Announcement

Collapse
No announcement yet.

Så himla osäker!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Så himla osäker!

    Hej!

    Är en tjej på 25 år och jag misstänker att jag har social fobi. Jag kan aldrig riktigt vara mig själv med någon förutom med mina närstående (familj och sambo). Min sambo och jag har varit ihop i ett snart ett år och vi har bott ihop i fyra månader men det är först NU som jag börjat visa mitt riktiga jag, säga mina äkta åsikter osv. Jag har alltid haft få vänner, har ungefär alltid haft 1 vän i taget som jag umgås med några ggr i månaden, sen växer vi ifrån varandra och tappar kontakten, sen kommer det en ny vän och så fortsätter det.
    Jag har aldrig slappnat av med någon av mina vänner. Aldrig vågat säga vad jag verkligen tycker osv.

    Ofta när jag pratar med folk (kollegor, vänner osv) känner jag mig besvärad, har svårt för ögonkontakt, vet inte vart jag ska hålla händerna eller hur jag ska stå. Jag flackar mycket med blicken. Dessutom vet jag nästan aldrig vad jag ska prata om. Innan jag ska fika med vänner skriver jag ner samtalsämnen på telefonen att ha som "fusklapp" så att det inte ska bli pinsam tystnad, för då är jag rädd att de ska tycka jag är tråkig. När jag smsar med vänner tar det lång tid för mig att skriva ihop ett kort meddelande.. Jag vet aldrig vad jag ska skriva, vart jag ska sätta smileys, hur jag ska skriva för att inte låta som en tönt, vilka frågor jag ska ställa. Sen när de inte svarar på ett tag så tycker jag det är pinsamt för då tror jag att jag skrivit något fel. När jag väl träffar mina vänner och kollegor känns det mest som ett skådespeleri och jag längtar tills jag kommer hem så jag får vara mig själv och slappna av.

    Känner mig bara så himla osäker och "socialt klumpig". En kollega pratade med mig häromdagen om sina kärleksproblem och jag bara stod där och visste inte alls vad jag skulle svara på det. Vilka tips ska jag ge? Vilken åsikt har jag kring detta? Jo ärligt talat tyckte jag hon verkligen överreagerade och att det är synd om hennes kille men det kan jag ju inte säga!

    Jag tar väldigt illa vid mig om någon tycker jag gör fel eller när jag får skäll/tillsägelser. Känt klumpen i halsen flera ggr då kollegor ibland ifrågasatt varför jag gjorde si eller så.
    Har aldrig klarat av att prata inför folk. I skolan på redovisningar höll jag på att spy av nervositet och mina klasskompisar skrattade åt mig då jag skakade som en galning framför dem. Tillslut stod jag inte ut så fick Inderal utskrivet. Men nu på jobbet vågar jag nästan aldrig prata inför alla, sitter tyst på möten och skulle någon fråga mig något och alla riktar blicken till mig börjar pulsen slå direkt, rösten blir darrig och jag börjar svettas. De ggr jag väl vågar ta plats och prata blir jag ofta avbruten av någon annan eller så är det ingen som ger respons utan sitter tysta. För varje gång det händer blir jag ännu mer osäker och känner att jag verkligen inte har något intressant att komma med.

    Ju mer jag tänker på det här och tänker "nu när jag går till jobbet ska jag vara självsäker!" blir det nästan ännu värre då jag blir mer medveten om det.

    Någon som känner samma? Eller någon som har tips till mig för att bli av med detta, kunna uttrycka mina åsikter och våga ta för mig lite mer? Har misstänkt bristande självförtroende & självkänsla och försökt jobba på detta men märker inga direkta framsteg

  • #2
    När man pratar om social fobi pratar man om rädsla. Att vara rädd för att prata med andra är en sak och inte kunna uttrycka sig som man vill eller känner sig osäker i sociala situationer är en annan sak.

    Jag själv har också varit socialt oerfaren, jag pratade inte mycket och eftersom jag inte pratade mycket så kände jag mig osäker och så när jag skulle prata med andra. När jag skulle köpa busskort så var jag tvungen att skriva ner vad jag skulle säga och när jag kom fram till kassan försöka läsa det jag hade skrivit så diskret som möjligt.

    Om man vill lära sig att bli mer social måste man anstränga sig. Det gäller att känna sig självsäker och öva sig fram. Jag kanske inte har det jag vill få fram skrivet på papper framför mig men jag vet nog vad jag vill få sagt. Sedan så om man är så nervös och osäker så kanske man kan glömma det man ska säga, därför är det viktigt att öva varje dag tills man känner sig bättre i att prata med andra.

    I högstadiet så pratade jag med andra bara med en ton i rösten. Lät som att jag inte andades mellan orden utan sa allt jag ville säga på en och samma andetag.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Tror du både lider av social fobi och har väldigt dålig självkänsla. Men går att komma tillrätta med. Ett sätt att komma tillrätta med det är att utsätta sig för sånt man tycker är jobbigt. Hade jag varit du hade jag kontaktat en terapeut som har jobbat tidigare med bla social fobi. Detta går att komma tillrätta med

      Comment


      • #4
        Åhh jag lider med dig Lykkes.

        Jag har haft det precis sådär i cirka 8 år. Jag är 24 nu. Det "skådespel" som du beskriver och hur skönt det är efteråt att vara själv och kunna slappna av och vara sig själv igen. Fast samtidigt vill man inte vara ensam egentligen.. Ja detta är ingen rolig verklighet. Om jag förstått din text rätt så får jag ändå ut att du gillar dig själv. Visst är det mycket press och jag har själv testat från alla självförtroende-tipsen som finns där ute - te.x. "fake it til you make it" - men som du säger, det blir bara värre av att ljuga för sig själv.

        Det tog mig ett bra tag, tills jag äntligen kände att nu måste jag ordna detta. Jag kan inte gråta en dag till. Så jag gick tillslut till en psykolog, även om det tog emot en aning. Det är det första du kan och borde göra. Det hjälper. (Och nu pustar jag ut av lättnad att det verkligen gjorde det).

        Något konkret tips jag direkt kan ge är avslappningsövningar och affirmationer. Det förstnämnda är för att lugna ner stressen man känner dagligen och även tankarna. Det andra, om du inte vet redan, är typ meningar man kan säga till sig själv innan en jobbig nervös situation. Först hade jag sagt till mig själv: "jag är självsäker" innan jag t.ex. träffade en person. Det fungerade dåligt eftersom som jag nämnde förut att jag mer ljög för mig själv. Min psykolog bad mig ändra raden till "JAG HÅLLER PÅ att förbättra min självkänsla" och en mening till som jag sa efter den: "JAG HÅLLER PÅ med en konstruktiv förändring". Dessa två meningar, trott eller ej, var oerhört lugnande och effektfulla för mig. Det blev som på något sätt att det är okej att misslyckas och bli nervös med personen jag möter eller aktiviteten jag gör, eftersom jag HÅLLER PÅ med att förbättra min självkänsla. Den ska inte vara på topp idag, men jag strävar dit på sikt.

        Det är såklart inte lika för alla människor. Men jag tusen tummar för dig och våga ring en kurator på vårdcentralen eller en psykolog. Dina föräldrar hjälper dig säkert ekonomiskt med en psykolog (det kostar ju en slant) om du berättar hur du känner för dom. Det var nog det första steget btw för mig, att berätta hur dåligt jag mådde för mina föräldrar. Jag hoppas och vet att du i framtiden kommer ha en bättre självkänsla! Kram

        Comment


        • #5
          Oj, tufft alltså.. Jag förstår vad du menar och känner igen en hel del från mitt eget liv.. Kanske kan ge lite tips och så, eller vara ett stöd. Hör av dig om du vill prata!

          Comment

          Working...
          X