Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är jag en introvert som också är extrovert, och det krockar?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Är jag en introvert som också är extrovert, och det krockar?

    En liten observation.

    Jag upplevs oftast av omgivningen som otroligt social men jag hävdar själv att jag har en slags social fobi. Jag undviker ofta social kontakt, det kan vara jobbigt innan, den är ibland svår när är bland människor, och framförallt efteråt så är den mycket svår. Oftast inte så att jag ältar efteråt, om sagt eller gjort fel, även om det förekommer, utan en slags utmattning. Det har blivit bättre med åren men kunde för länge sedan yttra sig i att jag efter att träffat människor la mig i sängen i fosterställning. Trots då att det sociala gått väldigt bra.

    Har så klart funderat lite om jag är HSP-person och det kan kanske vara så. Men idag så ramlade jag över en länk till en sida som fick mig att haja till. Är inte ofta jag får sådana där "aha"-upplevelser men denna gången fick jag det.

    När någon pratar om begreppen "introvert" och "extrovert" så antingen beskrivs det som att man är antingen eller. Eller så beskrivs som en skala. Men det finns en variant till, det finns de som är det samtidigt. Länken jag ramlade över var denna

    5 Signs You Are an Extroverted Introvert

    Tyvärr så hittar jag ingen svensk länk som beskriver detta när söker på "extrovert introvert site:se" i Googles sökruta men om söker på bara "extroverted introvert" finns gott om träffar, som

    19 Real Life Examples of An Extroverted Introvert So You Don’t Get Confused
    6 Signs You’re An Extroverted Introvert
    The Extroverted Introvert

    Och detta stämmer rätt bra också

    10 Things Not to Say to an Extroverted Introvert

    Har aldrig tidigare sett en så bra beskrivning som länkarna ovan på hur jag fungerar socialt och är som person.

    Jag har nog velat se mig själv som extrovert men att slumpen vilka vänner jag har, depression och dålig träning som gjort att jag drar mig undan och att det är svårt med det sociala. Men om detta stämmer så är jag egentligen introvert men då med en extrovert sida. Vilket gör det svårt och ibland smärtsamt utifrån min personlighet.

    Jag får grubbla lite på detta... och fundera på om det rent praktiskt gör någon skillnad på hur jag ska hantera det sociala livet.

  • #2
    Vilka intressanta länkar, jag har läst igenom dem med stort intresse. Själv har jag alltid, naivt kanske, trott att de allra allra flesta människor inte är antingen eller. Inte svarta eller vita, inte helt och fullt extroverta eller introverta... utan en blandning av olika sammansättning. En sammansättning som är oliak mellan individer, men även lite olika inom en enskild individ beroende på omständigheter, erfarenheter, träning, mognad, trygghet, självkänsla etc. etc.

    På vilket ästt tror du att det skiljer sig mellan att vara vad man traditionellt kallat för en introvert personlighet men som tillägnat sig lite livserfarenhet och gjort en egen cost/benefitberäkning att ha i bakhuvudet och som helt enkelt bara tvingar sig i varierande grad för att kostnaden för att följa den instinktiva ryggmärgsreflexen att låta bli och dra sig undan allt blir för hög....... eller å andra sidan den här Extroverta-Introverta personlighetstypen som det talas om i länkarna?

    Eller menar man faktiskt att en huvudsakligen introvert personlighet enbart klarar av och trivs med sig själv, levandes totalt isolerad i sitt eget huvud och inget annat?!? Isf. har jag nog tolkat dessa begrepp alltför pragmatiskt, vilket iof inte vore första gången för mig

    Comment


    • #3
      Ja vi lever i en samtid där vi vill sätta etiketter på allt.

      Till viss del kan det kanske vara bra men man skapar etiketter för det som inte passar in i normen med resultatet att ytterligare människor inte finner sin etikett.
      Det blir nästan lite tokroligt. Som om viljan att visa att man är flexibel i tanken att människor är olika, ändå gör att man snubblar på sin egen bristande medvetenhet om att det är så. Med alla tänkbara gradskillnader.

      När jag läser beskrivningar av introvert personlighetstyp får jag ofta uppfattningen att man beskriver en person med tendenser till social fobi. Jag skulle önska att man mer talade i termerna om var man hämtar energi. I ensamhet och stillhet eller i sällskap med andra.

      Jag är helt klart introvert i den meningen att jag verkligen måste få vara ensam långa stunder och ladda upp. För mycket yttre stimulans tröttar ut mig något så infernaliskt.
      Men jag har inga problem med att vara social, pratar lika lätt om väder och vind som liv och död. Bra egenskap som sjuksköterska, om jag får säga det själv.
      Hamnar oftast i centrum i en grupp och trivs med det men kan ganska abrupt bli helt utmattad av detsamma. Och då går jag bara därifrån, hehe!
      Introverta beskrivs ofta som obekväma i att trivas i grupp vilket alltså inte stämmer på mig. Men gruppsammanhangen kan inte vara för långa, max en arbetsdag sedan är batteriet tomt.
      Har för mig att jag läste någonstans att min etikett skulle vara "ambivert"....

      Comment


      • #4
        Skillnaden kanske är att det är mer av ett personlighetsdrag att vara både och, vilket ger en konsekvens? Och inte då en introvert som strävar utåt?

        Jag minns i tonåren när jag tränade teater eller haft repetition med bandet, att när de andra efteråt ville gå hem till någon och dricka te sent på kvällen så fick jag totalt panik inombords och gick hem. Trots att jag egentligen ville gå med, ville umgås, ville uppleva. Redan då när det hände så kändes det som att jag förlorade så mycket men jag hade absolut ingen energi kvar och flydde. Vilket jag då trodde berodde på vanlig trötthet, att var tröttare än de, men senare sett som en flykt. Som då skulle bero på social fobi eller rädsla. Men tänk om det bara hör till min personlighet? Inget "fel"?

        Nu har jag inte omsatt min upptäckt, vet inte ens om den stämmer på mig. Men jag anpassar mig efter mina begräsningar redan nu. Om är med jobbet på resa så säger ifrån att jag måste få vara ifred på hotellet på kvällen. Känns elakt att säga "nej" när kollegor kanske rest från Indien till ett land i Europa och inget hellre vill än att få umgås och ta vara på varje minut. Men jag måste det. Det finns ingen möjlighet att jag klarar att jobba hela dagarna tillsammans och sedan varje kväll gå ut tillsammans och "umgås".

        Så skillnaden för mig kanske blir att jag gör som jag redan gör men med mindre dåligt samvete. Mindre "fan vad värdelös jag är" när jag drar mig undan eller inte orkar. Höll på att skriva "när jag flyr" för är det jag trott jag gjort. En ändrad attityd till mig själv om det nu bara handlar om att min personlighet är "extroverted introvert".

        Och kanske så får jag ge upp det där att vara en annan, så himla framåt, social, orkar allt, …… för är bara inte den jag varken är eller kan vara

        Comment


        • #5
          Men kan konsekvenserna skilja sig så nämnvärt? En introvert som vill och anstränger sig för att sträva utåt borde utstå ungefär samma konsekvenser av utmattning och behov av ensamhet som en Introvert Extrovert... eller tänker jag fel här?!

          Behövs det ytterligare etiketter, i synnerhet om man betänker att knappast någon kan vara isolerat enbart det ena eller det andra, så vad blir skillnaden tänker jag.... är vi inte isf. allesammans Extrovert-Introverta, eller ambiverta... jag skulle nog kategorisera mig själv som en sådan också. Jag lyckas definitivt inte alltid bete mig så konsekvent att jag tveklöst kan sägas ha drag av enbart den ena personlighetstypen. Ambivert borde passa mig också..

          Comment


          • #6
            Vet inte om det skiljer sig, har inte tänkt så långt än.

            Nej, jag ogillar generellt etiketter. De kan missbrukas och täcker ofta ändå inte in alla variationer som finns.

            Men ibland kan att hitta en etikett göra att det plötsligt går att söka information som är svår att hitta annars. Information om vad andra med liknande problem har gjort och vad som fungerat för dem.

            Oavsett om bra eller dåligt, så just nu för sekunden så tänker jag luta mig tillbaka och njuta av en stunds frånvaro av tanken "jag är så djävla värdelös" och istället hänvisa till min nyupptäckta etikett. Jag bara är så här, medfött, inte mitt fel, inget att göra åt...

            Comment


            • #7
              Jag har borderline så jag pendlar mkt men kan känna igen mig lite i funderingen. Jag är väldigt extrovert på det sätt att jag är social, pratar mkt, visar känslor osv. Men är också introvert då jag verkligen behöver egentid, tänker konstant, gillar lugna grejer etc.

              Comment


              • #8
                Originally posted by knet99 View Post
                Oavsett om bra eller dåligt, så just nu för sekunden så tänker jag luta mig tillbaka och njuta av en stunds frånvaro av tanken "jag är så djävla värdelös" och istället hänvisa till min nyupptäckta etikett. Jag bara är så här, medfött, inte mitt fel, inget att göra åt...
                Det är dig väl unt, enjoy!

                ---<--@

                Comment


                • #9
                  Finns det några skillnader av vad du känner inombords mellan när du umgås med personer som du redan känner och personer som är främmande för dig?
                  What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

                  Comment


                  • #10
                    Advances, korta svaret är att det tar mycket mer av min energi med främmande. Men ändå inte så vitt skilt. För om tex är ute på en eftermiddagspromenad med en vän och har jättetrevlig och så skulle den vännen plötsligt föreslå vi ska gå på bio samma kväll så skulle jag få panik inombords. För behöver få komma hem och ladda om batterierna socialt.

                    Det längre svaret med lite allmänt gnäll tillagt:

                    Numera är jag så cool att inte direkt något problem innan jag ska träffa okända. Eller lite kanske, men mest för jag ställer in mig på att bli besviken. Så jag måste liksom hitta ett tillstånd av att pressa mig att gå iväg för "är bra för mig". Med vänner så är ändå den biten lätt. Jag litar på att de uppskattar mig.

                    Efteråt skiljer sig mest. När träffat nya och gått jättebra så blir det jobbigt efteråt, mycket mer än om vänner. Inte direkt relaterat till prestation utan mer att jag är osäker på vad de känner och tänker om mig. Jag brukade beskriva det som att jag efteråt skulle behöva att de visade sådana där skyltar med siffror som isdans-juryn gör. Och gör inte något om är låga poäng, men behöver veta.

                    Fast numera är inte det efteråt så knepigt det heller. För trots att jag berättar, skämtar, frågar saker, är intresserad, drar in andra andra i samtalet som kommit utanför och allmänt gör allt för att alla ska må bra så är det inte en enda som tänker på att fråga "Men du då knet?". Och det beror inte på deras oförmåga, de frågar andra de inte träffat innan om saker.

                    Och det beror inte heller på att jag inte bjuder in till att fråga för jag berättar ofta för nya att jag jobbar hemifrån. Vem här skulle inte kunna komma på minst tre frågor på det? "Saknar du inte arbetskamrater?", "Hur fungerar det med arbetstider?", "Hur vet din chef att du är där om inte ser dig fysiskt?" eller något annat. Men jag är tydligen helt ointressant för andra människor och har förlikat mig med det. Eller försöker förlika mig med det.

                    Så vad spelar det för roll vad de tycker och tänker om mig efter jag har varit där? Om de inte ser mig alls när jag är där och är mitt framför mig så är jag fullständigt övertygad om att de inte ägnar mig en tanke alls när jag gått.

                    Så de behöver inte hålla upp några isdans-jury-skyltar med siffror, för om blev ombedda så skulle de inte ens kunna sätta poäng utan undra "Var det någon som hette knet på isen?"

                    Comment


                    • #11
                      Originally posted by knet99 View Post
                      Fast numera är inte det efteråt så knepigt det heller. För trots att jag berättar, skämtar, frågar saker, är intresserad, drar in andra andra i samtalet som kommit utanför och allmänt gör allt för att alla ska må bra så är det inte en enda som tänker på att fråga "Men du då knet?".

                      Efteråt skiljer sig mest. När träffat nya och gått jättebra så blir det jobbigt efteråt, mycket mer än om vänner. Inte direkt relaterat till prestation utan mer att jag är osäker på vad de känner och tänker om mig

                      Så vad spelar det för roll vad de tycker och tänker om mig efter jag har varit där? Om de inte ser mig alls när jag är där och är mitt framför mig så är jag fullständigt övertygad om att de inte ägnar mig en tanke alls när jag gått.

                      Så de behöver inte hålla upp några isdans-jury-skyltar med siffror, för om blev ombedda så skulle de inte ens kunna sätta poäng utan undra "Var det någon som hette knet på isen?"

                      Men vad i hela världen är det för sorts människor som du umgås med, Knet?

                      För mig låter det där så oerhört konstigt att det gränsar till otroligt, är du verkligen säker på att det där är din omgivnings tankar/uppfattningar och inte dina egna? Har du någonsin frågat dessa människor som uppenbart trivs i ditt sällskap varför de ter sig så ointresserade av dig.... eller närmar du dig helst egofixerade, ointresserade, socialt handikappade och självupptagna människor som är helt uppfyllda av sig själva och komplett nöjda med att ha din odelade uppmärksamhet riktad mot dem själva för att du då inte riskerar att någon ska vända på kameran och rikta den plågsamma(?) uppmärksamheten och fokuset mot dig?!?

                      Hur vill och orkar du fortsätta att ge till människor som inte ger ett enda dugg tillbaka... .
                      Last edited by RoughTimes; 2016-02-07, 21:44.

                      Comment


                      • #12
                        Jag vet inte, är inte alla så? Eller i alla fall nästan alla?

                        Roligast blir när någon sitter framför mig på ett fik och jag tar upp ämnet till diskussion, och personen håller med mig om att alla andra är så, vi två mot världen. Men samma person inser inte att vi suttit i två timmar och haft "trevligt fika" där jag frågat massor och personen i fråga inte frågat mig en enda fråga"

                        Var förresten på en stor bjudning för något år sedan där jag hamnade vid ett runt stort bord där de inte var mina vanliga vänner och vänners vänner, utan för mig okända eller avlägset bekanta. Och var samma där. Jag ställde mycket uppskattade frågor till flera personer, som skapade mycket intressanta samtal. Pratade enskilt med 4-5 olika, sammanlagt flera timmar. Jag fick exakt noll frågor tillbaka trots att jag avsiktligt la ut någon krok de kunde hugga på.

                        Men det händer att jag får någon fråga, ofta då någon online-vän som blivit IRL-vän. Och eftersom det händer så sällan så har det hänt att jag blivit lite paff och inte alltid kommit på vad jag ska säga. Var liksom inte beredd.

                        Men om du säger att inte alla är så, så måste det ju vara mig det är fel på. Att jag helt enkelt är sådär ointressant som människa

                        Jag är ju en sådan där "pendlare" vilket tydligen förvirrat terapeuter jag träffat. Pendlar mellan att ena stunden tro att det är världen det är fel på, för att nästa stund tro att det är mig det är fel på. Sanningen är väl att det är fel på både mig och världen

                        Men nu hamnade vi lite utanför ämnet, "Extroverted introvert" var det det handlade om, men tack för jag fick gnälla av mig lite. Fast kanske är det så att "Extroverted introvert" gärna hamnar i min roll, tyckte mig läsa det på någon av sidorna jag länkade

                        Comment


                        • #13
                          Fast om du leder intressanta samtal och ställer mycket frågor så tycker kanske människor att de lär känna dig ändå? De kanske blir så upplyfta i att bli sedda att de glömmer bort att bekräfta tillbaka. Att detta är baksidan av din talang till att se människan?

                          De bästa lära-känna-samtalen tycker jag är de där man hoppar över civilstatus, jobb etc och samtalar om andra ämnen. Det är då som den riktiga människan kommer fram. Att rabbla att man är gift med 2 barn osv säger inte särskilt mycket om en som människa. Själv frågar jag i princip aldrig om sådana saker utan samtalar hellre om senaste nytt,kommenterar det som händer omkring en etc. Men så gillar jag inte heller att få frågor själv som rör det privata, är ganska selektiv på den fronten, faktiskt.

                          Comment


                          • #14
                            Jo, jag vet att det är så ibland. Att människor blir så helt uppspelta över alla de bra frågorna och uppmärksamheten att de glömmer fråga något tillbaka. Ofta blir frågorna om deras jobb, men då kanske inte de vanliga frågorna de får. På den där festen så pratade med en kulturchef om hur det fungerar att jobba med engagerade kulturmänniskor i en hierarkiskt ekonomiskt styrt organisation, en lågstadielärare om problemet att engagera sig i barnen men samtidigt inte gå under för bryr sig för mycket och i för många. En annan gång så frågade jag en kirurg om hur hon hanterar att en operation kan ta timmar och att ingen människa kan vara koncentrerad så länge, hur gör för att vila hjärnan ibland. Och så vidare.

                            Hmm... kanske frågar jag för mycket om jobb. Kanske läser jag dem fel, att de egentligen tycker jag är trist som frågar och därför inte är intresserade av mig. Fast då måste jag nog ha någon störning som inte kan läsa de signalerna. För inte skulle jag väl kunna misstolka kanske en timmes samtal som jag uppfattat dem engagerade och att de tyckt varit intressanta frågor, att de egentligen tyckt jag tjatar och är jobbig och de inte vet hur de ska få tyst på mig och mina dumma frågor eller hur de ska kunna gå därifrån utan att såra mig....

                            Comment


                            • #15
                              Kul länkar! När jag såg rubrik tänkte jag att "de flesta är väl lite av varje" men när jag läst länkarnas checklistor var det nästan komiskt träffande (fast så känner kanske alla).

                              Jag ser mig inte alls som introvert men jag avskyr att boka in saker, småprata, mingla. Ogillar större fester (speciellt med många okända). Nån gång är det kul att gå ut men orkar aldrig gå på "en sak till" efteråt. Älskar att vara själv, och efter umgänge är det helt nödvändigt för att ladda.

                              Knet, angående de som inte verkar intresserade och aldrig frågar: prova att berätta något "äkta" och personligt. Dvs visa att du är beredd att svara på frågor om dig. Vissa (tex jag) behöver en puff för att våga fråga. Man vill inte tränga sig på och kanske kränka nåns integritet. En del är förstås mest självcentrerade men andra kanske helt enkelt vill prata om riktiga, äkta saker (inte småprat) men inte vågar fråga.

                              Så nu undrar jag: hur funkar det att jobba hemifrån?

                              Comment

                              Working...
                              X