Är ångest smärtsamt?

[Lyktstolpe]

Jag har alltid tänkt att social fobi, generell ångest etc enbart handlar om en känsla av rädsla av olika slag och jag förstår att det tar sig i olika utryck i kroppen, svettningar, rodnad, klump i magen osv.

Men är smärta ett vanligt uttryck för ångest/rädsla?

Mitt bröst gör fruktanssvärt ont vid tillfällen på mitt jobb, har även dolda men märkbara spänningar i ben och armar, stark irritation som jag döljer bäst jag kan, klump i halsen, stundvis svårt att prata. Blir bättre när jag väl kommer hem, men känner fortfarande av smärtan dock till en mindre grad.

Tror inte någon av mina kollegor har en susning om vad jag upplever och jag får även beröm över min produktivitet. Helt knäppt egentligen.

Så min upplevelse av ångest är att det gör så himla ont i kroppen men jag känner mig inte riktigt "Hjälp, det kommer en tiger, jag kommer att dö!".

Blir därför så förvirrad, är smärta ett vanligt utryck för ångest? Är det något annat? Kan man byta det mot rädsla istället?

[RoughTimes]

Intressant fråga.

Jag har under de senaste dryga två åren efter en, för mig och mitt liv, extremt traumatisk händelse för första gången upplevt ångest. En intressant upplevelse, danande och didaktisk för ens person i all sin utstuderade hemskhet. Men gör det ont? Ja, det gör det... men inte fysiskt i först hand. Inte för mig i alfa fall, trots att ångest utan minsta tvivel är en utstuderad plåga.

Men plågan är själslig i första hand. För mig. Fast den plågan gestaltar sig inom mig som smärta, även om den smärtan inte så lätt går att lokalisera. Det gör inte ont i höger fot, eller i vänster arm. Men det gör trots det väldigt ont, på ett diffust och svårdefinierat sätt, för mig mest i de centrala delarna av kroppen. I bröstet, i magen på ett molande, gastkramande diffust men ändå smått paralyserande sätt som inte går att jämföra med den fysiska skadans definierade exakthet.

Så, ångest är ren och skär plåga för mig..... och plåga är smärtsamt. Men inte riktigt lika distinkt och lättförklarlig som annan fysisk smärta.

[Lyktstolpe]

Tack för svaret, jo en kranskärlsoperation hjälper inte direkt mot ett krossat hjärta.

Det ligger såklart en skillnad i en själslig smärta och en sparka foten på karmen smärta, olika och plågsamma på olika sätt. Ångest kanske kan ta sig uttryck i båda kategorierna. Hur många åker inte till akuten vid grav panikångest vid tron om att hälsan sviktar.

Jag håller med, ångest är en plåga, smärtsam på olika sätt och det är väl iofs meningen.

Men hur läker man plågan?

[RoughTimes]

Jag vet inte faktiskt!

Jag tror inte att det finns något specifikt sätt som funkar i alla lägen, för alla individer. Den går ju inte att gipsa, operera, fixera, stabilisera, bandagera etc. Men man kan ju pyssla om sin plåga, hålla den ren, varm, torr och så fri från belastning och nötning som möjligt för att uppmuntra läkning. Som med ett sår eller en vrickad fot. Finns inget mirakelmedel som läker skadan omgående, men tiden fungerar som helare och med hjälp av ett försonligt och tillmötesgående omhändertagande så blir det hela kontinuerligt bättre. Inte fort och inte direkt, men successivt och lite allt eftersom.

För mig har oändliga samtal på flera olika nivåer, kontinuerlig bearbetning och fram för allt tiden gjort sitt. Jag kan inte påstå att jag idag har ångest i egentlig mening. Jag kan fortfarande när olika triggers skickar mig tillbaka längs "memory lane" känna en smärta och ibland en form av inre oro.... men ingenting som jag kan kalla ångest längre. Däremot har jag fortfarande kvar en så stor sorg över det som hände och den livsförlust som det innebar och den sorgen är jag osäker på om jag någonsin blir av med.

Men med tidens hjälp så kanske även sorgen bleknar.


(jag undrar ibland om han någonsin kommer att kunna förstå och ta in den fulla vidden av det som han gjorde mot mig...)