Announcement

Collapse
No announcement yet.

bristande självkänsla

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • girl_nextdoor
    started a topic bristande självkänsla

    bristande självkänsla


    jag har asperger, och jag tenderar att överanalysera och övertolka allt, säger någon något till mig, funderar jag långt efteråt, vad menade personen egentligen?, och tänker att motparten tänker saker om mig som den kanske inte ens gör. Detta har börjat tära på min relation rätt rejält, känner mig just nu så dålig pga att jag övertänker allt min sambo säger. och att han ska påpeka hur mycket jag övertolkar allt.

    Jag har så otroligt svårt att läsa av honom, då jag vuxit upp med människor som varit övertydliga i sitt kroppsspråk å sin mimik, och han är precis tvärtom. Jag kan absolut inte läsa av honom alls vilket leder till otroligt många missförstånd oss emellan. sedan behöver jag övertydlighet!, inte övertydlighet som att jag är mentalt efterbliven, för det är jag inte, men jag behöver verkligen att man är klar och tydlig med det man säger till mig för att jag ska kunna ta det på rätt sätt och veta hur jag ska hantera det jag hör. Jag förstår inte när det är ironi och sarkasm om det inte förstärks med ett "jag skojade bara" efter och ett skratt.

    detta gör att min självkänsla nuförtiden är i botten. Jag känner mig konstant dumförklarad, förminskad och förlöjligad av min sambo på olika sätt vid olika tillfällen , vilket ter sig i att jag går runt och är arg och irriterad hela tiden på min sambo. Tänk om han bara kunde förstå att det som jag visar som ilska är att jag gråter på insidan, jag känner mig så otroligt ledsen när det känns som han försöker göra sig rolig på min bekostnad, när han kollar på mig som att jag är världens jobbigaste människa som aldrig slutar prata, eller när de känns som han vet precis hur han ska göra mig upprörd och det känns som han medvetet använder det medlet på mig för att sedan kunna skylla all skulden på mig, att det är jag som är drama, att jag gör mig själv till offer, att jag inte kan ta hans "goda råd" utan tar allt som kritik. känns som jag har så mkt irritation och ledsamhet inom mig nu som jag inte vet vad jag ska göra med. Hur ska vi kunna prata med varann om detta när allt jag gör är blir upprörd och det slutar med att jag få skulden för jag gråter och "gör mig själv till offer"

    jag vet inte hur jag ska bete mig längre, det känns som allt jag gör är och blir fel hur jag än försöker vrida och vända på det så slår det tillbaka på mig. ska tilläggas att min självkänsla alltid blir sämre när jag är i en parrelation

  • blihelnu
    replied
    Hej. Tolkar det du skriver som att du inser att du gör dig själv arg men inte riktigt klarar av att bryta det.

    Ja, det är inte lätt. Att inse är första steget, sen är det upp till att öva sig i att försöka ha koll på tankarna när det händer jobbiga grejer. Jag klarar inte själv av det i alla lägen. Är också extra svårt med nära anhöriga.

    Man ska inte bara slå ifrån sig tankar, men det är viktigt att ha förmåga att göra det då och då. Och att kunna distansera sig från sina tankar, att inte "köpa" alla tankar som dyker upp. Hjärnan gör väl vad den kan, men enligt min erfarenhet är den bättre på att lösa fysiska problem än att tolka människors ageranden (tänk på Levande Charader).

    Så ett verktyg är att tvivla på ens egna tankar, fr.allt om de är negativa. Liksom attityden "Ha,ha, bra försök, men det går jag inte på". Om man inte tror på en tanke så har den ingen effekt på en. Är det återkommande tankar man avfärdat tidigare kan man också bara bestämma sig för att inte ge sig in i dem. Man behöver faktiskt inte lyssna på en spinnande hjärna.

    Ett annat verktyg är att vända på jobbiga tankar. Liksom tänka: Om JAG sagt eller gjort det där jag blev upprörd över att HEN sade/gjorde, hade JAG menat det så? Hade JAG menat det så negativt?

    Fast det viktigaste för mig och som oftast får min upprördhet att lägga sig fort är när jag kan se att det är mitt eget tänk jag blivit upprörd över. Att den andre aldrig sagt/menat något sånt.

    Ang dina punkter så ser jag det ung så här:
    1. Någon säger något.
    2. EGET tänk (negativa tolkningar) om vad hen sagt
    3. Upprördhet pga det EGNA tänket. Sedan mer EGET tänk om hur den andre ser på dig
    4. Upprördhet pga det EGNA tänket. Sen mer EGET tänk om hur du själv ser på dig

    Hoppas du fick ut något av detta.

    Leave a comment:


  • girl_nextdoor
    replied
    Jag är mycket väl medveten om att det är våra egna tankar och känslor som sårar oss mest. Det är drf jag kan bli så arg på. Både mig själv och andra... Hade jag kunnat stänga av hade jag ju givetvis gjort det.. Men min hjärna spinner konstant iväg
    Last edited by girl_nextdoor; 2018-01-01, 11:14.

    Leave a comment:


  • girl_nextdoor
    replied
    Jag hör dig, men anledningen till att jag skriver här är ju i hopplösheten över att jag saknar verktyg att veta hur jag ska göra, ditt sätt är enkelt för någon som har verktygen som jag saknar..

    De superenkelt att bara slå ifrån sig saker.. Att bara slå ifrån sig något någon sagt är för mig som att höra utan att lyssna.. Att inte tolka är samma sak.. Problemet är att jag inte bara tolkar.. Jag övertolkar..

    Jag behöver tydlighet, när en sarkastisk kommentar avslutas med etr skratt eller ett jag skojar bara med en glad ton efter då förstår jag att ok detta va på skämt, haha å så släpper jag det sen.. Men om. En person är svår att läsa av.. Mao inte gestikulerar massor inte skrattar massor å har en tråkig negativ underton i de mesta som sägs. Ja då är de otroligt svårt för mig att läsa av personen vilket gör att jag inte bara hör och tolkar in de som sägs utan jag övertolkar det bara för det blev otroligt oklart..

    Å de du skriver om att egentligen borde en bli arg på sig själv ist för att bli arg på det som sagts, tro mig jag är arg på mig själv hela tiden, arg på mig själv för att jag är som jag är å fungerar som jag gör.. Fast de snarare börjar med, blir arg på en person för något oschysst den sagt som jag tolkat in, sen blir jag arg på mig själv för att jag blir så upprörd å då kommer värdelöshetskänslorna, och de negativa tankarna om mig själv.. Som inte den andra sagt utan som jag själv sätter..

    Men de lätt att de saker jag själv TROR att andra tänker om mig, stämplar jag på Mig själv å så blir det någon form av sanning! Så hela problemet hos mig ligger ju i att


    1.jag pratar med någon som inte gestikulerar särskilt mkt, och som ej skrattar eller ler så mkt som säger något "dåligt" med en negativ underton

    2.jag tolkar in de jag kan ta på.. Orden å den negativa undertonen

    3.jag blir upprörd å sätter värsta tänkbara etiketterna på. Mig själv som jag TROR att den andra tänker om mig

    4.när jag sätter etiketter på mig själv pga någons tonfall å det som sades, efter ett gäng gånger gör JAG det till en sanning om mig själv

    Summan av kardemumman jag vet att problemet ligger hos mig å ditt tips är bra om man har verktygen..men jag saknar dessa verktyg och behöver hjälp att lösa HUR jag INTE ska läsa in saker negativt pga tonläget på rösterna.. Ska tilläggas att det mer eller mindre bara är min partner som jag övertolkar jämt! För att hen kan jag inte läsa av på något annat sätt(ja jag har bett om. Mer tydlig information från hen osv pga att jag övertolkar annars)

    Men va e de man säger? De finns inga man kan bli så arg på som de man älskar mest..

    Jag blir arg på saker som sägs (indirekt då person som säger det) sen blir jag arg på Mig själv för att jag blev arg.. Å så slår jag på. Mig själv

    Leave a comment:


  • blihelnu
    replied
    Hej girl_nextdoor

    Håller med om att detta är något som de flesta upplever då och då.

    Förstår att det är jobbigt och ska försök ge lite tips som kan underlätta. Men det bygger på ett sätt att tänka som är de flesta främmande så det är inte säkert du fattar. Fattar du så fattar du, annars bara bortse från det jag skrivit.

    När någon skojar med andra så blir inte alla sårade. Varför? Om någon säger nåt sårande så borde ju alla bli sårade. Men uppenbart är det inte så. Varför?

    Svaret ligger i att vi alltid lägger till egna tankar OM det som sagts.

    Någon lägger till att skämtaren menar allvar och blir ledsen, någon annan att det är oförskämt att skoja och blir arg, någon lägger till att det var väldigt roligt och blir glad.

    Vad det än är så är det alltid tankar man själv lagt till OM det sagda som ger en känslor. Det är ENS EGNA tankar som gör en upprörd. Man skapar sin upprördhet själv.

    Man borde vara arg på sig själv. Men när man inte ser det så lägger man lätt ilskan på det sagda och den som sa det.

    Men om man ser det så kan man lägga ilskan på sig själv istället. Och det är väldigt bra, för hur jobbigt är det egentligen att vara sur på sig själv jämfört att vara sur på andra!? Ungefär lika jobbigt som att skrämma sig själv genom att säga "Bu!" till sig själv

    Vi skapar våra egna känslor själva utifrån vad vi tänker om det som händer oss. I förlängningen av det så innebär det att ingen egentligen kan såra oss utom vi själva. Inte så dumt att känna till va?

    Hoppas det gav lite hjälp.

    Leave a comment:


  • girl_nextdoor
    commented on 's reply
    Hej!ja min självkänsla blir tyvärr alltid lidande när jag är i relationer då jag känner att jag alltid vill känna mig god nog, vet ej hur det kommer sig, för egentligen trivs jag bäst själv att bo ensam, men tyvärr får jag dålig självkänsla vare sig det är en bra eller dålig relation. och ja behöver nog ganska mycket bekräftelse över att det jag gör är rätt, vare sig i relation till partner familj eller arbetsplats. en fingervisning om att det är åt rätt håll eller vad jag ska säga. har prestationsångest när det kommer till det mesta konstigt nog för min familj har aldrig ställt några orimliga krav. men jag vill känna mig duktig, och få uppskattning för det emellanåt. något jag saknar, tyvärr funkar jag också så att får jag inte uppskattning har jag svårt ge uppskatning, något vi jobbar på bra med på mitt jobb vilket e skönt. min partner har inte alltid varit såhär, vi har haft de mer än bra, men olika saker som hänt under tiden har väl skapat en spänd stämning kanske. detta är mannen med stor M för mig, jag har aldrig fallit så hårt för någon innan, vill bara ha tillbaka de vi hade från start, vi väntar barn nu drf så är det snarare så att vi behöver lösa ist för n¨åt annat.

  • iwannahelp
    replied
    Ska tilläggas att jag känner igen mig i mycket. Utan diagnos. Kan liksom aldrig slappna av i de relationer jag varit i. Men dessa relationer har inte varit bra för mig, har lämnat, och mått bättre.

    Leave a comment:


  • iwannahelp
    replied
    Hej fina du! Jag vill börja med att säga att det inte är ditt fel. Detta är ganska vanligt utan diagnos och om du dessutom har blivit diagnostiserad så faller det sig väldigt naturligt. Självklart är det inte kul att behöva övertolka allt hela tiden, men just nu är det ingenting du kan rå för. Jag tycker du borde prata ordentligt med din sambo, han måste försöka förstå dig och stötta dig i din diagnos. Alternativt gå till någon professionell som kan beskriva för han hur det yttrar sig. Så att han förstår att det är på riktigt. Sedan läser jag av en ganska låg självkänsla, kan det stämma? Som att du inte riktigt tror på dig själv och behöver bekräftelse för att veta att du gör rätt eller ÄR rätt. Du ÄR rätt. I en relation ska man höja varandra, inte sänka. Jag tycker du borde ta och fundera över om denna man verkligen är det bästa för dig. Hur känns tanken om att gå ifrån honom om han inte ändrar sig efter ett ordentligt snack? Kram!

    Leave a comment:

Working...
X