta din husläkare eller vårdcentral, och beskriva hur du mår och känner, vad som hänt osv. Då kan du få en remiss till en terapeut som kan hjälpa dig ta dig vidare upp ur din sorg, och vidare i livet.


    Jag är säker på att din mamma skulle vilja att du gjorde det, om hon hade kunnat ge dig ett råd.


    Var rädd om dig!

    Vänliga hälsningar,


    Stratocaster


    Comment


    • #3

      Hej. Jag är helt ny på terapisnack-sidan.

      Läkning efter sorg kan man inte påskynda, det måste få läka i sin egen takt. Gärna med hjälp utifrån. Det kan ibland vara bra att prata med en terapeut eller en diakon.


      Jag miste min bror när jag var 12 år och hela min familj föll in i en sorgdvala. Ingen uppmärksammade att jag mådde dåligt och jag satt ofta intryckt i ett hörn och grät på mitt rum där ingen såg mig. Utåt sett så stöttade jag min familj, trots att jag var yngst. Min sorgbearbetning kom 7 år senare och då föll jag som en fura. Idag 29 år senare kan jag fortfarande känna en tomhet och bli ledsen och känna sorg men om det har något samband med min brors tidigare bortgång vet jag inte. Jag besöker inte ens hans grav för jag vill minnas honom så som han var, och inte att han ligger "där".


      När min bror dog så tappade jag tron på Gud och den har aldrig återfunnit sig igen. Men jag kan tycka att det är en trivsam stämning i en kyrka ändå. Jag tror att man får en lite annorlunda syn på livet efter att man varit med om något tragiskt. Samtidigt så tror jag att det är viktigt att man tänker "Skulle min bror vilja att jag är olycklig i resten av mitt liv, pga hans bortgång?" och det tror jag inte att han skulle vilja.


      Så kämpa på! Gråt, prata, försök hitta glädjeämnen i tillvaro.

      Sköt om dig.

      Kram


      Comment


      • #4

        Irriterande att sorgkänslan sitter som klister i kroppen..trötthet er det den som kommer pga sorgen? Får ju nästan aldrig energi igen..ibland är det som kroppens energikälla stängs av och allt blir tungt och huvudet blir full av korkade tankar.


        Kan man bli normal igen?


        Nu är jag så upptagen med att klara vardagen att jag nästan skiter i om jag förlorar jobb och bostad. Fast de flesta dagarna är okej numera efter 1-4 timmar från uppvaknande..är det bara mig som har det värst på morgonen?


        Comment


        • #5

          Hej !

          Här finns mycket att läsa om sorg : http://www.sorg.se


          Hydrogel . Väldigt bra beskrivning och när man är mitt i så känns det verkligen tveksamt om man blir normal igen . Man blir i varje fall inte samma men bästa vägen ut är att stärkas och sedan har man med sig den styrkan vidare i livet. Sorg är inte konstigt alls utan en helt normal reaktion.


          Comment


          • #6

            Blir man någonsin normal igen? Min psykolog säger jag haft en Djup Depression. Det som är bäst nu är att jag nästan aldirg vaknar med sorg om morgonen som varar utöver dagen. Många dagar är lättare och ofta normala men så kommer det ibland nedturer.


            Nu är jag inte så rädd för att jag plötsligt skal ta en massa piller pga sorgkänslan för den var farlig. Men nu är jag bara ensam..har vänner men tja..inte många, ingen som förstår eller poäng o snacka med.


            Men jag hittar inte längre en mening. Livet är som en bok jag läst och är färdig med..även om jag kan känna glädje ibland. Jag håller mig kvar i livet pga min 5 åring, för hur kul är det att växa upp med en papppa som tog livet av sig? Då förstör jag ju henne för alltid.


            Ska man känna sig så ensam och underlig efter att någon dör och man separerar? Känns som jag inte trivs i staden jag bor i, jobbet är ok, barnet är kul å vara med å älskar det massa och endast den.


            Har varit singel i 1,6 år för jag klarar inte att gå på date med någon, bara klara dagen å ibland hitta på saker med vänner.


            Hur kan det vara så illa? Och varför känns det som jag kommer att bli galen? Fick en riktig skräckupplevelse av den djupa depresionen som varade länge då jag inte sökte hjälp. Jag viste inte helt vad det var som hände, att det skulle gå över.


            Efter lång tid med känslan av att sitta på ett flygplan med flygskräck som aldrig gick över känner jag mig trasig, hela livet är som ett pussel med bitar som bara inte passar ihop längre. Det är så svårt å sätta ihop sig själv.


            Min psykolog föreslår medisin som flatar ut känslorna..är det mitt håpp för att klara detta?


            Comment


            • #7

              Det som är bättre nu ivartfall: Kan umggås med vänner, gilla att göra saker, tränar massa för att bli glad å gillar det, läser bok ibland, blir glad av småting som sol eller fåglar, har lite mera energi utan att jag alltid ska må dåligare dagen efter jag gjort något. Det som rädda mig idag på kvällen (drack öl o vin o var social men det är ibland deppighet som kommer tyvär) men blir glad då jag ser en tröja jag köpte till min dotter på 5år..så lite bättre är det.


              Psykologen sa jag är "resursstark" och att jag är en av dom som inte det syns på att jag är dålig. Jag vet jag vill dölja det utåt..och det har lyckats.


              Hur hittar man tillbaka till livet? Hur?


              Comment


              • #8

                Hej! Beklagar sorgen och dina jobbiga omständigheter. Min mamma gick bort i cancer när jag var 20 år. Precis innan hade jag flyttat ut till en skola i dalsland där jag inte kände någon alls. Efter att hon gick bort såldes barndomshuset och pappa flyttade till afrika. Det hela var väldigt omtumlande. Du frågar hur man hittar tillbaka till livet. Här är några saker som hjälpt mig:


                Tillåt sorgen efter förlusten att läka i sin egen takt. Det är okej att gråta och känna sorg och hopplöshet ibland, även lång tid efter. Det får ta den tid det tar. Ju längre tiden går desto mer kommer de glada minnena och tacksamheten över de bra stunderna ihop att ta över.


                Tvinga dig ut ur din lilla bubbla ibland! Gå en promenad, träffa vänner, res, hitta på nått nytt, även om du inte känner för det! När saker känns jobbiga att göra, fokusera på hur du kommer må efteråt, inte före.


                Hitta din livsuppgift. Vad är just din uppgift på jorden, hur kan du göra världen till en bättre plats? Vilken förändring vill du se i världen? Hur kan du hjälpa människor och djur? Ta ett papper och skriv ner svaren så att det blir tydligt för dig. Ta små små steg varje dag mot dina mål. Varje gång du gör något som känns bra inom dig, är du på rätt väg.


                Comment


                • #9

                  Det är fruktansvärt att förlora nära och kära. Tomheten och saknaden är vidrig. Saker man hade velat sagt och gjort om man bara visste att slutet skulle vara så nära. Det tar lång tid att komma över det värsta. Tror inte att det någonsin försvinner helt men det blir i alla fall mycket lättare med tiden.

                  Har små minneshyllor för de som jag har förlorat.

                  Min bror, min pappa, min brorsdotter, min mormor och mitt fosterbarn dog alla inom loppet av 2 år. Det var sådan fruktansvärd tomhet. Det har snart gått mellan 2-3 år sedan de gick över till andra sidan. Saknaden är fortfarande enorm och jag tänker på dem varje dag. Fast kanske på ett annat sätt nu. Minnena är många och gör allt för att hålla dessa minnen vid liv. Med egna fotoböcker och med minnessaker som finns synliga för mig varje dag. Känns liksom att de fortfarande finns med mig då.

                  Det mest outhärdliga försvinner och bleknar bort en aning.

                  Minnen kan vara jobbiga men tror nog att det skulle vara ännu värre att inte minnas dem alls. Att minnas en underbar människa som man hållit kär är ett sätt att hylla dem. Att minnas dem med mkt mkt kärlek <3


                  Comment


                  • #10

                    Tack för svar och jag har gått ut av bubblan o varit riktigt sosial. Ett steg av gången sen springer man helt plötslig.


                    Begravningskänslan har gått över! Det är mäkrligt men gör livet lättare

                    Men det varade inte mer än 5 månader så krasja hela jag..som en influensa som drog ner rullgardinen och tog väck den sista energien. Var så borta att min läkare klarade o rulla bort till mig på sin stol 3 meter undan..för att så plötsligt sitta vid sidan om mig när jag väl vaknade till haha..det har jag aldrig upplevt.


                    mÅDDE så dåligt att jag bad om "lyckepiller". Blev Venlafaxin..dålig i några månader men nu med 3 månader stabilitet i huvudet med några biverkningar.

                    Uppstarten var jag nära på att läggas in för jag blev så dålig o fick massa bieffekter..snacka om att Walk In The Walley of Shadows fast helt ensam i 9 dagar

                    Ja..så vet inte helt vad som er bäst..jobbar nu 50%..prövar snart 80% hoppas jag. Klarade till och med krascha med motorsykkeln men gikk ganska bra..mardrømmar kommer nu 1 år efteråt då jag drömmer lucida drömmar nästan varje natt.


                    Ska trappa ner om 4 månader till halv dos..är orolig för jag tror det blir lika illa som när jag startade. Men får pröva..leva med depresjon är tungt, så kanske bättre o vara lite zombie å inte rädd för något med snri..vartfall om man har en dotter som behöver sin pappa.


                    Comment

                    Working...
                    X