Announcement

Collapse
No announcement yet.

Utskrattad och förlöjligad person med redan dåligt självförtroende

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Utskrattad och förlöjligad person med redan dåligt självförtroende

    Hej,

    Jag är en person med ångest syndrom, speciellt i sociala sammanhang. Jag är rädd hela tiden för att andra ska tycka illa om mig eller att jag ska göra något fel. Jag upplever att folk tycker att jag är korkad. Jag är dock bra på att använda masker. Så jag är väldigt bra på att prata, vara social och trevlig. Jag har inget självförtroende, jag är helt säker på att jag är en förlorare, ful och värdelös. Hursomhelst..
    Just nu utför jag ett examensprojekt på universitetet. Jag har jobbat på lab och med en forskningsgrupp som utvecklat metoderna jag arbetat med. Häromdagen skulle jag få presentera mina resultat för forskningsgruppen som består av en professor, tre doktorander, en forskare och en till student.
    Innan presentationen fick min handledare (en av doktoranderna) se min presenatation. Han tyckte att det såg bra ut och berättade att det kommer säkert gå jättebra för mig och att presentationen inte var helt allvarlig. Den andra studenten är otroligt populär bland hela institutionen, är duktig och favoriserad av professorn. Väl när det var dags för presentationen blev jag något nervös då studenten före mig fick kommentarer. Jag pratatde på ändå när det var min tur. När jag märkte de uttråkade ansiktena kom nervositeten återigen. Jag hade gjort presentationen enligt professorns och handledarens instruktioner. När jag blev klar fick alla ställa kommentarer och frågor. För varje sida i min powerpoint presentation fick jag många kommentarer om formatet, texten, mitt snack och informationen jag förde fram. Därefter blev jag kritiserad för bidlerna jag använt och hela gruppen skrattade åt dem då jag försökte avbilda de laborativa metoder jag använt. Detta är för att jag fått instruktioner tidigare att det är otillåtet att använda andras bilder utan tillåtelse samt att man bör referera exakt varifrån man fått dem.
    Jag skämdes otroligt men försökte förklara mina utgångspunkter. Vad som slog mig hårt var att jag trodde att allt såg bra ut utifrån handledaren, men han kritiserade mig också. När jag var klar efter den massiva kritiken satte jag mer och försvann i en ångestbubbla och det enda jag tänkte på var att jag ville försvinna därifrån hem. Jag klarade inte längre av att tittta i någons ansikte, speciellt handledarens. Jag fortsatte titta ner på bordet medan professorn började prata om en konferens som forskargruppen skulle gå på i Sthlm några dagar i januari, då utbrister professorn att hon anser att den andra studenten ska följa med. Där sitter jag och tänker att det är klart att jag inte följer med, de vill ju inte ha korkade personer med sig dit. Den andra studentens glädje och självförtroende höjs medan jag sjunker djupare och djupare i ångesten och självhatet. Efter diskussioner om hotell mm vänder sig professorn till mig och säger, du kan inte följa med då du är på din praktik nästa termin (yes, sure...). När mötet äntligen är klart går jag fort upp, tar min jacka och väska för att ta mig hem. Gruppen stannade för att prata om personalfesten nästa dag. Alla är glada. Den andra studenten ser mig och undrar om det finns någon buss som tar mig hem (jag bor i en annan kommun), jag svarar ja och går ut fort.
    I studentkontoret satt en tredje student och jag är helt säker på att hon och den favoriserade studenten pratade om mig bakom min rygg. Om hur dålig och korkad jag varit på presentationen, hur mycket kritik jag fick.

    Ända sedan dess har jag varit väldigt nere, har väldigt lätt för att gråta. Dagen efter tog jag mig till personalfesten på kvällen innan det hela började då jag inte klarade av att vara på universiteten den dagen. Jag bestämde mig för att inte gå till universitet längre och sitta hemma och skriva min uppsats istället.
    Jag mejlade handledaren om att vi inte ses mera och hörs via mejl istället. Han svarar att det är ok och att han hoppas att jag inte tog feedbacken på presentationen för hårt. Att han tyckt att jag varit jättebra och gjort bra ifrån mig. Nu litar jag inte längre på hans omdöme. Jag svarade honom med att jag uppskattar feedbacken och att jag anser det som ett värdefullt inlärningsmoment innan den riktiga examinationen.
    Jag och handledaren hann bli något av vänner under projektet då vi är jämnåriga. Han har varit så snäll mot mig och brytt sig så mycket om mig personligen. Därför klarade jag inte heller av att kritisera honom för att han uppenbarligen inte tittat igenom min presentation innan.
    Nu sitter jag här och har fått bekräftat vad jag alltid fruktat.
    Tack alla som orkat läsa. Tack alla som orkar svara och stödja.
    Mvh

  • #2
    Så grymt och okänsligt gjort av de personer som skulle föreställa högutbildade, kompetenta och pedagogiska på alla sätt. Men när det gäller empati och inlevelse så får de bara ett dånande F

    Comment


    • #3
      RoughTimes: Saken är att det hela tiden handlar om "kritiskt tänkande" när det gäller vetenskapen nuförtiden. Jag trodde inte de skulle vara petiga på allt från pilar i bilderna till små textfel. De var trots allt de som utvecklat metoderna och var en del av deras projekt, då förväntade de sig säkert att det skulle presenteras på bästa sätt. Något jag inte nådde upp till.
      Jag är glad att jag bestämde mig för att sitta hemma och skriva då jag fått tid att bearbeta mina känslor och slippa träffa gruppen igen.
      Jag skäms lite när jag tittar mig i spegeln och återupplever presentationen.
      Tack för ditt stöd.

      Comment

      Working...
      X