Announcement

Collapse
No announcement yet.

Underbar men ändå dumpad av borderlinetjej, sorgeprocess för självkänslan?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Underbar men ändå dumpad av borderlinetjej, sorgeprocess för självkänslan?

    Hej!

    Ursäkta mycket text.
    Jag har skitsvårt att stärka min självbild efter att ha blivit lämnad igen och igen av samma tjej...
    Så läste lite inlägg här på forumet och hoppas jag kan få något svar här jag med. <3

    Kort om mig:
    Jag är en kille som är fylld av kärlek, jag älskar att älska. Och jag gillar verkligen att vara trygg, stabil och finnas där
    för den jag bryr mig om. Jag tar relationer på största allvar och har inga problem med att vara öppen, mötas samt vara kommunikativ.
    Jag ger aldrig heller upp.
    Utan att vilja låta arrogant så är jag en snygg, charmig och populär kille. Detta vet jag men det är inget jag känner.
    Jag känner verkligen inget av alla de komplimanger jag får, uppmärksamheten eller kärleken från andra. Bara av en flickvän konstigt nog.
    Min självkänsla och självförtroende är i botten men mitt självförtroende utåt är toppen.
    Det tycks som att jag BARA kan bli lycklig av att ge kärlek till en flickvän och få gensvar av det, men krossas av samma person om jag inte får det så otroligt.
    Inga andra kan göra mig lycklig på insidan, varken min kära familj eller älskade vänner.
    Inte ens sysslor, träning eller hobbies biter längre.
    Så det tycks som mitt liv alltid läggs i en flickväns händer (har dock bara haft 2).

    Situationen:
    Träffade en tjej förra året. Hon har en historia som är väldigt mörkt, självskadebeteende och ett starkt självförakt.
    Självklart blev jag kär i henne.
    Hon har även borderline/ manodepression.
    Hon fastnade för mig och blev stormkär. Men så fort jag gav gensvar på det och hon började bli sårbar så började tumultet.
    Jag fick jobba 200% för att få tillbaka 10%.
    Vi passar inte ihop alls och det blev en jakt efter att i alla fall få intimiteten från henne, vilket var otroligt sporadiskt och svårt.
    Hennes diagnos och kaosartade känslor bröt ned mig sakta men säkert, varje gång jag ville lämna drog hon tillbaka mig.
    Efter 6 månader tog det slut, jag har aningar att hon kan varit otrogen en gång med under den här tiden mitt sitt ex som verkligen var hemsk mot henne innan (misshandel, våldtäkt m.m.)
    Jag reste för att jobba på mig själv och återvände hem 6 månader senare, och självklart kontaktade hon mig och ville ses.
    PANG! så var vi tillbaka igen i samma starka känslor med samma extrema tumult av bråk, gråt och ångest. Men ingen ville/ kunde separera.
    Återigen, passade verkligen inte ihop men vi hade för starka känslor.
    Jag blev superlycklig om jag fick henne trygg eller glad, och superledsen om hon inte ville eller kunde ses.

    Nu dumpade hon mig tillslut. Först 2 månader sedan, sen ringde hon dagen efter och ville prata och dumpade mig igen samma dag.
    Sedan tog jag bort allt från henne och blockerade henne. Då gick hon via mina närmsta vänner (vi har gemensamma vänner) och böna och bad om en chans
    till en vecka senare. Vi var tillsammans igen men sågs inte på 2 veckor, sen sov hon över (inget sex) och åkte hem en kväll. En vecka hörde jag
    inte av henne och sen kom messet med "det går inte mer, förlåt". Dumpad igen....
    Nu var detta en månad sen.

    Jag är så vek mot henne och hoppas så innerligt att hon vill försöka igen, men det är så satans destruktivt och ohälsosamt för mig.
    Jag mår verkligen dåligt utan henne men sämre med. Ändå vill jag dit.
    Hon har ändrat mitt psyke till hennes.
    Jag ska resa nu igen men ser verkligen inte fram emot det mot att hon kanske hör av sig.
    Jag känner till det romantiserade filtret, tiden läker alla sår och processen för mitt eget jag. Så det är det jag kämpar för.

    Sedan tanken att hon förr eller senare kommer träffa en annan är hemsk.
    Men det känns som vi separerat pga hennes diagnos och att hon inte kan hantera känslorna av rädsla och ovana, inte av kärlek.
    Erbjudit att vi kan gå terapi tillsammans och allt det där, men hon klarar inte att ta hjälp från något håll.
    Hon nästan "gillar" att må dåligt och vill va själv när det passar henne så hon kan hata sig själv.


    Frågorna:
    Varför kan jag inte släppa en för mig väldigt ohälsosam tjej?
    Har någon varit med om liknande?
    Och hur kan jag stärka min självkänsla så jag inte är beroende av en relation för att vara lycklig?

    Tusen tack för något svar, betyder mer än ni anar.

  • #2
    Originally posted by fiskevatten View Post
    Hon nästan "gillar" att må dåligt och vill va själv när det passar henne så hon kan hata sig själv.

    Du skulle behöva starta upp personlig terapi för dig själv. INTE med eller för henne eller er tillsammans.... utan isolerat för och med DIG själv för att ta reda på och komma till rätta med varför DU behöver den här destruktiviteten så himla mycket. Ta reda på vad inom DIG som gör att du går igång och blir så till den grad dedikerad till en person som du förnuftsmässigt vet bara innebär ren skit, sorg, bedrövelse och psykiskt lidande för dig.

    Du kan ju börja med att fundera på om inte ovanstående citat där du beskrivit henne även kan överensstämma med dig själv och ditt sätt att (omedvetet?) fungera.

    Lycka Till!
    Last edited by RoughTimes; 2016-10-22, 14:31.

    Comment


    • #3
      Tusen tack för svaret!
      Jag har väldigt bra insikt om mig själv, trodde jag, tills du skrev sista meningen där. Har aldrig funderat på om jag själv söker att må dåligt omedvetet.
      Min uppväxt är präglad av en väldigt speciell relation med min familj, grov mobbing och framförallt av tjejer. Blev misshandlad och psykiskt mobbad
      av både kvinnliga lärare och elever, detta medförde en rad problem och andra bekymmer i livet med onda spiraler. Och först vid 19 års ålder kunde jag ens öppna
      munnen åt en tjej.
      Så jag själv har aningen att jag är beroende av kvinnlig kärlek på ett djupare plan.
      Så det du skriver kan faktiskt stämma då jag gärna söker och attraherar "trasiga" människor. Jag blir som tjejerna som skall ta hand om "badboys".

      Så detta blir ett slag mot mitt ego då jag anser mig själv ovärd detta och varför jag inte kan få gensvar. Samt det vanligt, även fast det var kaotiskt
      så var det en trygg rutin, visste vad jag hade. Fast jag i själva verket inte hade någon aning alls.

      Ska ta dina råd och fokusera på mig själv ordentligt nu under utomlandsflytten i tre månader. Blir en bra rehab.
      Tusen tack!

      Comment

      Working...
      X