Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Om att rodna och om att operera "bort" det.....

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Om att rodna och om att operera "bort" det.....

    Hej jag är en kille på 43 år som lider av att jag rodnar och har så gjort sen 12 års ålder.

    Detta är något som satt en hel del käppar i mitt liv och som gjort att jag dragit mig från olika sociala situationer, trots att jag i grunden är en mycket social person och älskar människor. Jag har läst en hel del om hur man ska kunna lösa detta och då har andra främst tipsat om KBT samtal, Betablockare/tabletter som tex Inderal mm och sen har jag läst en del om att man kan operera sig "Den sympatiska blockaden".

    Alltså den operationen där dom sätter klämmer runt dom nervtrådar som styr svettningen i ansiktet/händer.

    Samtal/terapi har jag till viss del testat som inte fungerar, jag har även testat Inderal som jag tycker funkar hyffsat. Men då det kräver planering för att dom ska funka

    så känns inte det bra i längden heller. Menar det tar ca 2 timmar innan dom funkar och sen tappar jag all ork i kroppen och får mjölksyra i benen av att gå upp i en trappa.

    Så nu har jag bestämt mig för att göra operationen och kommer snart åka till Finland för att göra den. Då jag knappt hittar någon som gjort denna operation som jag

    kan läsa om hur det var för den personen, hur det gick och hur personen upplever före/efter, tänkte jag här skriva och dela med mig om hur JAG upplever detta.

    Jag ska skriva så ärligt som möjligt och skriva om både fördelar men även om dom nackdelar/biverkningar som jag antagligen kommer att få.


    Först kommer jag skriva lite om mitt liv som inte alltid varit en dans på rosor och jag ska skriva här också om hur rodnandet har förstört mitt liv så mycket med.


    Men jag börjar med mitt liv:

    Jag föddes med två missbrukande föräldrar och när jag var 1 år hamnade jag och min bror på barnhem då våra föräldrar inte klarade av att sköta oss. Efter ca 6 månader kom vi till slut till en fosterfamilj som redan hade både egna barn och andra fosterbarn.

    Mannen i familjen var pastor och dom var båda djupt religösa. Under hela min tid i familjen fick jag mycket stryk. Ibland flera ggr om dagen och i bästa fall kunde det gå en vecka eller så. Jag fick ofta höra hur dålig och värdelös jag var och att mig skulle det inte bli något av.

    Jag var tydligen djävulens son och fick som sagt mycket stryk. Jag blev ofta inlåst på rummet, upp till en vecka i taget och fick ibland inte mat på en hel dag.

    Jag hade ofta svårt för att somna för att jag var hungrig. Jag tycket att det var mest jobbigt där att känna mig så avskydd av föräldrarna och fick aldrig en kram eller ens en klapp på axeln att jag var bra eller gjort nått bra. Jag kände mig ofta övervakad och det känndes som dom spionerade på en och fick oftast veta om man gjort något som dom tyckte var fel. Kvinnan i huset avskydde mig och sa ofta hur värdelös jag var och hade en blick som inte var rolig att få. Det var mycket synd i familjen och där man skulle få till svars inför gud. Sen att det var otroligt mycket dubbelmoral det talades det inte högt om.

    Jag fick som tur var flytta därifrån när jag var 12 år och det var som att komma till himlen. Så lycklig hade jag aldrig varit i hela mitt liv. Men jag flyttade hem till mina gamla missbrukande föräldrar, där morsan slutat knarka men drack en del ihop med farsan. Efter ca 6 månader kom verkligheten ikapp mig och jag måste ruskigt dåligt över det jag varit med om. Jag började skolka och drick och ganska snart att knarka.


    Det höll jag på med tills jag var 20 år då fick jag nog av det livet och sökte hjälp av sociala och fick komma på ett behandlingshem där jag var i två år.

    Efter det har jag aldrig rörst droger eller det kriminella livet.


    Har sen dess levt ett ganska normalt liv, med kompisar, fått barn, sportat osv. Ingen skulle nog kunna tro att jag varit med om det jag varit och ingen kan se att jag missbrukat. Men hela tiden har jag haft detta otroligt jobbiga att jag rodnar.

    Jag verkligen hatar det för jag kan inte kontrollera det. Det är otroligt jobbigt att sitta vid tex ett köksbord med några och vardagsprata och man känner

    hur iaktagen man är. Jag känner i hela kroppen hur det bara ligger och väntar på att blossa upp i ansiktet. Rädlsan att just rodna är säkert den största boven.

    Att sitta hemma hos kompisar eller släkten längst in i soffan med alla blickar runt mig får mig att få ont i magen av oro redan innan jag åkt dit.


    Att gå ut ur en butik så ska larmet gå fast man inte snattat och alla vänder sig om och tittar ut en. När jag gick på hockey så brukade dom filma publiken ibland och zomma in

    en eller några personer och det var jag livrädd för. Var livrädd för att behöva tala in för en "grupp" vilket kunde vara bara några stycken. Att komma till en ny arbetsplats och bli presenterad för den nya personalen. Att sitta på restaurang med tjejen och hon tittar på en och där det finns risk att dom runt om börjar titta.

    Att gå runt och sjunga i lägenheten vågar jag inte göra om tjejen eller någon annan är där trots att det inte är någon fel på rösten. Att sporta och tillhöra ett lag och där man ska sitta i en ring i omklädningsrummet och tala före och efter matcher, var riktigt hemskt. Jag ville inte ens ha beröm för då rodnade jag inte för alla.


    Så i alla år har jag hittat olika sätt som gjort det lite lättare. Med tex att sitta längst ut i soffan vid familjemiddagar, gå på toa ofta fast jag inte behöver. Kanske gå runt och vara på benen i olika sociala samanhang "typ reda att fly" istället för att sitta ner och bli betraktad.

    Sommaren funkar bättre om man har solat så huden redan är rätt solbränd, även solarie på vintern har känns som en liten trygghet.

    Man kommer lite sent till en fest så att dom flesta redan har blivit lite rund om fötterna och har man "tur" slapp man middagen och sitta vid bordet och prata.

    Att köra bil på sommaren med kallluft mot ansiktet om man har några i bilen som gör att man rodnar eller är rädd att rodna.

    Det finns många tillfällen som gör att jag blir nojig att jag ska rodna och som gör att jag försöker avstå från att hamna i den situationen.

    Jag har förstått att min kropp överreagerar på "faror" som inte finns och att det har med min uppväxt att göra. Det var ganska skönt att få veta annledningen även om det i sig inte blir lättare för det.


    Bara tanken på att min dotter en dag kommer att gifta sig och jag måste hålla tal gör mig nojig, ÅR innan det ens skulle vara möjligt för henne att gifta sig.

    Jag har nu träffat en ny tjej och börjar redan noja mig för jag är bjuden till hennes föräldrar på jul där hennes syskon kommer med deras familjer.

    Hua va läskigt men egentligen ser jag ju fram emot det. Men vet att mitt rodnande kommer få mig att få ont i magen och bli nojjig flera dagar innan.

    Jag har insett att jag kommer få leva med detta, vilket jag inte vill och är nu berädd att försöka göra något åt det på allvar och det enda jag ser är att göra operationen.


    Kanske någon fler känner igen sig i min berättelse och även kan få nytta av då jag senare kommer berätta hur operationen gick till och hur kroppen reagerar efter.

    Jag kan inte "tala" bort att jag rodnar med en psykolog och jag tycker inte att det är lite "gulligt" att bli en tomat i ansiktet. Jag tycker heller inte att "det är väl inte så farligt" att rodna.

    Jo för MIG är det verkligen jobbigt. Och jag vill inte leva så här resten av mitt liv.


    Mvh



  • #2

    Starkt av dig att sluta med drogerna När jag läser ditt inlägg så känns det som om din självkänsla inte är så bra. Iofs inte konstigt du har varit med om mycket i livet. Har du bearbettat i terapi det du varit med om? Operationen kanske tar bort att du rodnar men självkänslan kommer inte komma med det för det krävs terapi för bygga upp den. När det går inte att tala bort men det går att ändra sitt tänk slyta oroa sig för att man ev kommer rodna plus utsätta sig för situationer där man vet att man brukar rodna.


    När jag var i tonåren led jag av att rodna skitlätt, så vet hur jobbigt det är. Men så en dag fick jag nog och tänkte men vad fan alla rodnar ibland och bestämde mig för att inte oroa mig för rodna och när jag hamnade i situationer där jag kände den bekanta hettan i ansiktet så tillåt jag mig inte att bry mig. Tog ett bra tag men till slut så var det inte längre ett problem.


    Sen visade det sig att jag aldrig rodnat berättade för en kompis som jag umgicks med varje dag och hon bara va, du rodnar aldrig, man kan faktiskt känna det som man rodnar men man gör det inte. Har du verkligen fått bekräftat att du rodnar eller är det något du bara tror?


    Comment


    • #3

      Tack för ditt svar Fenix .

      Jo min självkänsla har ju inte varit den bästa och det vet jag om idag.

      Jag går nu i terapi hos en underbar kvinna och har lärt mig mycket om mig själv och varför jag beter mig som jag gör i olika situationer.

      Jag är glad för din skull att du lyckats sluta rodna genom att tänka positivt. Men jag vet att detta aldrig kommer sluta för mig på "normal" väg. Det har "hakat upp sig".

      Jag har även haft en hel del smärta i ryggen som jag opererat mig mot. Men trots att skadan är läkt så har nervsystemet "hakat upp sig" vilket gör att kroppen signalerar smärta som kanske inte finns. Så ser jag det med att rodna med. Min kropp signalerar för "faror" som inte finns och som gör att jag på 2 sekunder kan bli röd i ansiktet för skitsaker som jag egentligen inte alls tycker är konstiga eller så, men kroppen reagerar.

      Jo jag VET att jag rodnar och att det inte är inbillning ibland har jag även fått det höra det när jag gjort det vilket varit grymt jobbigt.


      Comment


      • #4

        Ja, rodna är inte kul speciellt om man gör det lite mer än andra. Vad jobbigt med smärtan, ja kroppen och hjärnan kan verkligen spöka för en Va bra du hittat en bra terapeut. Får önska dig lycka till med allt, och berätta gärna hur det gått.


        Comment


        • #5

          Hej!


          Jag känner igen mig mycket väl i både din livsstory och ditt problem med rodnad.

          Vad gäller att rodna har jag alltid gjort det, inte om vi var max 3 pers men fler än det så blev jag röd i ansiktet direkt. Även bland nära vänner. Satt jag på jobbet i fikarummet och verkligen behövde säga något som alla behövde höra, laddade jag i 20 minuter innan jag sa det, och hjärtat slog som helvete och jag stakade ut orden och tänkte på det, samtidigt som jag tänkte på att alla tittar på mig, säg inget fel, hoppas alla håller med mig, ingen får argumentera emot för då dör jag osv.. DÅ kan du räkna med att jag va röd. Detta var för kanske 3-4 år sen bara, kan fortfarande hända, MEN, nästan aldrig längre.

          Det tror jag beror på min självkänsla. Jag har alltid känt att jag inte duger, "vad kan jag" liksom, oavsett. Som sagt, jag kommer från liknande livsförhållanden som dig så det bottnar nog i det. Men i takt med att jag har byggt upp min självkänsla har skiten försvunnit mer och mer. Jag bryr mig liksom inte längre vad folk ska säga, tycka, osv, jag vågar ha en åsikt. Har omedveten tränat då jag varit mycket i sociala sammanhang. OM jag rodnar nuförtiden så är det om jag blir överraskad av nån tjej som smyger upp i affären och ska börja småprata, då kan jag lätt staka mig i början pga överaskningensmomentet (går ofta i mina egna tankar ) och tänker på det, vilket gör att jag rodnar. Men det går fort över.


          Kanske ett onödigt långt svar, men självkänslan är boven i detta som jag tror även Fenix sa.


          En annan grej som hände ofta i samband med att jag rodnade, som jag faktiskt inte än fått bukt med riktigt, är att mina ögon tårfylls lite halvt när jag pratar med någon. Ser ut som jag ska börja grina och ibland har folk frågat "hur är det fatt" när vi samtalar. Fattar inte vad detta beror på. Jag tror dock jag har torra ögon men att de tårfylls händer endast vid samtal med någon. Nån som känner igen detta?


          Mvh Chris


          Comment


          • #6

            Tack för det Fågeln Fenix


            Tack för svaret Chris84

            Jag känner mycket väl igen mig när du beskriver hur du känner vid möten på jobb osv.

            Så hemskt att sitta i möten och inte vilja att någon frågar något, tittar på en fast man egentligen känner att man har en hel del att komma med.

            När jag läst runt en hel del om varför man rodnar så har jag i mitt fall stämt in ganska mycket på vad som skrivits främst på Timo Telarantas sida, den fiske läkaren som jag ska operera mig hos. Nu kom jag inte ihåg exakt vad som stod, men bla att man växt upp i kärlekslöst hem, fysisk och psykisk misshandel, kränkningar, överreligiösa föräldrar mm. Så visst tror jag med att det handlar mycket om självkänslan, men den har funnits där i 40 år och nu orkar jag inte hoppas att det kan bli bättre. Jag vill komma ur detta och ser endast operationen som utväg.

            Det med dina ögon känner jag inte igen.


            Tack för ditt långa och bra svar.


            Comment


            • #7

              Ang självkänslan så är det inget du kan gå och vänta på utan nåt du måste jobba med aktivt. Om du är intresserad av det så finns det hur mycket hjälp som helst i form av trådar här, böcker eller terapeuter.


              Lycka till!


              Comment


              • #8

                Jo jag har senaste 1,5 åren jobbat en hel del med mig själv och min historia och går nu i terapi. Får se vart allt leder


                Tack för tipset


                Comment


                • #9

                  Så nu har jag äntligen gjort min operation ESB (endoskopisk sympatisk blockad)

                  Alltså den där dom sätter klipps runt dom nervtrådar som sköter det där med rodnad/svettning i ansiktet. Och inte samma som dom gjorde i Sverige tidigare då dom brände av nervtrådarna.


                  Jag har haft mail kontakt med den finske läkaren Dr. Timo Telaranta i nästan ett år och fått svar på mina frågor. Nu hade jag pengar (60.000 kr) och hunnit nog tänkt igenom min situation, mot dom biverkningar som kan komma, mot dom sociala problem detta rodnande har och haft i mitt liv.


                  Jag fick tid för operation i Helsingfors den 10e men åkte dit dagen innan. Jag tog taxi från flygplatsen som kostade 30 Euro och kördes till Scandic Hotell som jag skulle bo på. Det hade Dr. Telaranta bokat och det skulle ingå i betalningen.

                  Morgonen dagen därpå tog jag taxin till sjukhuset (15 euro) och gick upp till den avdelningen där operationen skulle ske. Jag blev välkomnad av en sköterska som inte kunde svenska så vi pratade på knagglig engelska. Jag fick ett skåp att hänga in mina värdesaker och kläder i och fick en "rock" och strumpor som jag skulle bära på avdelningen.

                  Efter en stund kom Dr. Telaranta och presenterade sig.

                  Vi pratade lite och jag frågade en del om svettingen man får sen efter operationen.

                  Jag hade genom det jag läst och frågat fått svaret tidigare att kompensationssvettning är vanligt och att det är den svetten som skulle kommit från ansiktet skulle komma ut någon annanstans och att man inte skulle svettas mer än dom tillfällena som man normalt sett annars skulle rodnat.

                  Men nu sa han att man även kunde få lite svettningar även vid tillfällen som man inte skulle ha rodnat, vilket han inte sagt tidigare. Det tycker jag var lite anmärkningsvärt.


                  Jag fick sen göra ett test som skulle se om jag skulle ha nytta av operationen.

                  Testet bestod av att han tog fram en spruta och sprutade in någon slags vätska i halsen på mig. Det låter värre än det var. Men jag blev lite halvskraj då nålen kom fram, men det stack till lite bara och gjorde inte ont. Jag kan inte riktigt förklara sen men ena ögon blev irriterat och blev lite hängigt vilket tydligen var ett gott tecken.


                  Jag blev sen presenterad av en annan läkare som skulle vara med Timo Telaranta på operationen. Kvart över 11 gick jag in till operationssalen och slocknade ganska fort. Tror klockan var ca 13.30 när jag vaknade upp. Jag hade väldigt ont i både bröstet och även i ryggen.


                  Det var lite läskigt för det kändes som jag bara kunde andas med 20% av mina lungor, eller som att andas genom ett sugrör.

                  Efter att ha fått kommit in på ett eget rum så var jag både hungrig och törstig då jag inte fått varken äta eller dricka sen gårdagen. Jag åt lite yoghurt och macka men tyckte det var jobbigt att sitta upp pga av smärtorna i ryggen.

                  Provade även att gå lite och det gjorde riktigt ont i ryggen. La mig ner och kände hur ryggmusklerna krampade som fan.

                  Att det kunde göra ont i ryggen hade jag fått veta innan men trodde inte att det skulle göra så ont. Men det kanske har med att jag redan har ryggproblem och är ryggopererad sen innan.

                  Detta med ryggen och andningen var jobbig hela kvällen/natten och jag hade svårt att somna trots sömnpiller. Fick mer sömnpiller och sen morfin och då kunde jag till slut somna.


                  När jag sen vaknade på morgonen så kändes lungorna ganska normala igen och även ryggvärken hade minskat mycket.

                  Jag åt frukost och duschade dagen efter och vid 13,30 tog jag taxi ut till flyget för att flyga hem igen. Jag är glad att jag stannade där över natten då det kändes tryggt med att ha personal som kom och tittade till en lite då och då.


                  Så lugn som jag kände mig när jag gick igenom säkerhetskontrollen har jag aldrig tidigare gjort. Tidigare har jag varit nojig att det ska tjuta där och eller få uppmärksamhet och att folk ska börja titta på mig. Men jag kände inte det minsta som att jag skulle börja rodna. Kan ju iof säga att jag hade lite av morfinet kvar i kroppen men tycker det var ett väldigt gott tecken.

                  När jag landade möttes jag av min flickvän som jag ganska nyligen träffat. Jag hade inte vågat berätta för henne vad jag gjort "face to face".

                  Men jag hade mailat och pratat med henne om mitt problem dagen innan jag åkte till Finland. Men i bilen därifrån så ställde hon frågor och jag berättade om min sociala fobi jag haft i många år och hur jobbigt det varit med att rodna och även rädslan att rodna.

                  Jag kände mig inte det minsta generad när jag berättade det vilket var som en befrielse. Hade det varit innan operationen hade jag nog varit röd som en tomat.


                  Nu har det gått ca 2 dygn sen jag gjorde operationen och jag har ont i bröstet och vid sidorna på kroppen där dom gick in och där ärren nu finns. Även lite i ryggen med.


                  Några biverkningar har jag peppar peppar inte märkt något av än så länge.

                  Men vad jag förstår så kommer jag inom ca 2 veckor se hur det blir med "kompensationssvettningen", vilket jag inte märker av än.

                  För det är tydligen något som alla får, mer eller mindre.

                  Om besvären blir för jobbiga med svettningar eller andra biverkningar så vill dom att man ska ta bort klippsarna så fort som möjligt. Tror det max får gå 2 månader.


                  Än så länge har jag inte testat på riktigt satts på prov i någon ”farlig” situation där jag vet att jag skulle rodna. Men det kändes betydligt lättare att tex gå och handla idag och inte en enda gång sen jag vaknade upp efter operationen har jag varit närheten av att rodna.


                  Så So far so good


                  Att jag skriver det här är för att jag själv i ca två års tid letat efter folk som gjort denna operation men inte hittat mer än några gamla rader med folk som gjort den gamla operationen där dom kapade nervtråden vilket jag förstår var mycket farligare och gav fler biverkningar. Jag har betalat sammanlagt 60.000 kr för operationen.


                  Om någon har någon fråga så är det bara fråga på.

                  Annars får ni gärna hålla tummar och tår att jag inte får några jobbiga biverkningar


                  Comment


                  • #10

                    Så nu har det gått 16 dagar sen jag gjorde min operation.

                    Och jag är mer än nöjd

                    Den enda biverkningen jag fått är torra händer, som är lätt att fixa genom att smörja dom morgon och kväll. Jag har peppar peppar inte fått någon kompensations svettningar utan snarare tvärt om.

                    Jag känner att jag svettas klart mindre än innan.

                    Jag har nu i jultider varit hembjuden till min nya tjejs familj i flera omgångar.

                    Innan operationen skulle jag varit orolig i magen innan och rodnat och svettats då någon pratat med mig vid matbordet.

                    Nu är det som bortblåst. Vi satt med hela hennes familj, hennes systrar och deras familjer. Vi satt i flera soffor som en ring och läste upp julrim och delade ut julklappar.

                    Detta har varit något jag hatat tidigare, men nu kände jag mig lugn, rodnade så klart inte längre och svettades i princip ingenting på kroppen. Nu vet jag inte än om det kommer fortsätta vara så att jag slipper kompensations svettingen, då det kommer ta ca 2 månader innan pulsen som just nu är något sänkt kommer att stabilisera sig till en mer normal vilopuls.


                    Men hittills är jag supernöjd och överlycklig över att slippa rodna mer och jag känner redan att mitt liv har fått en större mening nu när jag äntligen vågar vara lika social som jag "egentligen" alltid har varit. Men som jag varit hämmad från då rodnandet ställt till det.


                    God jul allihopa


                    Comment


                    • #11

                      Så nu har det gått över 2 månader sen jag gjorde min esb operation mot att rodna.

                      Hittills har jag bara haft torra händer som biverkning.

                      Jag trodde jag skulle få mycket mer kompensationssvettningar än jag fått.

                      Tidigare då jag varit i ett jobbigt läge och jag varit nära att rodna eller då jag har rodnat så har jag även svettats en hel del på kroppen. Jag antar att kroppen spänt sig eller nått som gjort att jag svettats mer än i ansiktet då. Nu när jag är i samma läge så rodnar jag inte alls och svettas knappt på resten av kroppen heller vilket var mycket bättre än jag hoppats på.


                      När jag tränar och svettas så svettas jag INTE från mitten på bröstet där klippsen sitter och upp på axlar hals och ansiktet. Där är jag mer eller mindra snustorr även efter ett träningspass.

                      Däremot svettas jag lite mer då på mage och ryggen och även lite lite på benen.

                      Så detta med kompensationssvettning har varit bättre än förväntat.


                      Jag är fortfarande väldigt nöjd över att jag gjort operationen även fast det kostade en del och att det gjorde rätt ont första veckorna.


                      Så om nu någon varit nyfiken på hur det gått till och även funkat efter hoppas jag dessa rader kanske varit till hjälp för någon. Själv hittade jag inga rader alls från någon som gjort denna operation vilket var lite jobbigt.

                      Sen kanske inte alla kroppar inte reagerar likadant och jag hoppas jag slipper framtida biverkningar. Nu känner jag mig rätt trygg med att det inte blir än så här då jag känner att kroppen börjat vänja sig vid sitt nya jag.

                      Det har jag även börjat göra lite ut den psykiska sidan med. Ibland glömmer jag bort att det är slut på att rodna och jag kan även säga att jag inte längre känner mig spänd eller har ont i magen av nervositet när jag är i tidigare jobbiga situationer utan kroppen känner sig lugn och avslappnad.


                      Ha det bra alla där ut


                      Comment


                      • #12

                        Hej!! Detta inlägg glädjer mig mycket att läsa. Jag känner igen mig precis i din beskrivning. Jag letar jättemycket efter denna operation på nätet, men hittar väldigt lite info. Jag är en 43 årig man, och är helt inne på denna operation, om jag skall fortsätta leva. Jag läste mycket om psykologer, KBT hur bra det är, därför la jag väldigt många tusenlappar på dessa "kvacksalvare" Jag blev bara sämre och mycket fattigare. Så jag skulle gärna få lite mer info från dig


                        ha det bra


                        Comment


                        • #13

                          Hej Homer71, det är bara fråga på så ska jag svara så gott jag kan .

                          Fråga öppet här ifall fler är nyfikna eller så kan du ju skicka ett medelande om du vill fråga mer privat.


                          Ha det så bra du med så länge.


                          Comment


                          • #14

                            Ok Tack!! Hur lång väntetid var det från att du bestämde dig till du fick operation? Fick du betala allt själv eller finns det möjlighet att få hjälp via Försäkringskassan?

                            Kan du rekommendera detta till 100% Jag är otroligt trött på detta problem med att ständigt rodna. Men jag är väldigt rädd för biverkningarna


                            Mvh

                            C


                            Comment


                            • #15

                              Hej igen Skuffe!! Hur jobbiga har svettningar blivit? Om man börjar svettas på andra ställen kan ju det också vara i sociala situationer! Jag har ett väldigt fysiskt påfrestande jobb, så jag bara undrar om det är hanterbart, även om det går att träna som vanligt, jag läste någonstans att man får sämre kondis efter en sån här operation


                              Tack för ditt intresse att hjälpa oss andra!!


                              Comment

                              Working...
                              X