Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Hur visar man intresse för någon?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hur visar man intresse för någon?

    Hej
    Jag vet inte om det här är rätt kategori, men testar att lägga mitt inlägg här! :P

    I många år har jag mått väldigt dåligt från och till, tror att min självkänsla på något sätt börjat försvinna allt mer. Jag märker att jag vissa dagar inte kan kontrollera mina tankar om hur "värdelös" jag tycker att jag är. Även fast jag rent logiskt förstår att de här tankarna är osanna, så är de i stunden så verkliga att jag hamnar i något slags emotionellt kaos.

    Anyway, det jag ville berätta och prata om är det faktum att jag aldrig haft en relation med någon. Även fast jag så otroligt gärna vill träffa någon som tycker om mig, nån som faktiskt gillar mig för den jag är. Jag tror att jag på något sätt skulle kunna överkomma min förlorade självkänsla om jag visste att jag var älskad av någon och att jag älskar den personen tillbaka.
    Dels beror nog även problemet med min självkänsla på att jag aldrig lyckats hitta någon som gillar mig på det sättet.

    Faktum är att jag har ingen aning om hur man ska visa intresse för någon, hur man vågar ta steget, hur man läser av om någon känner detsamma för en, etc.
    Varje gång jag börjar fatta tycke för någon så känns det som allt står på spel, att jag tänker "ok nu var det dags igen, sumpa fan inte den här chansen också!". Med de här tankarna så har jag liksom inte en chans att fatta mod.
    Jag har hört att folk säger att man "måste pröva sig fram", så lär man sig hur man ska göra. Vet inte om jag råkade hoppa över den utvecklingsdelen i mitt liv, för jag har fasen ingen aning om de grejer jag nämnt tidigare här.

    Kontentan är att jag tänker på mig själv som en tönt, som ligger så långt efter i det här sammanhanget att jag lika gärna kan ge upp. Även fast jag verkligen inte vill ge upp, men det är ju just det med dessa tankar man får hehe.

    Har jag någon störning? Är det här social fobi? Hur stöter man på/visar intresse för någon? Varför kan jag inte läsa av vad en människa tycker om mig?

    Att tillägga är att jag de senaste dagarna börjat fatta tycke för en tjej som går samma skola som jag, men allt jag kan föreställa mig är att jag inte får gensvar för mina känslor och så kommer vi gå på våra gemensamma lektioner och det kommer kännas pinsamt för oss båda.

    Vet inte om jag har någon mer konkret fråga, men har någon något tips eller nåt att säga så är det välkommet!

  • #2
    Hej!

    Jag vet inte om jag har ett konkret svar heller, men det enda tipset jag har är att du ska vara dig själv. Trist va? Men de flesta människor uppskattar genuitet, och gör de inte det, så är det inte så mycket att sörja över. Och försök att inte ta ut sorgen i förskott - precis som den gamla klyschan säger så riskerar du bara att uppleva den två gånger.
    Ge dig själv en chans, det är du värd. :-)

    Comment


    • #3
      Jo det är väl det jag har hört från många. Men efter år av att försöka vara mig själv och vara genuin så verkar det inte som om folk gillar mig generellt. Jag vet inte riktigt varför

      Comment


      • #4
        Jag tycker inte du ska tänka på dig själv som en "tönt", eftersom det är svårt att själv avgöra hur man är. Jag har t.ex. en tendens att ofta att jag är "dålig" (okunnig) trots tusen bevis på motsatsen, men det spelar inte någon roll. Lösningen ligger i att lita på de andra, och inte på sin egen bedömning.
        Nå, angående din dating kanske du kan ha glädje av att kolla på denna TED-föreläsning om online dating, det är lite humoristiskt också och det skadar väl aldrig. https://www.youtube.com/watch?v=d6wG_sAdP0U

        Comment


        • #5
          Det första jag tänker på då jag läser det du skriver är delen där du beskriver att du tror att en kärleksrelation kommer att förbättra din dåliga självkänsla. Om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt att det är helt tvärtom i sådana här fall. Att ingå i en relation är inte bara rosor och gull - det är inte konstant och oändlig bekräftelse. Det kommer komma mindre roliga stunder då exempelvis någon part kommer tvivla på relationen - och har man dålig självkänsla så blir det lätt att man börjar tvivla på sig själv och det även om det kanske inte är befogat. Dålig självkänsla brukar ofta leda till svartsjukeproblem och också att man sätter lägre krav på en partner än man egentligen borde just för att man inte fullt ut inser sitt eget värde.

          Jag känner inte dig så det ovanstående kanske inte alls är relevant för dig, men detta var iaf det jag kom att tänka på då jag läste ditt inlägg. Tycker man bör tycka om dig själv först. Att någon annan gillar en en stund kommer inte göra att man kommer gilla sig själv hela livet. Man ska aldrig basera sin egen syn på vad andra ser - för andras syn på en ändras hela tiden. Börja med att gilla dig själv ensam: innan du gillar dig själv tillsammans med någon.

          Just det en till sak; att du inte haft en relation är egentligen ingen big deal. Det kommer när det kommer. Det måste inte bero på en störning, fobi eller annat. Jag känner själv flertalet personer, både tjejer och killar, som inte haft en relation och det är inget fel på dem. De är varken dåliga på insidan eller utsidan. Jag har själv inte haft en pojkvän och det är inget som direkt har stör mig; jag har alltid satsat på skolan och det är inget jag ångrar. Relationer kommer när de kommer. Antar att du är kille utifrån ditt inlägg, så kan ju säga att min bästa vän har t.ex. inte haft en flickvän och han är 20 bast. Känner en annan snubbe som är 24 år och han har inte heller haft ngn tjej. Och så en till snubbe som är 24 år. Och bla bla bla ... Så ja, du fattar.

          Comment


          • Will333
            Will333 commented
            Editing a comment
            Jag föreställer mig inte att det kommer lösa mitt problem bara så fort jag träffar någon. Det jag menar är att jag kommer troligtvis aldrig kunna gilla mig själv om jag inte, bara någon gång i detta liv, får bekräftelsen (om man kan kalla det det) av att vara älskad av nån annan.
            Efter ett helt liv av att aldrig haft någon, som bryr sig om en och som man bryr sig om tillbaka på det sättet, så blir det bara tyngre för varje dag som går hehe.

            Jo jag vet någonstans innerst inne kanske, eftersom så många har sagt just det att tex: "Du är ju bara 23. Du har ju hela livet framför dig, förr eller senare händer det". Men jag är någon slags person som behöver det i mitt liv, jag tänker väldigt mycket på det och är genuint ledsen över att mit liv är som det är.
            Men det är ju skönt nånstans att höra att man inte är ensam i det.

            Här kommer en (kanske något lökig, men what the hell) anekdot också:
            När jag var liten köpte mina föräldrar en papegoja till mig i present, då jag så gärna ville ha en. Det var en liten papegoja, typ snäppet mindre än en undulat har jag för mig. Kom inte ihåg vad rasen hette, men visste att den sorten kallades för "love bird" också. Då det är en ras som naturligt håller sig i par om två och två. Men jag hade bara fått en.
            I början fungerade det väldigt bra, den åt som vanligt och verkade må bra. Men efter några månader så märkte vi att den hade börjat plocka bort fjädrar från sig. Så vi försökte behandla den för olika tänkbara sjukdomar, men till slut en dag låg den där död på marken. Det kändes som den liksom förlorat allt hopp i sin ensamhet där.

            Oj det kändes väldigt mörkt, hehe. Menade inte att jag vill ta livet av mig eller något sånt, men det jag syftade på är väl att jag är likadan. Att min själ/personlighet mår inte bra av den här ensamheten jag känner. Det är så synd, då jag verkligen vill må bra innerst inne.
            Last edited by Will333; 2016-11-12, 13:57.

          • Revolt
            Revolt commented
            Editing a comment
            Jag tror inte att det finns någon som gillar att vara ensam. Att vara själv kan folk välja, men att vara ensam tror jag inte någon väljer frivilligt så jag förstår ju vad du pratar om. Men tycker ändå att det är ett lite av ett tragiskt tänk du har. Man är ju inte ensam bara för att man inte har haft en flick- eller pojkvän. Du har ju egentligen lika stora fördelar som nackdelar med att du inte haft en partner tidigare. T.ex. har du inte haft ett jobbigt break up som tonåring, vilket har sparat dig massvis med tid och energi. Jag tror faktiskt att du fått ut mer av att slippa det än den lilla och tillfälliga bekräftelsen ett tonårsförhållanden ger. Skulle du t.ex. gå igenom ett jobbigt break up nu, så är du ju äldre och mognare, inte för att det per automatik gör det hela enklare men det gör det iaf mer värt smärtan då majoriteten av tonårsförhållanden mer eller mindre är dödsdömda samma gång som de börjar. Du har också sluppit ta dumma beslut som liten och kompromissa om saker du senare kommer att ångra dig över; t.ex. har du inte haft ett otroget ex som gett dig komplett eller gett dig trust issuets som du sedan är tvungen att konka med till alla dina framtida förhållanden. Asså jag kan babbla på hur länge som helst om positiva saker med att skaffa ett seriöst förhållande som 20+ för första gången.

            När du väl hittar ngn som ung vuxen är det ju i en helt annan level än den som ligger över förhållanden i högstadiet och gymnasiet, så egentligen har du inte direkt missat något.
        Working...
        X