Announcement

Collapse
No announcement yet.

Trött på mig själv!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Trött på mig själv!

    Suck... Vet inte var jag ska börja. Det är kväll, jag har betett mig dumt (tror jag), och då börjar jag tänka på aaallt negativt! Men låt oss komma till var allt grundar sig i: jag har träffat-ish en kille någon dryg månad. Första veckan var allt jättemysigt, vi hördes hela tiden, skrev massa gulliga meddelanden och jag fick träffa hans mamma efter bara någon vecka (iofs så hade det ju varit svårt at undvika eftersom han tillfälligt bor hemma). Men jag märkte efter en vecka att han inte hörde av sig lika mycket, skrev inte samma gulliga saker och föreslog inte heller att ses. Och så höll det på.

    Jag har inte dejtat jättemycket, har haft ett förhållande, i fyra månader med en kille i gymnasiet (10 år sen), så jag är väldigt ovan och överanalyserande. Det är iofs inte bara i de fallen, det är sådan jag är som person, har rätt dåligt självförtroende. Till slut fick jag nog av allt analyserande och frågade Frågan, vad vi håller på med. Fick inget riktigt svar förrän efter någon vecka, eftersom han blev fantastiskt svår att få tag på. Ett tag var det lugnt, men igår igen kom jag in på ämnet igår igen. Jag gick rätt hårt åt honom och ville verkligen ha svar på vad han ville, men fick det inte riktigt, tyckte jag. Men så pratade jag med min syster idag och hon fick mig att inse att jag faktiskt fått svar på vad han vill, utan att få exakt det ja/nej som jag ville.

    Så då kände jag mig såklart jättedum, och har under dagen försökt få någon uppfattning om allt är som vanligt mellan oss, och det verkar det vara. Han svarar iaf på sms, och vi sågs snabbt tidigare ikväll, så det verkar lugnt. Men jag kan ändå inte undgå att tänka att jag har förstört allt. Enligt mig har jag varit skitjobbig de senaste två veckorna rent utsagt, men han verkar... okej med det. Fast jag är ändå orolig att det inte är så, att han har fått nog och egentligen inte vill veta av mig. Men då hade han å andra sidan inte betett sig som normalt, eller?

    Ja, ni ser, fantastiskt överanalyserande. Men just pga detta så mår jag dåligt även fast vi egentligen inte borde träffas (helt olika tidsschema/dygnsrytm/tidsuppfattning) så fortsätter jag och vill ändå ses. Gahh, vad gör jag? Hur släpper jag det här? Hur stänger jag av min hjärna? Den har jobbat på högvarv den senaste månaden, och ännu mer nu

  • #2
    Trettioårig (?) man som "tillfälligt" bor hemma hos mamma? Svår att få tag på, svarar inte, håller sig undan, ger dålig respons etc. etc.

    Är det någon som "förstört" något (om det ens funnits något) så är det han, inte du! Så, var trött på honom, inte på dig själv.

    Comment


    • #3
      Tror inte det handlar om ngt bräcklig självförtroende inte i detta fallet!Menar är man nyfiken o tagen och på väg att bli mera en vänner.Kärleken är ett evigt givande och tagande.Människan är och kan vara svag när man håller av.Människan kan ochså vara så olika när man håller av.Man kan falla som en fura el allt måste få gro in och glimmra en viss tid.Man måste inte alltid ha alla rätt.Man måste inte alltid få alla svaren på ngn dag.
      Det vackraste är när man känner känslan och har en sann vän att bygga denna känsla på.Bygg ni vidare på erat förhållande med mera öppenhet som så många inte gör.
       
      Mvh/Strangeway

      Comment


      • #4
        RoughTimes, jag är trött på honom också men utöver allt det där (som egentligen är rätt vitala grejer) så är han rätt vettig. Han är ödmjuk, jordnära, snäll mot alla. Under den tiden vi känt varandra har jag inte fått uppleva honom arg, mest lite småirriterad någon gång. men ja, att han är svår att få tag på, inte svarar och inte ger respons är jobbigt. Men jag har ju något hopp inom mig ändå

        Strangeway, ja vi får väl se hur mycket det är att bygga vidare på innan vi träffades en snabbis igår har vi inte setts på över en vecka, förra fredagen. Vi pratade om att ses i em, vilket jag hoppas vi gör. Vad jag förstod skulle han jobba idag, men fick då reda på igår att han inte skulle göra det. Så jag föreslog att vi skulle ses. Men de gånger vi har sagt att vi ska träffas har det alltid hänt något (typ han har somnat) så jag har inte jättehöga förhoppningar...

        Comment


        • #5
          Originally posted by OMNOM View Post
          Så jag föreslog att vi skulle ses. Men de gånger vi har sagt att vi ska träffas har det alltid hänt något (typ han har somnat) så jag har inte jättehöga förhoppningar...
          Men du hör ju själv... och är trettio år? Nåt är det ju med honom, vad det sen är, om det handlar om honom själv, om dig, om er två ihop... eller något helt annat är väl oklart. Men nog är det ett observandum att vara i trettioårsåldern och försöka bilda en relation (och så småningom ännu mer) med någon jämnårig som inte förmår bättre/mer än så.

          Fast vad vet jag. Komplicerade killar/män som som krånglar, inte håller det som avtalats och behöver tolkas och analyseras för minsta sak har alltid haft dragningskraft. Man får ju själv välja vad man tror att man orkar med och vad man egentligen ser för framtidsutsikter med en sådan personlighetstyp, dvs. om man tar bort slöjorna från sina egna ögon först och är brutalt uppriktig (inför sig själv) med hur saker och ting är och vad de står för.
          Last edited by RoughTimes; 2016-12-11, 15:50.

          Comment


          • #6
            Nu var det kanske lite tidigt att pressa på om svar vart ni är på väg så visst kan han ha känt sig pressat och mått dåligt av det.

            Men samtidigt så ska inte en relation vara som ett parti schack där man hela tiden måste tänka på att göra rätt drag. Så du har inte "förstört" något med att fråga och han kunde ha svarat att han inte vet än.

            Om han ställer in för "somnat" och liknande men inte föreslår något nytt tillfälle och då dyker upp så tycker jag du ska släppa det hela. Han vill inte på riktigt lära känna och umgås med dig.

            En av de viktigaste sakerna i en relation är "vilja". Om du inte känner han har den så kan det inte fungera.

            Men vad vet vi, kanske han brottas med saker som han inte vill berätta. Att förlorat ett jobb, att har spelproblem, att fortfarande har kontakt med sitt ex och de debatterar om de ska försöka igen eller annat. Så kanske finns det någon förklaring.

            Men det spelar inte så stor roll för det viktiga är hur detta påverkar dig. Hur du mår av att ha en sådan "relation" eller vad det nu är.

            Jag är ingen expert, bara några tankar.

            Comment


            • #7
              Hej knet99,

              Ja, det kanske var tidigt, det vet jag inte. Men jag kände att jag ville veta, och då brydde jag mig inte om det var för tidigt eller inte. Skulle han blivit nervös eller fått kalla fötter hade ju det talat för sig själv. Det har ju gått bra att prata med honom, men det har bara varit jag som har pratat. När jag påstått något eller frågat något har han mest varit tyst och inte sagt hur det ligger till eller sagt emot mig.

              Men nu är det över i alla fall. Han tröttnade lite på mig och att jag var så intensiv. Jag ville ju liksom veta när vi skulle ses nästa gång, men det kunde han ju inte svara på. Så jag skrev till honom och sa att det inte funkar längre, jag har inte hört av honom sen dess... Det är ju säkert bäst för alla, men jag saknar honom så

              Comment


              • #8
                Originally posted by OMNOM View Post

                Men nu är det över i alla fall. Han tröttnade lite på mig och att jag var så intensiv. Jag ville ju liksom veta när vi skulle ses nästa gång, men det kunde han ju inte svara på.
                Känns lite tråkigt just nu kanske, men ni passade nog inte ihop (och var glad för det du ). Du fick höra att du var för "intensiv" för att du ville ha en dialog och få lite hörbar respons från honom på vad han ville, ville veta när/om ni skulle ses nästa gång etc.... och alla de "enorma" kraven blev ju alldeles för jobbiga för honom som tillfälligtvis råkade bo hemma hos sin mamma trots att han passerat trettio

                Tacka din lyckliga stjärna för att han så tydligt visade vem han var annars hade du riskerat att slösa bort år av ditt liv på att kämpa dig blå för att släpa honom genom livet. Passiv, oföretagsam, velig och räddhågsen som han är... nej, det finns mognare män där ute. Lycka Till!
                Last edited by RoughTimes; 2016-12-18, 13:13.

                Comment

                Working...
                X