Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ögonkontakt och rodnad - social men ändå rädd

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ögonkontakt och rodnad - social men ändå rädd

    Fan vad det är jobbigt med ögonkontakt ibland. Och det har blivit värre för mig på senare tid. Har alltid haft problem med rodnad, sen jag var ca 11-12 år gammal och det har gått i perioder. Men det blev mycket bättre när jag blev äldre, brydde mig liksom inte lika mycket. Det går dock upp och ner och nu när jag har börjat få mer problem med ögonkontakt har även rodnaden börjat komma tillbaka. Jag är en väldigt social person, älskar att prata egentligen. Tycker om att träffa nya människor. Tror ingen av mina vänner egentligen vet att jag lider av sådana här problem... jag har också mycket problem med ångest och tvångstankar och har ätit sssri sedan 4 veckor tillbaka. Det sjuka är att jag liksom inte har insett att jag även har nån slags social fobi, förrän ganska nyligen. Svårt för ögonkontakt, tvångstankar om att jag inte får rodna -> rodnad -> panik. Ni vet... jag trodde inte man kunde vara social och samtidigt ha social fobi. Det är ganska tragikomiskt egentligen. Aja... kände bara för att skriva av mig lite. Dela gärna med er av egna tankar om ni känner igen er i detta.

  • #2
    Hej! Känner igen mig i mycket av vad du skriver... Har haft ångestproblematik sen 12-årsåldern (dock insåg jag ganska nyligen att det har handlat om just ångest - är 22 nu). På senare år har det blivit värre då mitt självförtroende och självkänsla sjunkit enormt. När jag är i en konversation försöker jag prata så lite som möjligt och är alltid den som ställer frågor för att få andra att prata mer. På detta sätt är jag alltid "säker" eftersom jag, som du, är rädd att bli generad eller glömma vad jag skall säga. Har även svårt med ögonkontakt (speciellt med killar) men försöker ändå göra detta. Dock händer det ofta att jag liksom glömmer bort vad jag pratar om för att jag fokuserar så mycket på att inte släppa ögonkontakten...

    Tror detta handlar om att jag på något sätt hamnar "utanför mig själv". Det är som att jag själv står och studerar mig själv i sociala situationer och blir helt medveten om varje liten sak jag gör. Jag slappnar inte av och är HELT uppe i mig själv...
    Har även som du börjat äta ångestdämpande nyligen och har också tvångstankar! Woho... haha! Kände att jag ville svara då jag kände igen mig

    (Andra ser mig nog som social och jag har vänner som inte har någon aning om detta. I skolan var jag inte utanför på något sätt utan sågs nog som en trevlig, social tjej med bra självförtroende. Man blir bra på att dölja svårigheter när man drar på det länge... undviker de situationer som inte funkar och ingen noterar detta...)

    Comment


    • #3
      Hej fuvaren och tack för ditt svar . Jag gör också liknande som du - ställer gärna frågor för att slippa få en "plötslig" fråga om mig själv. Det har gått väldigt upp och ner för mig (är 25 år nu), ibland har jag haft mycket lättare för att prata om mig själv men ibland svårare. Det är så olika, beror också mycket på hur jag känner mig med de personer jag är med. Känner jag mig obekväm så blir det mycket svårare. Känner verkligen igen mig i den där känslan av att vilja vara "säker". Har fattat på senare tid att det handlar om mitt extremt stora kontrollbehov. Jag vill helt enkelt kunna ha kontroll över samtalet, vill inte känna att alla ögon riktas mot mig om jag inte är förberedd. Har nog som du också ofta svårare med ögonkontakt med killar, det är som om jag blir nervös att de ska tro att jag är intresserad för att jag kanske börjar titta för intensivt eller konstigt. Så knäppt egentligen att man tänker sådär...

      Comment


      • #4
        Känner igen mig så mycket, har förstått länge att jag haft social fobi lr mer ångest inför möten med folk, Men när jag läst om det handlar det ofta om VÄLDIGT blyga personer som har varit tysta största delen av sina liv. Det som är väldigt skönt för mig men också det jobbigaste är att jag pratar så sjukt mycket och mest om mig själv går lixom in i ett skådespel och bara babblar på, folk brukar tycka jag är rätt rolig och skämtar ofta om att jag älskar uppmärksamhet, och det gör jag väl på ett plan men den måste vara kontrollerad av mig, Inte oförberedd. Därför är jag ganska bra på första intryck men sen tror jag inte jag kan leva upp till det igen. Det är så pinsamt för mig, och jag vill inte att mina vänner ska veta det. Jag hade en pojkvän som jag förklarade lite för men han fattade inte. Vi träffade ofta våra kollegor och åt middag tillsammans. och jag fick alltid panik innan men då blev han mest arg. Sen slutade det med att vi kom dit och det gick bra, Men är fortfarande nervös hela tiden. Men egentligen tror jag inte jag är rädd för varken ögonkontakt lr att möta människor. men att rodna helt plötsligt får panik av det. och känner av om jag har lätt för att bli röd. Då försöker jag inte ha direkt kontakt i ljusa rum utan går hellre ut bredvid varandra. Därför hatar jag att åka tunnelbana med vänner och bekanta för att det är sånt ljus och det går inte att fly. Och min pojkvän sa ofta men sluta bara tänk på det, chilla bara.. !?!? Det är svårt att bara CHILLA och värre när någon påpekar det också..

        Comment

        Working...
        X