Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sätter mig själv i ensamhet

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sätter mig själv i ensamhet

    Hej

    Jag är en tjej som precis fyllt 21 år och den födelsedagen var kanske den värsta någonsin. Jag bröt ihop och börja böla, ni vet den sorten där man verkligen inser att hjärtat kan göra ont av sorg? Den är det. Det gör verkligen ont och jag tar mig för brösten och vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag ska titta, om jag ska stå, sitta eller ligga ner, vet inte vad jag ska göra av mig själv.
    Det värsta var nog ändå att jag förväntat mig att det skulle hända, därav var jag livrädd för att fylla år, ville verkligen inte behöva hantera mig själv.

    Så för att komma till orsaken så kan jag börja med att berätta att jag är en väldigt kall person. Jag gillar inte att prata känslor, öppnar nog aldrig upp mig, säger ALLTID att jag är okej fast jag inte är det, har aldrig sagt att jag älskar någon, inte ens till mina föräldrar. Bara tanken på det får mig att må illa lite grann. Jag trivs också med att vara ensam, många gånger kan jag till och med uppskatta sådana stunder. Jag hatar tanken på att verka patetisk och behövande, jag vill aldrig visa mig svag för mina svagheter är inget värt att ta upp och för andra att lyssna på, dem är inte tillräckligt stora. Samtidigt så är jag tydligen social, jag är en glad person har jag fått höra ofta, jag ärlig, "folk tycker om mig", jag är lugn med allt, blir aldrig riktigt arg, accepterar att andra gör misstag och skyller aldrig på andra.

    Jag har aldrig trott att svaret till ett lyckligt socialt liv är att ha många vänner, men tror hellre på att det räcker med några få som står dig nära. I mitt fall innebär detta tre vänner, och när jag säger tre så menar jag också det. Om jag vill hitta på något så är det endast dessa tre jag kan vända mig till. Och visst funkar det att också att ha tre vänner om det är ömsesidigt. Men tyvärr så har jag tre vänner som har massor av andra kompisar och personer runtomkring sig att tänka på, ena skiftar kompisgäng från dag till dag känns det som. Den andra har ett stadigt gäng utöver mig, numera har hon också en pojkvän. Den tredje, min barndomsvän, slutade hitta på saker för längesen, går aldrig ut då hon har flyttat till en egen lägenhet med sin kille och lever där som om hon vore gift. Hon äter dåligt och säger därför 9 av 10 gånger att hon är för trött för att göra saker. Dessutom har dem även jobb som också tar upp tid. Jag faller ganska hårt på deras prioriteringslista.

    Något jag märkte alldeles för tydligt när jag kom tillbaka till Stockholm från Kalmar där jag pluggar. Jag var hemma i tre veckor i streck, bokstavligen så var jag hemma gjorde ingenting. Mina vänner hade all möjlighet i världen att faktiskt ta vara på detta eftersom vi aldrig träffar varandra. Men tre veckor gick och det kändes vi bara såg glimten av varandra. Så kändes det i alla fall för mig. Det värsta med detta är alltså att jag står ensam i denna syn på vår vänskap, jag är ensam om att bli kraftigt besviken och arg över att en av dem försöker klämma in en kort stund dagen innan jag ska åka tillbaka, och har helt glömt bort att jag faktiskt egentligen bor i Kalmar. Det fattar hon inte ens förens två dagar efter att jag åkt tillbaka. Det gick två veckor där jag lika gärna kunde ha varit i Kalmar. I Kalmar tröstade jag alltid min ensamhet med "men jag har ju folk hemma". Att sedan komma hit och få det bekräftat att det inte spelar någon vidare roll om jag är hemma eller inte gjorde alltså rätt ont. Dem har ingen tid för mig oavsett om jag är här eller där. Jag blir ännu mer frustrerad för hur lätt dem kan borsta bort det mellan varandra. Hur dem i gruppchatten faktiskt påpekar att vi inte alls såg varandra och skämtar bort det med "vi kanske är mer sommarkompisar" och att det inte gör något. Nej för dem spelar ju det förstås ingen roll, dem har ju andra att vara med- men inte jag.

    För mig blir nästa problem att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna berätta detta för dem. Speciellt ena skulle nog ta på sig allt ansvar och helt plötsligt se det som sin plikt att uppvakta mig. Hon skulle förmodligen se till att spendera mer tid med mig, men själv skulle nog aldrig kunna bli mycket gladare av att någon tvingar sig själv att hinna med mig som om jag vore något barn att ta hand om. Nej då dör jag hellre. Det finns också risken att dem skulle få skuldkänslor vilket också är fel eftersom de, egentligen inte har gjort något dumt med flit. Så jag behåller mitt problem för mig själv och det äter numera upp mig inifrån. Som jag ser det så behöver jag andra vänner, vilket nog också är det jag önskar mig mest just nu. Jag vill ha andra vänner så att jag när jag på min födelsedag blir lite bortglömt inte brakar ihop utan kan tänka, "men jag har ju dem här andra personerna". Jag vill ha andra runt mig så att när mina tre vänner skriver saker som "jag saknar er, vill träffa er snart" (trotts att det inte finns någon anledning till att vi inte gör det), eller att jag är en utav deras viktigaste vänner, att vi känt varandra så länge "är det inte fantastiskt?", att jag kan hålla med och inte bara tänka att allt är lögn och äckligt ytligt prat som jag inte vill ta del av. Jag hatar hur jag gråter dels för att jag känner mig övergiven och obetydlig men också för att jag känner mig patetisk och önskar att jag kunde sluta tycka synd om mig själv. Önskar att jag inte kände något alls och var lika likgiltig mot hela denna situation som mina andra vänner. Jag hatar hur jag inte vill berätta något för någon men samtidigt vill ha uppmärksamhet och att alla ska se vad som händer med mig och inte tro att allt är bra med mig bara för att jag säger så- vilket är så sjukt orimligt.

    Jag är fortfarande nere dagen efter min födelsedag men det har ingen av mina vänner någon aning om alls, jag är rädd för att träffa resten av släkten idag som kommer fråga hur jag firade min födelsedag och hur det var, och ännu en gång kommer jag ljuga och säga att den var bra. Jag ansökte till ett jobb men är rädd för att gå vidare eftersom jag sa att mina kvalitéer var hur glad och positiv jag är, vilket är allt annat än sanningen. Jag vet att jag kommer ömka ett tag till och förmodligen så kommer jag efter ett par dagar utan att prata med min vänner åka hem i bitterhet IGEN.

    Så om någon har tips på hur jag ska ta mig ur detta så vill jag gärna höra. Är det vänner jag ska skaffa och i så fall vart gör jag detta? Är det mig själv jag ska jobba på och i så fall hur då? Eller något annat. Just nu är jag bara så jävla trött på allt som har med livet att göra och vill att allt slutar för jag orkar inte med det här om och om igen.

  • #2
    Ensamhet är denna tidens värsta plåga. Ensamhet är stigmatiserande på väldig många sätt. Så stigmatiserande att till och med en person som du som gillar ensamhet, som trivs att vara själv och som egentligen (om jag förstod dig rätt) inte vill ha så mycket närhet utan trivs bra i ditt eget sällskap om än med en backup av ett fåtal personer som du känner dig trygg med... känner dig övergiven, sårad och svårt besviken oc nästan bryter ihop över att få fira din födelsedag själv.

    Så kanske måste du ta under övervägande att om du oftast vill vara själv, inte vill/kan/orkar/trivs med att investerar så mycket (av olika orsaker) av dig själv i andra personer så blir ju konsekvensen lätt den här... det är svårt att bli furstligt uppvaktad om du eventuellt upplevs (vilket inte behöver betyda att du faktiskt är) rätt ointresserad och oinvesterad i andra personer. Vänskap är egentligen inte så kravlöst som man gärna önskar att det ska vara, att vi alla bara är som vi är och ändå blir uppskattade, ihågkomna och betydelsefulla oavsett hur mycket vi själva investerar i vänskapen (eller kärleken) eller inte..

    Mitt förslag är egentligen inte att du ska söka desperat efter nya personer, andra än de tre du egentligen redan har om än det kärvar lite just nu.... mitt förslag är istället att du ska träna dig på att orka med mer närhet, träna dig att närma dig människor, att öppna upp dig, låta dem få veta vad de betyder för dig, våga säga det högt till dem etc. För utan att du tränar upp den förmågan så tror jag att risken för fortsatt ensamhet är överhängande, alternativt väldigt ytliga och grunda bekantskaper med människor som har samma svårigheter men där ytligheten kanske inte heller är din cup of tee. Närhet är riskfyllt, det hotar din säkerhet och du blir så sårbar. Men det är genom den sårbarheten som du kommer nära andra människor, blir betydelsefull för dem och vice versa.

    Jag tror inte att det finns så stora genvägar faktiskt... så lycka till.

    Comment


    • #3
      Förstår hur du känner det.... :'( Usch... sånt där är så vidrigt att uppleva. Jag upplever också att jag ibland är mer beroende av mina vänner än de är av mig, vilket sårar mig. Jag har brutit med många gamla vänner av det skälet och nu börjar jag mer och mer att inte bry mig... Jag kan väl lika gärna vara ensam då...

      Comment

      Working...
      X