Announcement

Collapse
No announcement yet.

Social ångest.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Social ångest.

    Nu var det så längesen jag var inloggad och skrev här. Vet knappt vad jag ska skriva men har bara lust att skriva av mig ALLT som kommer ur min hjärna nu, för jag har ingen (ingen!) jag kan prata med just nu.

    Jag har haft social ångest lång tid, det brukar gå i perioder, och genom det: jag skaffar nya vänner och sen när den sociala ångestenperioden börjar så tappar jag dom, och så håller det på, nu är jag påväg att tappa kontakten med alla igen.

    Jag känner mig så ensam och jag hatar det här. Jag vill inte vara ensam men verkar inte kunna annat. Jag vill ha roligt och umgås. Ännu värre när man går in på facebook och ser att alla har kul och man själv sitter ensam och håller på att bli tokig.

    Jag har missbrukat mediciner och alkohol för den sociala ångesten, men inte ens alkoholen hjälper mig nuförtiden, för jag stannar hemma för att slippa dagen-efter-ångesten. Den ångesten då jag tror att jag gjort och sagt fel saker och alla hatar mig men sen visar det sig inte alla vara så.

    År efter år efter år.... Jag vill ha ett slut på detta. NU! Jag vill umgås! Vad är era botemededel? Finns det några? Känner du likadant? Har något tips? Allt mottages tacksamt. Jag är desperat efter svar.

  • #2
    Har du testat på KBT?
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Nej det har jag inte. Jag har tänkt på det ibland och tillochmed tagit upp det på mottagningen men så har det runnit ut i sanden.

      Comment


      • #4
        Om du kan hitta personer som har förståelse för dina frånvaro perioder och kan vänta på dig så är din lycka gjord. Då vet de att du kommer att kontakta de när du känner dig på det humöret och är redo för det.
        What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

        Comment


        • #5
          Tänkt den tanken också MEN jag förstår dom som försvinner dock. Vad kan jag förvänta mig när jag bara försvinner och inte finns där? Allt handlar ju inte om mig.

          Comment


          • #6
            .
            Last edited by kaffepaus; 2016-08-21, 16:05.

            Comment


            • Trall
              Trall commented
              Editing a comment
              Tack för ditt mycket välformulerade svar.
              Jag har aldrig läst en självhjälpsbok förut, kanske något att testa.

              Jag svarar på det andra strax.

            • Guest's Avatar
              Guest commented
              Editing a comment
              Kaffepaus, vart får man tag i den boken? Sökte men hittade den inte, inte på svenska iaf.

          • #7
            Sagt utifrån min personliga erfarenhet så är de enda relationer som "fungerar" med en person som bara försvinner plötsligt, utan förklaringar samt utan att uppge anledning och estimerad frånvarotid, en som är väldigt ytlig där man inte investerar särskilt mycket eller knappt något alls. Det är olidligt att samtidigt investera känslomässigt i en relation och sedan utsättas för att motparten gång efter annan plötsligt och ordöst går upp i rök när de passar dem själva för att sedan återkomma någon oviss gång i framtiden som om inget hänt.

            Att ha en personligt och känslomässigt betydelsefull och närstående relation med en person som fungerar på ett sådant självcentrerat sätt fungerar inte för mig. Ett sådant förhållningssätt till relationer kräver av mig som motpart att jag är relativt obrydd för huruvida personen finns, eller kommer att finnas, i min närhet eller inte. Sådana "relationer" kan jag personligen lika gärna (eller ännu hellre) vara utan för de tar mycket mer än de ger. En fungerande relation kräver arbete och ansvar från båda sidor.

            Men det är bara min personliga åsikt...
            Last edited by RoughTimes; 2015-11-01, 09:38.

            Comment


            • Trall
              Trall commented
              Editing a comment
              Ja jag vet, RoughTimes, och jag vill inte vara en sån person. Det är inget jag väljer. Det är något som jag mår skit över och har jättedåligt samvete för. Det är ju därför jag vill ha hjälp, så att jag kan umgås mera, finnas där, och därav vara en bättre vän/person. Jag får ångest för att jag får ångest typ. Ond cirkel.

            • RoughTimes
              RoughTimes commented
              Editing a comment
              Jag har personlig relationserfarenhet likt de du beskriver och det slet väldigt hårt på mig, så du får ursäkta om jag inte ha några direkta superlativ att bjuda på. Det som jag tror hade hjälpt och underlättat mycket för mig hade varit om personen åtminstone hade kunnat kommunicera kring att det var på gång och ungefär hur lång tid jag kunde förvänta mig (naturligtvis utan garantier) att rådande skov skulle hålla i sig. Men min person hade relativt snabba svängningar så från att ha varit en mycket fin, tight och känslomässigt nära relation så kunde det svänga på en femkrona och förändras kapitalt, ibland nästan över natten som det kändes. När de där skoven väl hade inträtt så hade min person öht ingen förmåga/ork/vilja alls att kommunicera, utan försvann bara in i sig själv i tystnad, distansering och undandragande utan ett ord till förklaring. Jag förväntades förstå, uthärda och inte låtsas om när skovet passerat. Men för mig var det lika svårt varje gång då det aldrig gick att förutse när rullgardinen skulle dras ner nästa gång på grund av att min person när den mådde bra inte ville låtsas om att detsamma skulle komma att hända igen, till dess det återigen hände och då var det ju för sent för kommunikation....även den gången. Men oron för att det kunde ha hänt personen något, eller att det hela på något sätt kunde bero på mig blev med tiden påtaglig och situationen var mördande. Nu var det här en väldigt viktig person i mitt liv så jag var långtifrån likgiltig för om personen fanns i mitt liv eller inte. Tyvärr tvingas jag väl säga så här i efterhand, för de stora känslomässiga investeringar jag fortlöpande inte kunde avhålla mig från att göra sänkte mig till slut ordentligt.

              Nära och tighta vänskapsrelationer, såväl som kärleksrelationer, tar mycket stryk av sådant här beteende hos en relationsdysfunktionell person... egentligen så tror jag rent krasst att det som funkar bäst (förutom en mer eller mindre likgiltig relation) är rena familje/släktrelationer även om de också tar stryk. För man vet att man varken får eller kan välja sina familjemedlemmar och blod är ju oftast tjockare än vatten. Men med andra betydelsefulla och självvalda/frivilliga relationer så tenderar den som är frisk och inte har några problem att vidmakthålla nära relationer över tid att fara väldigt illa av sådana här ständiga svängningar mellan fantastisk närhet och det därpå följande och ofrånkomliga avståndstagande hos den med relationsproblem. Jag kommer aldrig att tillåta en person med ett sådant sätt att bete sig att bli viktig för mig i mitt liv igen, tyvärr!
              Last edited by RoughTimes; 2015-11-01, 20:04.
          Working...
          X