Announcement

Collapse
No announcement yet.

Självkänsla och psykisk ohälsa

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Självkänsla och psykisk ohälsa

    Hej!

    Jag är en person som haft psykisk ohälsa i mååånga år nu, både panikångest panikåsyndrom som jag blivit frisk ifrån och även GAD och diagnostiserad med lite borderline och har PMDS och PCO stora hormonella svårigheter.

    Jag har det senaste året jobbat pluggat 1.5 år på distans för att ta min examen på halvtid till beteendevetare, och jag har själv tagit jobb som boendestödjare för att stödja personer med aspberger och adhd tex.

    jag undrar om någon här vill snacka eventuellt om man skulle kunna få prata med människor med liknande erfarenheter då det blev för mycket för mig förra veckan när jag av en väns pojkvän beskylldes för att alltid må dålig och vara egocentrisk. när jag har de problemen jag har så betyder det att saker händer, jag är i stort stödbehov ofta, går i terapi. har gått i terapi i 10 år men när man får höra ifrån ävnner att man "alltid mår dåligt" så tappar jag hoppet fan. jag kämpar dagligen för att må bättre och jag upplever att jag mår mkt bättre, har mindre ångest, men det betyder ju inte att det är en dans på rosor som det är när man inte har 4 diagnoser!? och dessutom kämpar ensam mot fkassan och ansökningar osv varannan vecka. jag mår tillräcklgit bra för att orka detta idag men man är ju inte GLAD direkt alltid jag är dock mycket ofta glad med tanke på mina erfarenheter och svårigheter jag tror att många skulle dukat under för länge sen men jag förstår inte hur man ska kunna behålla sin självkänsla när människor slänger ur sig sådana här kommentarer, ofta kommer det också av killar jag inte känner när jag öppnar mig dom ska ge olika råd osv som är välmenade för hur jag ska leva vad jag ska göra osv osv utan att ha någon som helst egen erfarenhet av psykisk ohälsa, leva med GAD,borderline osv.

    funderar på om man bör skaffa ytterligare stöd kontakter för att inte tära på sina vänners eller bekantas öron eller hur ska man göra? jag lyssnar gärna men
    jag har verkligen inte den energin när jag kämpar med mig själv och för att överleva, och att det är ett tillstånd som varit upp och ner under längre tid gör det sjukt tufft. har hört detta en gång på 10 år dock av 2 personer så det kanske inte är så farligt, det är ingen annan i min närhet som uttryckt detta men jag blir så otroligt sur och undrar hur ni gör för att hantera just de människor som inte har egen erfarenhet och inte fattar att man kämpar, att det är ingenting jag hellre sjukke vilja än att sitta å lyssna på andras problem hela dagarna men när det bubblar över i det inre så behöver jag prata och det har blivit enormt mycket bättre idag mår jag så mycket bättre och jag är extremt tacksam över det, men jag känner ändå att jag har större behov att prata speciellt om försäkringskassan och hur det är att gå igenom detta och försöka komma ut i arbetslivet. så skulle gärna snacka med andra med liknande erfarenhet och kanske större förståelse för varandras upp och ned gångar så man slipper känna sig dålig! för det vägarar jag.

    några erfarenheter?/skicka gärna pm om ni vill =)

    Ha en fin dag!
    Last edited by stjarnfisk; 2017-05-15, 13:01.

  • #2
    Om du hört detta en gång av två personer på två år så är det ju faktiskt inte dina nära som skapat det mer akuta situation du känner nu. Utan du som själv moget kommit på att du nog tär på dina nära med att ständigt vara nere och vara negativ. Att du bryr dig om dem och bryr dig om att du vill ha dem kvar i ditt liv.

    Och du kommer själv med bra förslag, att ta den dagliga tyngden med din terapeut och kanske någon extra samtalskontakt. Det betyder inte att du behöver vara ytlig med dina nära men om saker är som vanligt kanske säga att är som vanligt. Inte upprepa igen och igen det alla vet. Och spara det att berätta mer om får en dipp och verkligen behöver stöd av dina nära.

    Sedan är det tyvärr enklare att berätta negativa saker än positiva. Så utan att vara glättig kanske försöka komma ihåg att berätta de där fina sakerna. Jag är själv väldigt negativ men försöker i alla fall lite uppväga genom att berätta om småsaker i min vardag som jag tyckt varit positiva. Som att jag tyckte smörgåstårtan vi fick på en födelsedagsfest var ovanligt god, att personalen på ett boende en släkting är på alltid verkar så varma och fina, hur fantastiskt bra min tandläkare är, att min lillebror lyckats fixa sin bil med mod och beslutsamhet, och annat som jag ändå noterar trots att i stort ser allt som mörkt.

    Men jag sitter inte i din sits och har själv inga diagnoser så jag vet inte alls vad som fungerar för dig. Och jag vet heller inte hur dina vänner är, de kanske verkligen vill veta hur du mår även om är samma samma. Kanske till och med skulle ta illa upp om du inte delade dina känslor. Bara berättar lite om ett sätt av många att hantera detta.

    Jag är ingen expert, bara lite tankar.

    Comment


    • #3
      Hade någon sagt så till mig så hade jag funderat på hur jag varit senaste perioden alltså finns det sanning i det personen sa, om ja så kanske jag funderar på det en stund och ser vad jag kan bäst hantera det sen går jag vidare. El så konstaterar jag att nä det stämmer inte och då ligger problemet hos den andre så jag släpper det och går vidare. Eftersom jag har en bra grund självkänsla så blir en sådan kommentar inget problem för mig. Så det är inte kommentaren i sig som är problemet utan det kommentaren startar i dig.

      Comment

      Working...
      X