Announcement

Collapse
No announcement yet.

självkänsla och kärlek

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • självkänsla och kärlek

    Hej!
    Jag provar att skriva... så får vi se var det landar.

    Jag anser mig vara för ful, konstig, ovärd, oattraktiv osv för att vara värd att vara med i leken om "kärlek". Jag hatar att se bilder på mig själv. Jag tycker att jag ser ut som en gammal gubbe fastän jag är en ganska ung tjej. Lika ful är jag både med och utan smink. Har riktigt tunt o fult hår, ful och känslig hud, har rak kroppsform och ser "manlig" ut och magen liksom putar ut litegrann.

    Jag inbillar mig också att de jag har dejtat enbart tycker om mig för att "det inte finns någon annan just nu", att jag är ett substitut som kan komma att bytas ut när som helst.
    Jag har aldrig varit kär och därför aldrig varit tillsammans med någon. Jag brukar tänka att jag inte riktigt kan bli kär, och det kanske är så just nu. Att jag inte kan bli kär för att jag inte låter mig bli det (eller något). Det finns inte i min värld att gå fram till någon jag är intresserad av. Jag tänker att det är bättre att tycka om någon (vara intresserad) på avstånd, för om de får veta vem jag är som person, så kommer de aldrig vilja stanna kvar ändå, plus att jag ju som sagt är för ful för att det ens ska vara värt att försöka.

    Jag vet att "skönhet kommer inifrån" och att detta "handlar om hur jag ser på mig själv" - men jag bara inser att jag kommer ju aldrig sluta att se på mig själv på annat sätt än på detta vis. Jag kommer alltså att vara ensam i resten av mitt liv. Jag kommer inte att uppleva kärlek och jag kommer aldrig att få några barn.

    Jag är även rädd för att binda mig vid en person, liksom bygga mitt liv med EN människa av världens alla individer. Jag får alltid flyktkänslor vid något stadium och drar mig ur.. får panik. Blir "äcklad". Jag har ofta tyckt att vissa av mina vänner blir kära alldeles för lätt och går in i kärleksrelationer på 5 minuter, men vem är jag att tänka så? Jag är den raka motsatsen som har "problem" åt andra hållet (utan att mena att mina vänner som ger sig in i relationer snabbt på något vis har problem).

    Vad ska jag göra? Jag upplever att jag inte KAN göra någonting, jag har inte kraft till det. Jag sitter här på min kammare och hoppas att allt ska lösa sig av sig själv, att jag ska vakan upp och känna mig vacker, träffa kärleken, leva livet jag vill leva. Men jag lär få vänta ganska länge om det ska fortsätta såhär.(och nätdejting är inget för mig - har provat det).

    Man är ju ganska duktig på att läsa i forum också. Någon har bland annat skrivit att:

    "Du vet uppenbarligen inte hur en man fungerar. Vi tänder på utseende snarare än person."

    Om "Män" nu ska vara sådana så vill jag inte ha någon (vet självklart att detta inte kan vara sant, utan bara säger något om denna enskilda person, men det går inte att tränga undan tanken).

    Jag läste även:
    "Kort hår på tjejer är så fruktansvärt avtändande, fattar inte att de tror att de är snygga i det."

    Det gör ont i mig att läsa att (vissa) folk kan generalisera en kvinnas utseende så. Kommer min framtida man att tänka såhär om mig om jag klipper mitt hår, köper en annorlunda tröja eller vad vet jag...?

    Jag vill inte erkänna det, för det är lika generaliserande som de hemska citaten jag nämnt ovan, men jag har svårt att lita på män. Detta kan förväntas ha med min uppväxt att göra, då jag inte haft någon bra manlig förebild. Jag blir fortfarande förvånad när jag träffar en man i min pappas ålder som är trevlig och hjärtlig och inte säger kränkande saker.


    Tack för att du orkat läsa! <3
    Last edited by metazoa; 2017-02-14, 00:06.

  • #2
    Hej! Jag har liknande problem med att känna mig tillräcklig för någon att vilja ha mig, är jag tillräckligt snygg för henne, tillräckligt rolig osv. Har även extremt svårt att se mig själv som snygg/söt/vacker eller liknande men något som faktiskt har hjälpt mig, konstigt nog, är att säga "jag har rätt att vara ful". Vet inte om du skulle känna någon lättnad i det men jag gjorde det. Jag känner sådan press på att alltid försöka fixa till det som går att fixa hos mig själv, utseendemässigt, att det var skönt att säga att jag får fan vara ful om jag "vill".
    Men jag förstår om detta inte hjälper dig att våga gå fram till någon eller våga satsa på någon. Jag har själv extremt svårt att våga överlämna mig själv känslomässigt. Jag tänker dock att du kanske kan ha nytta av att tänka att du har rätt att vara ful.

    Om du vill ha kort år (vilket jag har och är tjej) så ska du ha det och om andra tycker det är oattraktivt på dig som kvinna så fuck it, då har du rätt att vara ful då. Jag lovar att det finns många som tycker det är snyggt men huvudsaken är om du gillar att ha det eller inte. Samma gäller kläder, om du vill ha en viss tröja eller något annat så har du rätt att ha det. Om du luskar ut hur DU vill se ut och vad som gör dig bekväm oavsett om det är att gå ut i balkläning, byxor eller i pyjamas. Om du känner dig bekväm i det du har på dig eller hur ditt hår ser ut så kanske du får lite mer självförtroende, även om det så skulle vara pyttelite mer. Jag vet du skrev att du inte gillar ditt hår men testa lite olika med det om du vill. Se dig själv som en blank kanvas, lek med ditt utseende och försök hitta sånt som du tycker känns bekvämt.

    Och du måste inte binda dig till en person, vissa människor fungerar bättre i ett polyamoröst eller öppet förhållande. Om detta dock skulle vara ett sätt för dig att undkomma obehagskänslor för ett monogamt förhållande så föreslår jag att du försöker gå till botten med de känslorna istället för att välja att leva på alternativa sätt. Vill bara betona att en inte måste leva i en tvåsamhet, vem bestämmer att det är det bästa för alla människor och att det är något att sträva efter? Angående att du aldrig varit kär, du kanske har svårt att bli det men det är inget fel med det. En kan dejta och ingå ett förhållande utan att vara det, att kärlek måste komma först tror jag kan sätta käppar i hjulet för de som faktiskt har svårt att bli kära eller måste känna en person väldigt bra först. Kanske kan det hjälpa dig om du kritiserar bilden av hur relationer/förhållanden ska vara, hur de ska utvecklas för att vara "rätt" osv.

    Jag vet inte om du fann detta minsta hjälpsamt men att tänka såhär har i alla fall hjälpt mig lite. Kram.

    Comment

    Working...
    X